Thomas Nilsson: Fotograf i maktens centrum

Vem som blir näste man – eller kanske första kvinna – att få inta Ovala rummets skrivbord i Vita huset återstår att se. Det vet vi först den 8 november. Men fotografen Thomas Nilsson kan redan nu stoltsera med sex besök i detta maktcentrum, varav fyra i självaste Ovala rummet. Dock har visiterna passerat så snabbt att Thomas första gången helt glömde bort att titta på presidentens skrivbord.

Thomas Nilsson

Ålder: 49 år.

Bor: I New York.

Familj: Frun Roseann.

Gör: Pressfotograf.

Utrustning: Canon 5D Mark III och 5D Mark II. Objektiv med brännvidder som 16–35, 24–70 och 80–200 samt ett fast 300mm.

Webb: thomasnilsson.com, där han även bloggar om bland annat valet i USA.

– 29 sekunder fick jag bara, och jag skojar inte – det var 29 sekunder. Som tur var hade jag pratat med en av Vita husets fotografer innan. Han förklarade för mig att jag skulle börja fota direkt när jag kommer in genom dörren till Ovala rummet, och sedan fota hela tiden. »När pressfolket säger att ni ska gå ut, struntar du i det tills de drar ut dig«, tipsade han även mig. Precis så gjorde jag, vilket var tur. För jag var inne exakt 29 sekunder från första bilden till den sista, det kunde jag se i Exif-informationen.

I presidentens arbetsrum satt den här dagen Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson och skakade hand med George W Bush. Thomas har även bevakat besök av Norges statsministrar, först Kjell Magne Bondevik och senare Jens Stoltenberg som fick möta Barack Obama.

– De sitter i soffgruppen till höger om dörren vi kommer in genom. Till vänster står det berömda skrivbordet, men första gången var jag så stressad att jag inte ens såg det – en sådan ikonisk grej. Det är ju inte så ofta man får chansen att vara i Ovala rummet, då borde man åtminstone ha sett skrivbordet. Andra gången tittade jag på det.

Att fota under de här omständigheterna handlar bara om »att säkra bilden«. Något mer kreativt hinns inte med och dessutom är ljuset en utmaning.

– Det är dåligt ljus i Ovala rummet, någon konstig blandning av gult och grönt. De har uppenbarligen inte haft någon fotograf som konsult när de har inrett rummet. Men att få gå in där är förstås en högtidlig grej.

Flyttade till USA på 90-talet

Att 2016 kretsar mycket kring presidentvalet i USA har väl inte lyckats undgå någon. Redan i somras fanns det gott om artiklar som belyste detta, även i Sverige. Vem som till slut får flytta in i Vita huset är ett drama i flera akter, där det just nu är de olika delstaternas primärval som står i fokus. Thomas har börjat få en viss rutin kring att bevaka valmöten eftersom det är hans femte presidentval sedan han flyttade till USA.

– Jag kom hit precis när Bill Clinton svors in för sin andra period. Så det valet bevakade jag inte, men det blev ju en hel del jobb året därpå när Monica Lewinsky-skandalen briserade, berättar Thomas.

Det var en vecka efter sin 30-årsdag som Thomas 1997 anlände till New York för att »testa något nytt«.

– När jag flyttade hade jag bestämt att jag skulle vara här i max tre till fyra år. Gick det dåligt skulle jag flytta hem redan efter ett år.

Men Thomas är kvar än. Under snart två decennier har han med kameran bevittnat händelser som 11 september, orkanen Katrina och det känslofyllda valet när Barack Obama blev president. För ett och halvt år sedan gifte sig Thomas med amerikanskan Roseann som är bröllops- och porträttfotograf. Att han skulle flytta hem till Sverige blir därför allt mer osannolikt.

Thomas växte upp i Hässelby utanför Stockholm och efter två års fotostudier arbetade han bland annat för lokaltidningarna i Stockholm, som i dag går under namnet Mitt i. Sommaren 1995 fick han ett vikariat på Expressen och det var även för dem han arbetade under sin första tid i USA. Men sedan 2002 är han kontrakterad för den norska dagstidningen Verdens Gang (VG). Tillsammans med en reporter bildar Thomas en tvåmanna-redaktion i New York som skickar material till Norge. Men tidsskillnaden ställer vissa krav.

– Efter klockan 15 är det för sent att leverera till papperstidningen, då jobbar vi istället mot nätet och har en ständig deadline. Det kan vara stressigt, men det är alltid en lika skön känsla när vi har lämnat – blir nästan som en drog.

