Linda Åkerberg: Till fots genom USA

Denna artikel har tidigare publicerats i Kamera Bild 2016 nr 7/8.

Linda Åkerberg

Bor: Stockholm.

Gör: Fotograf.

Aktuell med: Har vandrat Pacific Crest Trail genom USA.

Utrustning: Sony A7R II, 24-70 f/4, 90mm f/2,8.

Webb: wilderness-stories.com, lindaakerberg.com Instagram: wildernessstories

 

Signalerna tutar i mitt headset, jag förväntar mig att när någon svarar i andra änden kommer det att vara en brusig, sprakig linje som gör en intervju svår. Men när jag hör Linda Åkerbergs röst klart och tydligt i andra änden av internet, blir jag för ett ögonblick imponerad av tekniken och hur lätt det är att kommunicera världen över idag. Linda ­sitter nämligen och tar igen sig i det lilla samhället Tehachapi strax norr om Los Angeles, i utkanten av Mojave-öknen efter 40 dagars vandring på Pacific Crest Trail i USA. Vilan blir dock kortvarig för om någon dag ska hon kränga på sig ryggsäcken igen och vandra vidare. Hon räknar med att vara framme i mitten av september.

– Det här är det första flerdagarsstoppet vi gör. Jag har gått med en liten grupp på sex–sju personer ett tag och alla började känna sig lite slitna nu, berättar Linda.

Mycket tid i mörkrummet

Det liv Linda lever nu, under sin långa vandring, skiljer sig ganska mycket mot hennes liv hemma i Sverige. På hemma­plan jobbar hon som frilansande fotograf med musik­branschen som sitt arbetsfält. Dels artistporträtt men också en hel del festivalplåtningar på somrarna.

– Jag har alltid gillat att rita och måla, men jag tyckte aldrig att jag var så bra som jag ville vara. Jag fotade också men det var liksom inget jag tänkte på, det var mest bara för att dokumentera. När jag skulle välja gymnasielinje valde jag media som förstahandsval och estetisk linje som andra hand, jag kom in på estetisk linje men bara några dagar innan jag skulle börja fick jag veta att jag även kommit in på medialinjen. Det blev avgörande, berättar Linda.

På medialinjen hade klassen prova-på-kurser i olika ämnen, bland annat foto. Det var då hon fick upp ögonen för foto och insåg att det var det hon ville hålla på med. Linda tillbringade mycket tid i skolans studio och i mörkrummet och det blev allt mer självklart att det var det här hon ville göra.

– Under gymnasiet hade vi två eller tre praktiktillfällen och jag hade en släkting i Stockholm som jag kunde bo hos så jag var där hos olika fotografer under praktiken. Efter gymnasiet flyttade jag till Stockholm och arbetade i ett år som assistent åt Camilla Lindqvist, berättar Linda.

Hårdrock på agendan

Efter ett år som assistent hade Linda blivit sugen på att utbilda sig mer. Den utbildning hon hade siktat in sig på (och genomförde) var Fotoskolan STHLM som då var en ett och ett halvt år lång utbildning som innehöll både foto och bildredigering. När så hennes utbildning var avslutad under slutet av 2007 hade Linda redan startat egen firma och ­började ganska snabbt att frilansa åt bland annat hårdrocksmagasinet Close-Up Magazine. Att det blev just musik­området som lockade berodde på att Linda har ett stort musikintresse.

– Under utbildningen stod jag och pendlade mellan musik och mode, som jag också tyckte var kul, men det ­slutade med att det fick bli musik, förklarar hon.

Jobben åt Close-Up Magazine var oftast i samband med att artisten skulle släppa en ny skiva, då var det inte säkert att deras pressbilder var tagna och att allt annat visuellt material var klart till lanseringen och om bandet och deras skivbolag tyckte att Linda gjorde ett bra jobb med bilderna till tidningen var det inte ovanligt att de hörde av sig och ville ha fler bilder till bandet. På det sättet fick hon fler och fler kunder via tidningen, och ryktet om hennes arbete spred sig.

Vampyrfilmer ger inspiration

Close-Up Magazine är som sagt ett hårdrocksmagasin som riktar sig till de som lyssnar på musik av den hårdare skolan, något som är lite ironiskt för det är inte den typen av musik som Linda själv lyssnar på.

