Intervju med NASA-astronauten Don Pettit: Så är det att fotografera i rymden

Allt började med en Kodak Brownie. Urfattig efter att ha lagt alla sina pengar på kamera och film fanns ingen återvändo – fascinationen hos den då 12-årige Don Pettit var lika oändlig som rymden. Och kanske var det också därför han fotograferade så mycket han bara kunde. Men vad han inte visste då var att hans dyrbara hobby skulle tvinnas samman med högteknologisk utforskning av rymden, och möjligheten att visualisera det osynliga.

– Redan under min skoltid var jag intresserad av vetenskap, och funderade många gånger på hur jag kunde använda kameran tillsammans med vetenskap. Varje gång jag genomförde något komplicerat projekt använde jag min kamera för att försöka illustrera vad det handlade om. Bland annat hjälpte jag till att visualisera data och information, för att försöka förstå hur saker och ting fungerar, förklarar Don Pettit som befinner sig på Nasas träningscenter för astronauter i Houston, när jag intervjuar honom via Skype.

Blev en ”cameraholic”

Kombinationen att utforska sin vackra omvärld med teknik, är också det som till stor del drivit Don framåt. 1983 blev han doktor i kemiteknik, och blev 1996 utvald av Nasa att träna till att bli astronaut på den internationella rymdstationen iss. Den 23 november 2003 åkte han med Expediton 6 till iss för att utföra experiment ombord på rymdstationen. Samtidigt blev han alldeles till sig över möjligheten att fotografera –i rymden. Nasa hade precis övergivit den analoga filmen till förmån för digital fotografering, och använde bland annat Kodaks dsc 760, en ombyggd Nikon f5. Under sex månader i tyngdlöshet tog han runt 60000 bilder, varav många är tagna nattetid.

– Det var då jag blev en riktig ”cameraholic”. Ombord hade vi i besättningen tillgång till 17 stycken Nikon d2x, med objektiv från 8-1200 mm. På senare tid även flera Nikon d3s-hus, jag tror vi hade totalt sex sådana ombord, säger Don.

Don förklarar också att det som är spännande där uppe i rymden är skillnaden i kontraster – det är visserligen extremt mörkt, men samtidigt också extremt ljust, vilket gör att många gånger kan bli problematiskt att fotografera.

– Om du känner igen regeln ”sunny 16” så är det inget som gäller i rymden, där är det snarare ”sunny 32” som gäller. Det gäller att inte fräta ut bilderna. Motsatsen är mörkret, och många gånger har jag älskat den extremt ljusstarka Nikkor Noctor 50mm/1,2 och den vidvinkligare 24mm/1,2. Vill man nå lite längre så är favoriten 400mm/2,8 och 600mm/5,6, som blir just 1200 mm med en 2x-konverter –perfekt för detaljerade bilder! En annan favorit är fisheyeobjektivet 8mm/2,8 – ett måste för att kunna få med omgivningen i rymdstationen på bild. Tänk dig själv att du ska fotografera i en hall som är 2x2 meter … samtidigt får man arbeta lite med blixtar och ljus för att få till det som fungerar.

Don förklarar också att det blir allt lättare att fotografera i rymden. Prylarna som används nu har egentligen bara ett mer värme- och köldtåligt lim i sig, i övrigt är de inte modifierade alls.

– Ja, de är gjorda för att hålla från -100 grader celsius upp till hela +100 grader. Dessutom har vi fått en specialutvecklad adapter, en ögonmussla, som går att använda för fotografering med rymddräkten på, så man kan se sökarbilden från tre decimeters avstånd. Egentligen tycker jag att det är helt otroligt att alla prylarna kan klara sig och fungera utan problem i vakuum, ute i rymden, förklarar Don.

Fotografering är annars något som ingår i arbetsuppgifterna för en astronaut. De måste nämligen ta ”ingenjörsbilder” åt Nasa, vilket innebär en sorts dokumentation av både prylar och livet där uppe, samt bilder som kan analyseras där nere på jorden. Tiden som finns över efter det är upp till den enskilde personen, vilket ger utrymme till lite mer personlig kreativitet.

– Om man älskar fotografering så är vistelsen där uppe som en explosion av otroliga möjligheter. I rätt kombination kan man få till bilder som visar både vetenskap och konst i ett. För mig, en människa som befinner sig i omloppsbana runt jorden i nära 8 km per sekund, är det som att vara i ett gränsland där ens normala intuition inte gäller. Det känns lite som att se allt genom ett barns ögon, man vill fotografera och dokumentera det, det och det. Jag skickade ner några bilder på oss i gänget till högkvarteret. Tillbaka fick jag svaret att ”kan inte alla ställa sig rakt och prydligt på rad”? Det som är spännande är att det är ju inte så vi upplever varandra, här flyter vi runt fritt, det finns inget upp och ned.

