Foto – en livsstil för Knut Koivisto

I studion där Knut Koivisto fotograferar många av sina uppdrag finns det gott om utrustning av alla de slag. Det är fonder, ljusformare, kameror och bakstycken men även mer udda saker som till exempel en rundformad lysrörslampa för att sätta runt objektivet.

Knut Koivisto

Bor: I Stockholm.

Familj: Flickvän och två vuxna barn.

Gör: Fotograf och lärare på Fotografiska.

Utrustning: Använder främst kameror från Fujfilm. Till viss del även Canon och Hasselblad. Blixtsystem från Profoto. 

Webb: instagram.com/__knut__ och koivisto.se

Här finns också en pirra lastad med kameror och blixtar. Knut har tröttnat på att kånka på tung utrustning.

– Så den rullar du ut och lastar in i bilen när du ska iväg och fota?, frågar jag.

– Nej, jag har sålt bilen. Det går inte att ha bil mitt i Stockholm. När jag ska ut på ett jobb åker jag taxi för att jag ska komma fram pigg. Men hem tar jag tunnelbana eller buss, förklarar Knut.

En av Sveriges mer väletablerade porträttfotografer väljer alltså att trängas i lokaltrafiken, med sina prylar på släp. Det tycks dock inte besvära honom. Dessutom är det en självklarhet för Knut att alltid ha med sig en kamera, oavsett vad han ska göra.

– Att gå ned till affären för att köpa mjölk utan en kamera med mig är jobbigt. Det händer att jag tar bilder på den lilla snutten.

Foto är något som Knut ägnar nästan all sin vakna tid åt. Han vill inte kalla det en hobby, det är hela hans liv.

– Per Broman (en av grundarna till Fotografiska, reds. anm.) sa en gång till mig när vi lunchade: »Jag känner ingen som håller på så mycket med foto som du gör.« Jag drömmer inte om foto men jag håller på med det för jämnan.

»Många klyschor om analogt«

I snart 20 år har Knut varit yrkesverksam som fotograf och under åren har han hunnit använda det mesta i kameraväg. Han visar mig flera analoga dinosaurier, både storformat och mellanformat. Det händer att han fortfarande använder dem, men mest för sin egen skull. I sitt arbete vill han kunna se resultatet så fort som möjligt.

– Det finns många klyschor om det analoga, till exempel att det är bra att inte direkt kunna se vad du har fotogra­ferat. Visst kan man lägga bilder åt sidan ett tag för att få bort vissa känslokopplingar, för att sedan kunna se mer rakt på om en bild fungerar eller inte. Men jag tror inte på att jobba i blindo, det är nostalgisnack. Tänk dig en skulptör med ögonbindel. Vill man skapa något är det inte så praktiskt. När jag jobbade i mörkrum tog jag upp bilden så fort jag kunde se något, för jag ville ju se. Sen stoppade jag tillbaka den i fixbadet.

Fotar allt mer med Fujifilm

Första kameran var en Kodak Retina, som Knut fick på sin 15-årsdag. I den lokala fotohandeln tipsade de honom om att använda sig av film med 100 ISO och att ställa in kameran på bländare 8 med exponeringstiden 1/50-del.

– »Det fungerar för de flesta« sa hon i affären. Om jag rubbade på det trodde jag att det skulle gå åt helvete. För några månader sedan hittade jag den kameran, den stod fortfarande inställd på bländare 8 med tiden 1/50-del.

– Det här är dagens kamera, säger Knut och hoppar raskt fram till det senaste.

På bordet där vi har slagit oss ned står en Fujifilm X-Pro2, en kamera som Knut i flera månader har fått testa i hemlighet innan den lanserades. Sedan några år tillbaka är han ambassadör för Fujifilm, vilket han ställde upp på först efter att han redan hade blivit »frälst«.

– Jag hade inte gått med på att bli ambassadör för en tillverkare som jag inte använder. Jag vill inte ha några begränsningar utan även kunna fota med andra kameror.

I överenskommelsen med Fujifilm finns det inte heller något som hindrar Knut från att fotografera med vad han vill. Trots det konstaterar han att Fujifilms kameror är de som går varmast.

Han fotograferar totalt 70 procent med Fujifilm, både professionellt och privat. 25 procent ägnar han åt Canon och övriga fem till annat såsom sin Hasselblad H2 som nu mest ligger på hyllan.

– I dag är den som en tegelsten, säger Knut.

Jobbar helt ljudlöst

Att arbeta med ett system som inte väger för mycket är viktigt för honom. Han har under hela sin karriär försökt skala ned. 2004 när han gick över till det digitala var det Canon EOS 1D Mark II som gällde. Det blev så småningom 5D Mark II och Mark III, vars kamerahus är mindre. Men i dag är Canon-kamerorna på väg att fasas ut för Knut. Det stod klart för honom när han jämförde RAW-filer från X-Pro1 med de från Canon 5D Mark II.