– Många tror så klart att jag bara lyssnar på metal, men det gör jag inte, säger hon och skrattar. Däremot gillar hon att många av banden i den genren är ganska visuella i sin framtoning. Det underlättar hennes arbete.

– Innan jag plåtar ett band försöker jag läsa på om dem, vad de inspireras av och var de får sina idéer ifrån. Om jag till exempel ska fotografera ett band som har någon form av vampyrtema så kanske jag tittar på några gamla vampyr­filmer för att få lite inspiration, förklarar hon.

Men även om det är hon som är fotografen måste alltid bilderna vara ett samarbete mellan henne och artisten.

– Jag kan ju inte komma på en idé och bara köra även om inte artisten tycker att det är en bra idé. Jag måste diskutera med bandet och presentera mina idéer och se om de har några egna idéer och sen kommer vi fram till vad vi vill göra. Visst har det hänt att mina idéer har blivit nedskjutna, men då händer det inte vid fotograferingen utan innan. Det är ju ett porträtt och det måste spegla de som är med på bilden, annars blir det ju konstigt, menar hon.

Festivaler på sommaren

Under den varmare årstiden fotograferar Linda många av festivalerna i Sverige. På senare år har festivalerna blivit allt mer värnande om bra bilder och börjar inse värdet i att anlita duktiga fotografer.

– Det är jättekul att de vill anstränga sig lite för att låta fotografer få jobba lite vettigare på festivalerna, säger hon.

Festivalerna är dock inte någon lugn arbetsplats, ofta vill de ha bilderna levererade medan en konsert fortfarande pågår, för att kunna sprida dem i sina sociala medier och locka dit mer folk. Linda och hennes kollegor får oftast bara fototgrafera under de tre första låtarna som är kutym under spelningar. Men eftersom hon är anställd av festivalen får hon ibland lite speciella privilegier.

– Ibland får man möjlighet att fota fler låtar, gå upp på scenen eller så. Fast om jag ska gå upp på scenen måste man prata med bandet först och få godkänt av dem också, be­rättar Linda.

Med erfarenhet har Linda blivit lite lugnare när hon fotograferar spelningar. Istället för att fotografera precis allt hela tiden tar hon det lite lugnt. Hon vet när hon får bra bilder och försöker att inte fotografera i onödan.

– Arrangören vill oftast ha 5–10 bilder från spelningen och om jag har 500 bilder att gå igenom tar det väldigt mycket längre tid att hitta de bilder jag vill skicka iväg, förklarar Linda.

Vandring – ett Nyfunnet intresse

Linda har inte en lång bakgrund som vandrare. Hennes intresse väcktes när hon såg trailern till filmen Wild, som handlar om en ung kvinna som vandrar Pacific Crest Trail ensam. Senare den sommaren var hon i USA och passade då på att vandra två sträckor av stigen, totalt åtta mil. Innan USA-resan testade hon sin utrustning genom att gå några etapper av den stockholmsnära vandringsleden Roslags­leden och senare på hösten vandrade hon även den popu­lära fjällturen Jämtlandstriangeln som går mellan Storulvåns fjällstation, Sylarnas fjällstation, Blåhammarens fjällstation och sedan tillbaka till Storulvån. Hon var sugen på att vandra länge och framför allt Pacific Crest Trail.

Så tar du dig ut

Det som befäste hennes beslut att ge sig ut på resan och den nära 430 mil långa vandringen var när hennes lägenhet skulle renoveras mellan april och september. Hyresvärden gav då ett bidrag till de som kunde ordna ett eget boende utan att de behövde hjälpa till, de pengarna räckte för att Linda skulle klara sig under sin vandring. »Jag har ju inte så stora kostnader när jag inte har någon hyra att betala« som hon säger själv. Den perioden är också den som anses vara den bästa för att gå hela leden.

– Jag har alltid varit intresserad av livsstilar som kanske inte följer normen i samhället. I flera somrar har jag bott i en gammal ombyggd mercabuss till exempel.

En av de sakerna som Linda skriver om i sin vandringsblogg är just hur man gör för att ta sig ut.

