När känslan tar över

– Vi ska inte tro på allt vi tänker. Vi måste våga lita på vår intuition och magkänsla. Frigöra sinnet, säger Roger Borgelid till mig där vi sitter i Bistron på Fotografiska. Det handlar mycket om att låta känslorna styra när Roger fotograferar.

– I början fotograferade jag mest med hjärnan, tänkte fram bilderna. Det kunde väl bli snyggt och så, men de bilderna saknade något, berättar han. Med tiden har Roger blivit mer bekväm med att frångå det planerade, uttänkta sättet att fotografera och börjat gå mer på känsla. Han beskriver det som att han åker ut med kameran och reagerar på det som berör honom.

– Givetvis måste man ha en vision, en idé och planera till en viss grad. Särskilt om man jobbar mot en kunds önskemål. Men när jag väl börjar fotografera, försöker jag så långt det går koppla bort hjärnan ur processen. Bilder planerade i förväg, som är kalkylerade intellektuellt, riskerar också att bara upplevas med hjärnan. Om vi vill skapa bilder som berör, måste det komma härifrån, säger Roger och lägger handen för bröstet.

– Intuitionen är unik på det sättet att den aldrig passerar hjärnan. Så när jag använder mig av magkänslan i skapandet, när jag reagerar instinktivt på det som berör mig känslomässigt och visuellt, så har jag större chans att ta bilder som går rakt in i hjärtat och som kan påverka människor på ett djupare plan.

Fastnade för mörkrumsmagin

Att berätta och beröra är den stora drivkraften hos Roger. Från början gjorde han det med pennan som primärt verktyg. Efter att ha fått möjlighet att prova på att skriva för en medlemstidning landade han som journalist på ett sommarvikariat på lokaltidningen i Karlstad. Sommaren efter blev det ett vikariat på Expressen. 1989 började han resa runt på vår planet och passade på att börja göra resereportage för Vagabond, en kund han har kvar än i dag. Efter ett tag började han arbeta som skribent på tt, men stressen var stor och han gick in i väggen.

– Att bli utbränd var det ingen som pratade om på den tiden. Det fanns ingen diagnos för sånt. Men till slut kom jag till en bra stressläkare som kunde hjälpa mig, förklarar han.

Episoden slutade med att Roger flyttade från Stockholm till sin barndomsstad Karlstad. Här gick han med i den lokala fotoklubben och gick en kurs i svartvit fotografering.

– När jag såg bilden växa fram i mörkrummets vätskor, var jag fast. Då visste jag vad jag ville hålla på med. Roger berättar att han utvecklades mycket under de åren han bara fotograferade för nöjes skull. När han kunde skapa utan krav och under fria förutsättningar. När han senare var redo att ge sig ut i arbetslivet igen var det nu som fotograf. Men skrivandet har han inte släppt helt och hållet.

– Först var jag en journalist med en kamera, nu är jag en fotograf med en penna, som han uttrycker det.

Bortom det uppenbara

Grunden i Rogers arbete är resefotograferande, men som han säger själv så »fuskar« han lite med porträtt också. Den senaste tiden har det även blivit mer konstnärliga projekt. Bland annat den serie svartvita bilder som går under titeln Shadowlands och som han nu är på Fotografiska för att visa under en portfolioreview.

Resefotografi går ofta ut på att dokumentera en plats, men även Rogers resefoto har med åren tenderat att dra mer åt det konstnärliga friare uttrycket. Inte ens dokumentärfoto är helt dokumentärt, enligt Roger, i bemärkelsen objektivt.

– Så fort du riktar kameran mot något så är du subjektiv. Du väljer du vad du ska ta med och vad du lämnar utanför bilden, du väljer även slutartid och bländare och alla val påverkar bilden och hur den tas emot. Dessutom finns det alltid en sanning utanför bilden som inte visas, menar han.

På sina redaktionella uppdrag försöker han därför inte bara visa hur det ser ut, utan också hur det känns, doftar och smakar.

– En tekniskt korrekt avbildning räcker inte, som fotograf måste du lägga till något av dig själv, göra det personligt. Målet är alltid att komma bortom det uppenbara, att inte ta vykortsbilderna, utan hitta bakom fasaden, under ytan. För mig som fotograf är det dessutom mest belönande när jag åker ut och det inte blir som planerat, när jag kommer hem något helt annat, med bilder jag i förväg aldrig hade kunnat föreställa mig, förklarar Roger.

Det är en sak som han saknar med det analoga fotot, när man fick tillbaka kontaktkartorna och inte riktigt kommer ihåg vilka bilder man tog och får bli överraskad av resultatet.