Kupolen

I det som kallas för ”nod 3” på rymdstationen hittar vi en något annorlunda konstruktion med sju fönster på 26 tum, sex stycken med fyra kanter och ett runt i mitten. Konstruktionen som är nära tre meter används för att styra rymdstationens robotarm för att utföra underhållsarbete, reparationer och utbyggnationer. Stället kallas för Kupolen, och används ungefär en hel dag per månad. Resten av tiden står den tom. Eller inte helt –för det är där som Don gillar att hänga.

– Kupolen är helt fantastisk. Från denna har jag möjlighet att se hela jorden, och ut i rymden i 360 grader. Här kan jag fästa upp kameror och ta fantastiska bilder från iss på det jag hittar att fotografera där ute. Men eftersom vi rör på oss rätt snabbt så finns det inte så lång tid att fotografera specifika mål på jorden. Vill jag exempelvis fånga min hemstad på bild har jag runt fyra sekunder på mig innan den är borta igen. En solnedgång tar runt sju sekunder där uppe, medan den tar flera minuter på jorden. Å andra sidan ser vi 16 solnedgångar per dygn – vilket är antalet varv runt jorden vi gör på 24 timmar, säger Don.

Stjärnspår

I Kupolen har Don tagit sina långtidsexponerade bilder. Makalösa mönster, exotiska färger, konstiga fläckar och enorma explosioner syns på bilderna. Och allt är naturens underverk –Don bara fångar det på bild, förklarar han.

– Bilder med stjärnspår har jag främst tagit för att få fram vetenskapliga data. I grunden berättar bilderna vad som pågår där uppe i atmosfären. För de som forskar på atmosfäriska fenomen kan det vara ovärderliga saker som fångas på bild.

Dons bilder får sin karaktär genom den långtidsexponeringsmetod han använder sig av. En bild exponeras i 10 till 15 minuter, eller max 30 minuter beroende på vad som fotograferas. Genom att sedan lägga ihop 30 sådana bilder till en, kan han få en sammansatt bild som visar fantastiska mönster–precis på samma sätt som många astrofotografer gör.

– Det är som en konstform. Att kombinera teknisk fotografering med vetenskap och konst gör att vi kan lära oss en hel del. Plötsligt kan vi fånga något som är så vackert att vi knappt tror att det är verkligt. Bilder med spår av stjärnor som rör sig. Eller fenomen som norrsken och sydsken – aurora borealis och aurora australis. I rymden kan man se detta skådespel över en halv kontinent, alltså flera tusen kilometer, något som är omöjligt från marken eller från ett flygplan. Det blir helt andra bilder från rymden.

Rymd-twitter

Från iss finns möjligheten att skicka hem bilder man tar via uppkopplingen mot marken, så det är fullt möjligt att direkt skicka de bilder man tar med alla kameror.

– Vi brukar skicka egna bilder, och så klart ta emot bilder, exempelvis på familjen. Vi kan ju också twittra från rymdstationen och skicka mejl, men däremot är bandbredden något begränsad, så det får bli bilder på max 200 kilobyte. Vi har ju heller inte uppkoppling hela tiden, så vi förlorar den till och från på grund av vår omloppsbana, förklarar Don.

Med alla tusentals bilder som Don tagit så frågar jag honom om han har någon favorit. Svaret är inte helt självklart.

– Haha, det är som att säga vad som är din favoritmat. Däremot har jag olika typer av favoritbilder, favoritbilden dagtid, nattetid … och så vidare. Det beror hela tiden på vad jag är på för humör. Ibland känner jag för tekniska bilder, ibland för artistiska. En gång tog jag även bilder av misstag i Kupolen, som blev rätt bra, med reflektioner i alla fönster.

Och visst borde det väl vara så. Rymden är ju oändligt stor. För Don är det också det som är utmaningen –att hitta nya saker att fotografera och visa för oss jordbor som aldrig tar oss upp till den där härligt himmelska känslan att flyga rund jorden.

– Jag har en hel drös med nya idéer som jag bara måste testa! Så jag har svårt att vänta till nästa gång jag åker iväg igen. Det finns alltid något att fotografera där ute i rymden, vid gränsen mellan hemma och borta.