– När mina vänner såg bilderna från de första vandringarna jag gjorde var det många som sa »åh vad härligt det ser ut, det där skulle jag också vilja göra«. Och jag sa alltid bara »men gör det då«. Det är inte så svårt, att vandra gör vi ju varje dag, jag har bara lite mer packning med mig nu. Det svåraste är faktiskt att bara ta beslutet, att genomföra det är inte så svårt faktiskt, menar Linda.

Lätt utrustning

När Linda vandrade de åtta milen på leden ifjol bar hon med sig sin dåvarande kamera, en Canon 5D Mark II, men när hon kom tillbaka och tittade på sina bilder var många av dem tagna med mobilen.

– Jag satt och tittade på bilderna och tänkte att »det här var ju fint, men jag kan ju inte göra något med de här bilderna«. Min kamera var så klumpig och långsam att jag inte orkade ta fram den när jag var ute. Då insåg jag att jag behövde en mindre och lättare kamera, men jag ville inte kompromissa för mycket med bildkvaliteten, jag hade ­nästan gett upp när jag hittade en Sony A7R II. När jag gav mig iväg på vandringen i Jämtland kunde jag låna en sådan och den kändes väldigt bra. Bildstabiliseringen gjorde att jag kunde fota utan stativ när ljuset var som bäst i skymningen, gryningen och ibland till och med på natten, berättar Linda.

Med sig på sin vandring har hon en A7R II, en 24-70 f/4 och ett 90mm f/2,8. Hon har även ett litet och lätt stativ. Hon har också med sig en liten laptop.

– Jag är nog den enda som bär med mig en dator här. Den brukar få lite kommentarer när jag tar fram den, säger hon och skrattar.

För att kunna lagra bilderna har hon köpt 6 stora 128Gb minneskort. Tre använder hon för att fota med och tre använder hon som back up och postar hem när de fylls upp.

– Jag funderade på att ha med små hårddiskar men de är tyngre och svårare att posta. Ett minneskort kan jag bara lägga i ett kuvert och skicka hem.

En sak hon orade sig för innan resan var hur batterierna i kameran skulle klara sig. Sonys A7-serie har fått ett rykte om sig att äta upp batterier i rask fart. Till en början hade Linda med sig tio batterier. Men efter en så kallad »shake down« (ett uttryck som används av vandrare som betyder att man sorterar bort saker man inte behöver i packningen) har hon nu kvar hälften av dem, fem stycken. Men än så länge har hon klarat sig på två stycken mellan punkterna på vandringen då hon kunnat ladda batterier. Något som har imponerat på henne.

– Jag fotar visserligen inte lika mycket som jag skulle göra hemma, men batterierna har inte varit något problem än så länge.

Fota när det är tungt

Linda försöker fotografera varje dag, om inte annat för att veta var hon varit och vad hon sett. Men hon märker att hon fotograferar på ett annat sätt än många av de andra hon ser på stigen. Hon tar bara fram kameran om hon ser något speciellt.

– Jag vill inte bara vara en kopiator som bara registrerar hur det ser ut där jag är. Jag vill tillföra något element till bilden med komposition och ljus.

Men Linda kan inte heller fota hur mycket som helst, hon måste tillryggalägga en sträcka på ungefär tre mil varje dag för att hålla sin tidsplan. Under flera dagar i öknen regnade det och var därför ganska blött och jobbigt. Men Linda försöker ändå fota, även om det känns tungt.

– Det här är ju något jag gör för min egen skull så det måste ju finnas någon glädje i det. Är det inte lustfyllt kan jag låta bli. Det är okej att inte fota om jag inte vill, det ska inte kännas pliktskyldigt.

Linda har också ett projekt på gång under sin vandring, nämligen att porträttera människor hon stöter på på stigen. Även här är Sony-kameran en fördel, Linda förklarar:

– Oftast har jag väldigt kort tid på mig att ta en bild och så fort man börjar fotografera intar många sin fotografipose, med det tysta läget kan jag pilla lite med kameran och ta några bilder medan de är avslappnade och inte gör till sig för kameran.

Imponerad av kroppen

– De första dagarna var värst, säger Linda och fortsätter, då bar jag tungt för att jag var tvungen att ha vatten för flera dagar och fötterna var inte vana att gå med tung packning så jag fick många blåsor. Det har blivit bättre ju längre det har gått. Jag är fascinerad över hur kroppen fungerar och hur bra den håller.