När Roger började resa runt i världen med sin kamera var det det exotiska han drogs till. Men med tiden har perspektivet skiftat. Nu riktar han hellre fokus på det som förenar oss. De egenskaper som återfinns hos alla människor. För trots att vi har så totalt olika förutsättningar, lever i så olika miljöer och har helt olika erfarenheter så finns det saker som binder oss samman. Vi har samma behov av närhet, gemenskap och trygghet. Det är istället något Roger vill förmedla med sina bilder idag, att hitta och skildra likheterna i olikheterna.

– Vår planet är fantastisk, den enorma mångfalden är så vacker. Men trots olikheterna finns grunder som binder oss samman och gör att vi kan känna igen oss i bilder på människor från andra sidan jorden. Har jag möjlighet att bidra till en ökad förståelse mellan människor med mina bilder så är det förstås fantastiskt, berättar Roger med entusiasm.

Känsla före teknik

En av de första sakerna Roger säger till mig när vi träffas är att tekniken inte är viktig för honom. Men han ångrar sig lite.

– Alltså, tekniken är ju viktig på så sätt att den är ett hjälpmedel för att få fram det vi vill uttrycka. På samma sätt som instrumenten är viktiga för en musiker. Därför ska vi förstås lära oss och införliva oss med våra verktyg. Men det är aldrig kameran som tar bilden, det är alltid fotografen. Vilken kamera vi har är egentligen lika intressant som vilka penslar en konstnär använder, menar han.

Objektiv och bländare har bara betydelse för Roger i den bemärkelsen att de påverkar uttrycket och känslan. Hans egen utrustningslista består huvudsakligen av Canonutrustning, 5d, 5d mark ii och de fasta objektiven 35/1,4, 50/1,4 och 85/1. Där finns även en standardzoom och en telezoom med extender. En mindre Olympus om-d med uv-hus och en analog mellanformatskamera från Pentax finns också i samlingen. Vilken utrustning som väljs beror på vilket uttryck han är ute efter.

– Vid redaktionella jobb, vilket är det jag gör mest, blir det oftast Canonutrustningen. Jag har börjat fota mer med fasta gluggar eftersom jag gillar att de gör mig mer kreativ, istället för att zooma måste jag flytta på mig. Fasta gluggar har också större bländare vilket ger ett skönt skärpesläpp, säger Roger.

När det gäller de konstnärligare projekten kör han mest analogt med svartvit film och faktiskt med sin Iphone.

– Jag känner mig väldigt fri med telefonen som kamera. Dels för att den är helt befriad från tekniska inställningar, vilket gör att jag bara kan fokusera på det visuella. Dels för att den alltid är med, och den bästa kameran är ju den som är med. Bilder finns överallt, men det är sällan man släpar med sig systemkameran hela tiden och då blir inga bilder tagna. I princip allt jag fotograferar till vardags blir med min Iphone, kvaliteten räcker gott för hemalbumet. Och projektet som jag visar nu på Fotografiska, som jag hoppas ska bli både bok och utställning, är helt och hållet gjort med den, berättar han.

Roger har till och med gått så långt att han har fotograferat uppdrag för magasin med sin Iphone. På uppdrag av friluftstidningen Utemagasinet skulle han göra ett reportage om att fjällvandra så enkelt som möjligt. För att accentuera det även med bilderna så valde han att fotografera hela reportaget med sin Iphone, och det fungerade.

Han menar också att när man fotograferar människor med en stor systemkamera tenderar de att reagera på kameran och iklä sig fotomask. En mobiltelefon väcker inte samma uppmärksamhet och därför är folk sig själva i större utsräckning, det blir ärligare bilder.

I världens alla hörn

Rogers kunder består till största delen av olika magasin, bland annat finns Utemagasinet, Res, Vagabond, Kupé, dn, gp Två Dagar och norska Aftenposten med på listan av publikationer där man kan se hans reportage. Han gör omkring tio resor per år, varav två tredjedelar är inom Norden. Men det har blivit många resor till världens alla hörn under åren så jag frågar om han har några favoriter.

– Haha, du pratar med någon som gillar att göra listor, säger han med ett skratt, och börjar med sin lista över favoritresmål.