Ju populärare – desto svårare att komma nära

När primärvalssäsongen i USA drar igång får delstaterna Iowa och New Hampshire stort medieutrymme, eftersom de första valen hålls här (i Iowa med ett så kallat »caucus«, nomineringsmöte på svenska). Fram till dessa val har det bara handlat om opinionsundersökningar vilket gör att det finns en uppbyggd spänning kring vad de första riktiga siffrorna ska visa. Alla kandidater är på plats i dessa delstater och medier från hela världen rapporterar. Även Thomas och hans kollega.

– Det är som ett smörgåsbord av valmöten att välja mellan. Vi träffar även väljare ute i samhället och invånarna där är ofta väldigt pålästa. Åtta av tio pratar gärna med dig och två av tio bjuder hem dig på lunch.

När det är dags för »Super Tuesday« blir arbetet lite svårare, eftersom det då är val i flera delstater samtidigt.

– Då kan vi inte bara gå ut från hotellobbyn för att se vilket valmöte vi ska åka till. Dessutom tillkännager inte kandi­daterna sina scheman så långt i förväg. I år var det först på söndag kväll eller måndag morgon vi fick veta var de skulle ha sina valvakor under tisdagen.

Thomas valde då att flyga till Texas för att där bevaka Ted Cruz på hemmaplan. Annars har det här valet kommit att handla mycket om Hillary Clinton och Donald Trump som inte alltid är så lätta att bevaka. Ju populärare kandidaterna blir desto svårare är de att komma nära som fotograf.

– Varje kampanj har dessutom sin företagskultur. Obama-kampanjen var till exempel lätt för medier att bevaka, medan Trump är något helt annat. Vid varje möte attackerar han medierna och säger: »där bak står de, jag har aldrig träffat några mer oärliga typer« och så vänder sig hela publiken mot oss för att bua och kanske ge oss fingret.

Fotograf nedslagen på Trumps möte

Numera går det inte alls för utländsk media att komma in på Donald Trumps möten, eller som det heter: att få ackreditering.

– De säger att de prioriterar amerikansk media, men jag tror de har tagit det här beslutet bara för att det ska bli lite enklare för dem. Det är första gången jag är med om något sådant.

Thomas låter sig däremot inte stoppas av detta, han har hittat andra vägar.

– Det är lätt att gå in som publik på Trumps valmöten. Jag har flera gånger tagit med mig bara en kamera, med ett 24–70-objektiv, och gått in med publiken. Det har nästan varit befriande att arbeta med bara en kamera och att fota på ett annorlunda sätt. Jag får lite andra vinklar och bilder som inte skulle gå att ta från pressområdet.

Att Trump hetsar mot er, hur känns det?

– Jag ler mest åt det. Men det var en fotograf, Chris Morris, som gick ett par steg utanför pressområdet. En agent från Secret Service tacklade då ned Chris och tog stryptag på honom. Hade det varit en vakt eller en lokal polis hade jag haft lättare att förstå, men någon från Secret Service borde förhålla sig kyligare än att reagera så. Deras prioritet är att hålla Trump vid liv och han stod 50 meter bort. Chris kunde knappast ha varit något hot. Den här reaktionen kanske är ett resultat av den stämning som är på ett »Trump Rally«.

Står gärna nere i publiken

Att arbeta på valmöten innebär för Thomas att han måste trängas med många andra fotografer. Ofta finns det en bit bak i lokalen en pressplatå där tv-fotograferna riggar sin utrustning på stativ. Ibland brukar även Thomas tränga sig upp där.

– Då blir det mycket teleobjektivs-bilder. Ett problem med att fota därifrån är att publiken håller upp valplakat eller sina mobiler, vilket skymmer i bilden.

Egentligen gillar Thomas mer att arbeta med vidvinkel och att stå nära scenen, något som de flesta stillbildsfotografer önskar vid dessa evenemang. Men huruvida det är möjligt ser väldigt olika ut för respektive kandidat. Dessutom finns det en kategori journalister och fotografer som kallas för »Traveling Press«, som har betalat för att åka med en viss kandidat under hela kampanjen. Den här gruppen får ofta tillträde till bättre fotoplatser under mötena, som till exempel längst fram vid scenen.

– Oss andra släpper de kanske in där under fem minuter för att sedan dra tillbaka oss. Men talarstolsbilder är egentligen inte så kul, man vill hellre ha bilder när de kommer in och vinkar eller efter »rallyt« när de hälsar på folk vid kravallstaketet.

Då får ofta »Traveling Press« gå upp på scenen och fota därifrån, vilket även Thomas har fått göra vid några till­fällen. Men han står hellre nere bland publiken för att få bilder som inte bara visar kandidatens rygg. Han vill även fånga stämningen hos folket, »det är minst lika viktigt«.

– Man lär sig de små trixen, som att veta hur kandidaten kommer att gå och var det kan bli bra bilder. Sen letar jag hela tiden efter det lilla extra, som något ansiktsuttryck. Till exempel gjorde Jeb Bush vid ett tillfälle en grimas medan hans mamma sa något, vilket var över på en sekund. Det gäller att vara beredd på smågrejorna.