Nu när intervjun görs (i mitten av maj) har Linda varit ute i dryga 40 dagar och det märks säger hon. Reserverna börjar ta slut och hon börjar känna sig trött.

– Det finns något som kallas för »hiker hunger«, jag ska skriva lite om det i min blogg sen, men det handlar om hur mycket en vandrare här kan käka. När vi stannade till i ett samhälle och gick in på McDonalds var det inte bara ett meal som slank ner, snarare två-tre-fyra stycken. Folk hade flera brickor framför sig och maten bara försvann, säger hon och skrattar.

Priset är en tröskel

Linda tror att kostnaden är en tröskel när det gäller både fotografi och vandring.

– Många tror att det måste kosta mycket pengar att både fotografera och vandra. Men det berhöver det inte göra. Om du vill prova på att sova ute en natt behöver du inte ett tält för flera tusen och om du vill testa att fota med portabla blixtar behöver du inte köpa det dyraste direkt. Jag gillar att använda billiga lösningar som ändå fungerar. Mina por­tabla blixtar är ganska billiga, det gör att jag inte behöver vara ­väldigt rädd om dem. Om jag tappar en eller använder den på ett ställe där den riskerar att gå sönder så gör det inget, jag kan köpa en ny ganska enkelt.

När Linda börjar gå igen är nästa större hinder bergskedjan Sierra Nevada, här kommer hon att behöva vandra genom snöfält och ta sig över höga pass.

– Man kan oftast bara vandra den första halvan av dagen för sen har solen smält snön så att den är för mjuk för att gå i. Det kommer nog att gå ganska mycket långsammare än det gjort hittills. Men det är spännande, det är ju en ny fas, en ny miljö där jag inte riktigt vet vad jag kan vänta mig, berättar hon.

Det högsta passet, Forester pass, som Linda ska passera är ungefär 14 000 feet, det vill säga runt 4 000 meter över havet. Med andra ord nästan dubbelt så högt som Kebnekaise, det blir en rejäl utmaning. Bergen har andra svårigheter än ökenområdena hon hittills vandrat genom. Smältvatten, dagsmeja i snön och den höga höjden är några av sakerna man får vara försiktig med.

– I den grupp jag vandrat med den senaste tiden har vi sagt att vi ska hålla ihop genom bergen för att göra det lättare och säkrare, säger Linda.

Förändrad efteråt

Planen är att när Linda kommit hem i slutet av september (hon planerar att vandra till mitten av september) ska bilderna från vandringen bli någon form av utställning. Hon har ganska klart för sig hur själva utställningen ska bli, men hon vet inte var den kommer att hamna än.

Jag frågar om hur hon tror det kommer att gå att gå tillbaka till vardagen när hon kommer hem:

– Andra som vandrat leden säger att man är förändrad när man kommer fram. Så jag kan tänka mig att det kanske tar lite tid att komma in i vardagen igen. Men framför allt har jag lärt känna mig själv under den här tiden, man går ju och pratar med sig själv när man är ensam, säger hon med ett skratt och fortsätter.

– Hemma tror jag att man följer sina rutiner bara för att de är rutiner, man kanske inte ifrågasätter så mycket. Jag tror att jag kanske kommer att fundera mer över varför och hur jag gör saker och ändra på det jag inte är nöjd med. Men jag blir även tryggare i mig själv, jag vet vad jag kan och vad jag klarar av. Hon vet inte om det blir några fler liknande vandringar, men eftersom hon gillar att resa och se nya platser blir det säkert flera resor, kanske med mer fokus på att jobba också. Snart är det som nämndes tidigare alltså dags för Linda att ge sig i kast med Sierra Nevada, då blir det många höjdmeter uppåt som ska avverkas, men det är inget som skrämmer Linda.

– Jag ser fram emot det, jag tycker nästan om när det går lite lagom uppför. Så att man får lite motstånd i stegen, säger hon med ett skratt.

Att bestämma sig

Vårt samtal närmar sig sitt slut och jag önskar henne 
lycka till med sin fortsatta vandring. När jag lagt på funderar jag lite på vad vi pratat om och en av sakerna Linda nämnt sticker ut. Att det svåraste med stora projekt är ofta att bestämma sig. Något som kan vara värt att tänka på, oavsett om du ska vandra över hela USA eller bara ta en endaste bild.