– Topp tre är Brasilien, Namibia och Indonesien. Brasilien för att de har sån livsglädje där. Här i väst lever vi mycket i våra hjärnor och planerar för framtiden medan där lever man i nuet och i kroppen. De bejakar livet på ett annat sätt och deras glädje är väldigt smittsam. Namibia för de unika upplevelserna. Där hittar man platser och människor som inte finns någon annanstans. Du kommer också väldigt nära naturen där och det är lätt att bli andlig, inse att man ingår i något betydligt större och mäktigare. Det låter kanske lite flummigt, men står man ute bland de enorma sanddynerna när alla turister gått därifrån, ensam i den ödsliga tystnaden, så kan man känna sig som den sista människan på jorden. Indonesien just för den enorma mångfalden. Här finns regnskog, tropiska paradisöar, berg, vulkaner, städer, tempel. Dykning, vandring, surf, kultur, äventyr och lugn. Buddism, islam, hinduism, kristendom. Allt i en enda skön mix. Det är som 20 länder i ett, listar Roger.

Ur fotografiskt perspektiv är framför allt Namibia ett himmelrike. Hit har han dessutom varit och hållit i fotokurser i resefoto. Kursen innebär att Roger följer med till resmålet, håller kortare föreläsningar inom olika motivområden, är med deltagarna när de fotograferar och har genomgångar av allas bilder, för att hjälpa dem att utvecklas – både genom praktiska råd och genom filosofiska diskussioner kring fotografi. Roger fotogrferar själv och genom att deltagarna ser hans bilder får de nya infallsvinklar på motiven.

Mer tid åt bilden

På de flesta av sina resor gör Roger flera olika reportage från samma ställe, annars skulle det vara svårt att få ihop det ekonomiskt.

– För mig har det aldrig handlat om pengar, utan om att bli rik på upplevelser. Men visst är det en utmaning att få ekonomi i det idag. Tidningarnas budgetar krymper och konkurrensen har ökat, framför allt från många som inte har fotografin som levebröd och som är villiga att leverera i stort sett gratis bara de blir publicerade. Nu när kamerorna är så utvecklade kan i stort sett vem som helst kan ta en tekniskt bra bild. Då gäller det att kunna erbjuda något mer, något som inte handlar om teknik, utan känsla och djup.

Roger jobbar aldrig på spekulation, alltså att göra reportagen först och sälja in dem efteråt. Istället kontaktar han tidningar och magasin med sina idéer och säljer in dem i förväg. Men ibland är det redaktionerna som kontaktar honom för att fråga om han vill göra ett visst uppdrag för dem. Tyvärr tror han att det blir svårt för papperstidningarna framöver.

– Om fem eller tio år tror jag att papperstidningarna nästan är borta, i alla fall dagstidningarna. Nästan allt finns på nätet och allt fler får sina nyheter där, menar han.

Idag överöses vi med mängder av bilder hela tiden, det borde ju vara bra för fotografer kan man tänka sig, men Roger håller inte helt med.

– Sättet vi konsumerar bilder på blir allt mer snuttifierat och vi lägger allt kortare tid på varje bild. De mer poetiska bilderna som man kan stanna vid, får allt mindre plats. Men jag tror att det kan bli en motreaktion, på samma sätt som analoga fotot har stärkts som konstnärligt hantverk och motvikt till det digitala.

Det här med att behöva göra flera reportage på en och samma resa och att bildkonsumtionen är allt snabbare är en av de saker som Roger skulle vilja ändra på. Istället för att behöva göra många olika saker på en kortare tid vore det intressant att få göra ett längre och djupare reportage från ett och samma ställe.

– Det är svårt att hitta själen hos en plats på bara några dagar. För några år sedan var jag och en fotokompis på Zanzibar. Då struntade vi i sevärdheter och stannade i en och samma lilla fiskeby hela tiden. Då lärde vi känna människorna där, och de lärde känna oss, vilket skapade ett förtroende – och då fick vi ett helt annat tillträde till det som verkligen var dem och en intimitet i bilderna som inte varit möjlig på några dagar, berättar han samtidigt som den första koppen cappuccino stått tom ett tag och det är dags att fylla på.

– Vi har inte haft tid för fika under dagen, så kaffesuget är stort, säger han och skrattar medan han går för att ta en kopp till. Medan Roger går till kaffebänken tänker jag på det Roger sa om att inte tro på allt man tänker och funderar över vilka av de saker jag tänker på som jag inte bör tro på, egentligen. När Roger kommer tillbaka börjar han berätta om ett annat av sina längre projekt.

– Det var en bok åt ett fjällpensionat i Fjällnäs. Då samlade jag material i sex månader. Eftersom boken innehöll runt 100 bilder så hade jag större möjlighet att berätta saker mer på djupet. Då behövde inte varje bild innehålla all information, vilket gav plats åt en typ av sinnligare bilder som normalt inte får plats i ett reportage. Det var ett befriande sätt att arbeta.