Frågar aldrig om lov

Att ständigt vara observant och dessutom orädd kan vara en väg till mer unika bilder. När Thomas 2004 var i Iowa för att bevaka nomineringsmötet såg han hur en pressmänniska samlade ihop en grupp »Traveling Press«-fotografer. De skulle få åka upp till ett rum där John Kerry satt och tittade på valvakan med sin familj. Thomas anslöt till gruppen, trots att han egentligen inte hade tillträde.

– Jag åkte med upp till rummet där John Kerry satt. Det är ofta svårt att få egna bilder, därför kändes detta som en liten seger. Du måste hela tiden vara uppmärksam på vad som händer runt omkring dig. Dessutom ska du aldrig fråga om något, då får du bara ett nej.

I Thomas kameraväska finns två Canon 5D Mark III och en 5D Mark II. Eftersom han numera även filmar mycket tycker han det är bra att ha tre kameror. En av Mark III:orna fungerar då nästan enbart som filmkamera. Thomas olika objektiv har ofta zoom med brännvidder som 16–35, 24–70 och 80–200. Han har även ett fast 300mm men vidvinkeln är det objektiv han använder mest.

– När det är rörigt och mycket folk, då är det skönt att använda 16–35 för att få med det jag vill i bilden.

När du fotograferar, hur många bilder tar du?

– Visserligen är jag reflekterande, men jag bränner av väldigt mycket bilder. Ibland blir det som en uppvärmning och det är inte ovanligt att jag efteråt har 1 000 bilder att gå igenom. Jag har en önskan om att ta färre bilder, men så blir det sällan. Jag tog mycket bilder även på den tiden när jag jobbade med film.

Obama – ett val som stack ut

Av alla de presidentval som Thomas har bevakat står ett ut från mängden – 2008 då Barack Obama valdes.

– Det var ganska fantastiskt att få vara med där. Det var något unikt med mycket känslosamma valmöten. Så starka känslor som Obamas anhängare visade hade jag aldrig upplevt tidigare i dessa sammanhang.

Thomas gör en jämförelse med årets val, och ser vissa likheter.

– Det finns paralleller till Trump när det gäller en stark entusiasm. Även han fyller arenor och har valmöten med mycket känslor, men av en helt annan typ. Trumps anhängare är arga, medan Obamas var glada och positiva.

Tycker du själv att det är spännande att följa presidentvalet?

– Absolut. Folk frågar mig om jag inte har tröttnat, men ­nej – det är spännande att vara nära något så stort som presidentvalet, det påverkar hela världen. Jag känner mig privilegierad att få vara med om detta.

Dramaturgin passar media

Dessutom tycker Thomas att vart fjärde år är lagom, mer frekvent än så skulle ta för mycket på krafterna.

– Det är slitsamt men roligt. Ibland händer det att jag bara får fyra till fem timmars sömn, och det är okej. Jag kan jobba ganska bra på det, för jag är så engagerad och tycker det är kul. Men jag blir trött efter flera dagar i det tempot.

Då åker han hem till New York i ett par dagar för att ­tvätta, göra bildbackuper och ladda sina egna batterier. Sedan ger han sig ut på nytt.

Även för presidentkandidaterna är kampanjerna långt ifrån någon semester.

– Här ska, som många anser, världens mäktigaste person väljas. Men kandidaterna måste ändå ge sig ut till små gymnastiksalar för att skaka hand med folk. Det finns inga genvägar och det är långt ifrån glamoröst, vilket är kul att se. Det är väldigt demokratiskt, även om det också är ett problem att de måste samla in så mycket pengar för att kunna ta sig runt och för att kunna annonsera och köpa tv-reklam.

Thomas menar även att valet har en dramaturgi som passar media.

– De som följer processen får möjlighet att lära känna kandidaterna och hur de är som personer. Man får verkligen se hur de hanterar olika situationer, som att det till exempel tog två dagar för Trump att ta avstånd från Ku Klux Klan.

När presidentvalet är över, hur känns det då?

– Då uppstår det ofta en tomhetskänsla. Jag började göra de första valreportagen förra sommaren, vilket innebär att jag i höst har arbetat med det här i över ett år. Därför känns det lite konstigt när allt är över, även om det också är lite skönt för då kan jag gå vidare och göra andra saker.

Men ibland tar det inte slut, som valet år 2000 då det var så jämt mellan George W. Bush och Al Gore att det dröjde ytterligare ett par månader innan det fanns ett resultat.

– Man kan säga mycket om amerikansk politik men det blir nästan aldrig som man tänkt sig och det är aldrig tråkigt, säger Thomas.