– Jag hade fotograferat med ungefär samma utsnitt, ett porträtt av Jennifer Brown som satt i ett fönster. När jag tog upp filerna i Lightroom kunde jag inte se någon skillnad på dem när det gällde upplösningen. Det hade jag inte väntat mig. Dessutom var Fujifilm snäppet bättre. För när jag ­zoomade in på hennes öga, i RAW-filen från X-Pro1, kunde jag i reflexen se saker som stod bredvid henne i fönstret. Det kunde jag inte med Canon-kamerans fil.

Det fick Knut att ställa sig frågan: »Varför ska jag hänga kvar i det gamla?«

Redan när Fujifilm X100 dök upp 2011 upplevde Knut det som att han hade hittat den »ultimata kameran« för honom.

– Det var bara ett fel, det gick inte att byta objektiv på den. Så när Fujifilm lanserade X-Pro1 med utbytbara objektiv gick jag till Procenter och sa att »jag måste ha den första kameran«.

Knut fick det första exemplaret, troligen det första i hela Sverige, och i dag är uppföljaren X-Pro2 redan ett av Knuts arbetsverktyg.

– Jag plåtade igår med den här i studion, säger han och visar mig några porträtt som har Knuts professionella signum på samma sätt som alla hans porträtt.

Eftersom det är en spegellös kamera går det även att fotografera helt tyst med den, vilket Knut ofta gör.

– »Ska du inte ta bilden någon gång« frågar ofta den jag fotar och precis när jag ser att personen är på väg att surna till, då svarar jag: »Jaha, glömde jag säga att jag kör ljudlöst – jag har redan tagit 15 bilder.«

Resultatet blir ofta ett bättre uttryck hos den som porträtteras, förstår jag. Det här är framtiden menar Knut – alltså spegellösa kameror.

– Spegelreflex är som tjock-tv medan spegellöst är platt-tv. Spegelreflexen är en mekanisk konstruktion som nästan har tjänat ut sin roll. När autofokusen blir snabbare i en spegellös än vad den är i en spegelreflex – då är spegeln helt död.

Läskigt att fota människor

I dag har Knut haft en mängd ansikten framför sina kameror. Han är van vid att möta människor och att få dem att känna sig bekväma. Men när Knut skulle ta sitt första port­rätt, var han själv allt annat än bekväm.

Platsen var Värmland där Knut bodde under en stor del av sin uppväxt. Han hade »nästlat sig in« på den lokala tidningen – Nya Kristinehamns-Posten. Knut arbetade extra som pressfotograf, framför allt på helgerna.

– Det var min första riktiga skola. När man jobbar blir man prövad, då är det på riktigt.

Det allra första uppdraget för Knut var att porträttera en lastbilschaufför, som tillsammans med andra skulle åka i en konvoj ned till ett barnhem i Rumänien med förnödenheter.

– Jag stod på sju–åtta meters avstånd och tog en bild. Jag vågade inte gå fram. Reportern som var med sa: »Vad bra att du tog en översiktsbild, nu måste du ta ett porträtt.« Då hade jag inget val, jag tvingades gå över en barriär. Jag tyckte det var läskigt att fota människor. Och det kan fortfarande vara läskigt, men det är därför det är roligt. Jag måste gå in i någon annans personliga sfär.

Knut reflekterar vidare kring människomöten. Han menar att det är lättare att gå fram till främmande män­niskor på stan med en uppdragsgivare i ryggen. Men har du inte det kan även ett projekt fungera bra.

– Det är lättare både inför dig själv och den du vill fotografera. Då kan du till exempel säga »jag har ett projekt där jag fotar människor med hattar, får jag fota dig?«. Det behöver inte vara så avancerat. Att säga »hej, min lärare sa att jag måste ta ett porträtt« fungerar också bra, då vill folk hjälpa till.

Lagade glasögon – fick fotojobbet

Även om Knut hade fått in en fot i tidningsvärlden, och fotograferandet, arbetade han under flera år som servicetekniker. Men till slut gav han efter för sin dröm.

– Det var inte min grej att sitta på en stol, jag ville ut och se världen – ut och fota människor.

1993 bestämde han sig för att flytta till Stockholm, mitt under finanskris och en skyhög marginalränta.

– Chefen på företaget trodde att jag skojade. Han bara skrattade när jag ville säga upp mig. När jag försökte igen sa han »ett skämt går att säga en gång, men inte två gånger«.

Till slut förstod chefen, och Knut reste till storstaden. Två veckor senare såg han ett anslag hos Kameradoktorn om att fotografen Walter Hirsch sökte assistent. I konkurrens med 30 andra lyckades Knut få jobbet, mycket tack vare att han var tidigt på plats för en intervju.