En dragning åt det konstnärliga

Framöver hoppas Roger ägna mer tid åt böcker och utställningar. På den senaste tiden har Roger börjat känna att han är mer sugen på att fortsätta mer med sitt mer konstnärliga fotograferande.

– Det känns som att det är där jag kan vara mest sann mot mig själv, säger han. Shadowlands är ett projekt där han fotograferat sina egna barn och där han med de drömlika bilderna vill skildra det förtrollande gränslandet mellan saga och verklighet, som barn ofta förlorar sig i.

– Det började med lite spontana bilder med min Iphone för att skildra mina barns sommarlov. Men ganska snart upptäckte jag att bilderna hängde ihop och handlade om något mer och något annat, om en värld som vi vuxna glömt bort. Då byggde jag vidare på det, utforskade den och fortsatte fota utifrån den känslan, säger han.

Nu är målsättningen med de här bilderna att nå ut till en större publik. Helst vill han göra en utställning och en bok med bilderna.

– Jag känner att jag vill hitta en djupare publik, format där man tittar längre på bilderna, inte där de åker i pappersinsamlingen nästa dag.

En grupp som Roger ofta fotograferar är barn och han får ibland frågor om varför.

– För att barn är oförställda, spontana och lekfulla. De representerar det bästa hos oss människor, innan vi komprimerar våra liv med sociala regler och måsten. När man fotograferar barn så får man något som är på riktigt, de är genuina och fria. Jag tycker att det är berikande att vara runt barn, vi har mycket att lära av dem.

I övrigt brukar Rogers bilder beskrivas som att de har en intimitet och ett inträngande under ytan, både på platser och hos människor.

– Jag tror att mina bilder speglar min personlighet, de spänner över ett stort känslospektrum. Att hitta sitt bildspråk handlar om att involvera sig själv i sitt fotograferande och det innebär att dina egna känslor gör ett avtryck i bilderna. Jag brukar få höra att man kan se en värme och en längtan i mina bilder, beskriver han själv.

Mary Ellen Mark sa vid en portfolioreview om Rogers bilder att de var transcendentala och gick bortom det man först kunde se, att det fanns många plan i dem. Ett omdöme som Roger är stolt över.

Samtidigt finns det andra som ser helt andra saker, och det är det som gör fotografi så intressant, tycker han.

– Det är spännande att olika människor kan se så olika saker i samma bilder. Det är en av de saker som är så fascinerande med fotografi.

Roger gillar själv att se på bilder. Han älskar fotoböcker och har mängder av dem. Inspiration får han från många olika fotografer, men några favoriter han har, förstås.

– Ja, det var ju det här med listor, säger han och skrattar. Sally Mann är en av mina favoriter, hennes bilder griper verkligen tag i själen. En annan favorit är Gregory Colbert, hans serie Ashes Snow är ett sånt där projekt som jag önskar att jag gjort själv. Där kan man se den nära kontakt som människor och djur en gång haft, det är så vackert, säger Roger med något drömskt i blicken.

En annan fotograf Roger nämner som en av sina favoriter är Steve McCurry, mest känd för den afghanska flickan som förevigats på omslaget av National Geographic, för hans starka porträtt och oöverträffade känsla för färg.

Inte oväntat är den stora drömmen att få göra reportage åt just National Geografic.

Vill nå längre

– Jag är dålig på att sälja mig själv. Det verkar vara ganska vanligt dilemma bland fotografer och konstnärer. Man är så upptagen med höger hjärnhalva att man inte hinner eller vill göra pr för sig själv. Drömmen vore ju att ha en agent som kunde sköta allt sånt, skrattar han.

Roger planerar att försöka visa upp sig lite mer framöver, vara lite mer på. I dessa planer ingår också att försöka göra lite fler utställningar för att nå en ny publik.

När han inte fotograferar eller reser gillar Roger att vara ute i naturen. Han gillar både att dyka, paddla kajak, vandra i fjällen och åka skidor, men det mesta i naturen går hem hos honom.

– När jag var sjukskriven var naturen en stor del i min läkeprocess. Man kommer ner i varv och fysisk aktivitet låter hjärnan vila.

Vi återkommer för en stund om det där med den fotografiska magin. Den som ibland uppstår när släpper kontrollen och frigör sina sinnen, gör sig mottaglig för det oförutsedda. Det där som gör det så spännande att låta känslorna styra sin fotografi.

– Man måste ge slumpen en chans, man måste ge utrymme för magi att uppstå, avslutar Roger med ett leende.