– Han hade sagt till mig att jag kunde komma någon gång mellan halvett och fem. Eftersom jag var van vid fasta tider från mitt tidigare jobb dök jag upp halvett.

Walter var då fortfarande ute på lunch vilket innebar att Knut hann se sig om i studion. Bland annat noterade han var det fanns en verktygslåda, vilken skulle komma väl till pass lite senare.

– Den ena skalmen på hans glasögon hade lossnat, så medan han tittar på min portfolio lagar jag glasögonen. Jag visste ju redan var skruvmejslarna låg. »Har du lagat mina glasögon?«, utbrast han sedan när han hade tittat klart på mina bilder. Det var en av anledningarna till att jag fick jobbet. En bra assistent ligger ett steg före.

Men själv har Knut sällan några assistenter. Han tycker det är ett problem att en assistent ofta drar vidare när den är fullärd, då »när man har nytta av den«.

– Dessutom gillar jag inte att ha många runt mig när jag fotar. Jag vill att det ska bli lite intimt, som i en bubbla.

Att fotografera porträtt, är det som att du är i en relation med den du har framför kameran?

– Ja, det är a och o. I alla porträtt är det två personer. När det uppstår en kontakt där emellan då blir det ett bra porträtt, då har man lyckats, säger Knut och fortsätter:

– Närvaro är dödsviktigt. Du måste vara hundra procent fokuserad på den som ska bli fotograferad. Och den som blir fotograferad måste också vara hundra procent närvarande. Jag kan se vad en person tänker genom att titta på deras ögon, och ser direkt när de tänker »de här kommer inte bli bra« eller »nu sa han något konstigt«. Då säger jag »nu ­tänker du på något annat, du är inte närvarande«.

Gör formövningar varje dag

Finns det ingen närvaro, finns det inte heller någon trovärdighet i bilden. Knut drar en parallell till skådespel, och hans många år som stillbildsfotograf vid film- och tv-inspelningar.

– Jag har stått bredvid Sveriges bästa skådespelare och sett hur de laddar upp för att komma in i situationen. Allt handlar om trovärdighet, som att det är på riktigt. Skådespel innebär inte att spela något, utan att få det att se ut som att det är på riktigt. På samma sätt är det med porträttbilder. Jag måste få personen att göra det trovärdigt utifrån sig själv.

Förutom närvaro framhåller Knut även form som något »dödsviktigt« i bilderna. Ordet komposition gillar han inte, det förknippar han med regler och begränsningar.

– Form handlar mycket om magkänsla. Vi har det inom oss och är kodade med det. Det gäller bara att lära sig se former vi har framför oss.

För fem år sedan bestämde sig Knut för att bli bättre på det, och började aktivt leta mer efter färg och form. Dag­ligen går han ut på stan för att ha formövningar, för att träna upp sitt bildseende. Ofta väljer han under dessa stunder att inte fotografera människor, eftersom han gör det så mycket i vanliga fall.

– Blir jag bättre på form blir mina porträtt också bättre. Det är ungefär som en musiker som måste träna varje dag. På samma sätt är det med mina formbilder.

Amatörer som »spöar« proffsen

Vårt samtal har pågått i flera timmar. Knut är en person som gärna delar med sig, och jag förstår varför han är en uppskattad lärare på Fotografiska där han har kurser i porträttfotografering.

– Dessa handlar inte om att folk ska lära sig fotografera som jag gör. Det intressanta är att se vad varje person har och hur jag kan hjälpa dem att upptäcka det.

Emellanåt deltar Knut även själv i olika workshops, när det på Fotografiska bjuds in fotografer som Roger Ballen eller Bruce Gilden. Till dessa sammanhang kommer det ofta både proffsfotografer och amatörer, vilket Knut tycker är stimulerande.

– Vid varje workshop är det alltid några så kallade amatörer som spöar skiten ur mig och alla andra som är yrkesverksamma. Som yrkesfotograf blir det lätt fyrkantigt, en jobbuppgift som ska lösas där vi ofta sneglar på varandra. Men amatörer är inte miljöförstörda, de får en idé och genomför den. De har mer kontakt med det lekfulla. Yrkesfotografer behövera mjuka upp sina hjärnor och även de hitta kontakten med det lekfulla. Vi behöver umgås mer med dem som man kan tycka har lite tokiga idéer.

Blir du själv mer lekfull av detta?

– Ja, jag vill inte välja den lätta vägen utan försöka göra något annat. En vän till mig sa en gång: »De flesta män­niskor dör vid 35 års ålder, men begravs vid 70.« Livet går ut på att inte dö vid 35 och hamna i en bekvämlighet, utan att behålla det lekfulla.