Krönika: Framtidens gatufotograf

Du ser inte vad det är, men det är något som rör sig, något som får ljuset att växla som ett draperi som fladdrar. Plötsligt blir skuggorna till en kontur, och konturen till en varelse, och varelsen till en levande historia. Tänk om du kunde fånga dess historia på bild. Tänk om du kunde återberätta den med ett fångat fotografi.

Det är vid dessa tillfällen du önskar att du hade en kamera.

Från samma vårsoliga plats går också ett annat skådespeleri att skåda. Det är en man med ett stort och utmärkande 70-200-tele som sakta går runt för att vaksamt iaktta sin omgivning. Han lyfter snabbt upp kameran med det tunga objektivet för att fånga en händelse han just sett, drar av en radda bilder och sänker sedan ned sina prylar, för att sakta gå vidare, helt oberörd, men ändå energiskt.

Jag känner igen mig i det jag just bevittnat. Jag har gjort det själv, rört mig på samma vis, agerat på samma sätt. Problemet med denna typ av "gatufotografering" är att jag förlorade all min entuasiasm att fånga omvärldens händelser, då pressen att hela tiden på måfå hitta spännande och händelserika bilder skapade mer tvång och krav än njutning. Hela mitt projekt liknade mer en paparazzi-wannabe som blev hög på att fånga händelser på håll – händelser som jag kunde visa och imponera med på andra att jag lyckats fånga.

Men det är också där som många som kallar sig för »gatufotograf« fastnar. De litar till fullo på sitt teleobjektiv och har det som fasad för att våga. De använder det som skyddsmur för att ingen ska se dom, så att dom heller inte behöver försvara eller förklara. De iakttar verklighetens händeler på håll, utan att egentligen förstå vad de fångar. De letar efter bilden, men missar hela helheten eftersom de valt att fånga sin omgivning med smalast möjliga vinkel, och kan på så vis lura den som skådar bilderna att man är nära, nära inpå skinnet, nära inpå händelsen.

En av de internationellt kända och erkända gatufotograferna är Christer Strömholm. Hans funderingar kring denna typ av foto är vad många telelirare borde lära sig, och det handlar i grund och botten om att våga. Strömholm menar att en del av det viktiga med fotograferingen är att hitta närheten, att själv vara så nära händelsen att det känns som om man själv deltog i den.

Samma sak menade krigsfotografen och bildjournalisten Robert Capa: »Om dina bilder inte är tillräckligt bra, så är du inte tillräckligt nära«.

Och snart finns chansen även för de som inte vågar, eller vågar med ett teleobjektiv i sin hand: Med de nya glasögonen Google Glass kommer du kunna gå runt och fotografera utan att någon märker det, utan att någon ifrågasätter dina motiv. Kanske är det här vi hittar framtidens gatufotograf – den som ser ut att vara utan kamera, som kan röra sig obehindrat och komma riktigt nära händelsen utan att bli ifrågasatt? Den personliga integriteten hotas och paparazzin uppgraderas samtidigt till version 2.0, och behöver inte längre gömma sig.

Men vill man göra något mer, något större, så måste man leta efter de bilder och händelser som berättar den där historien man söker, när skuggor blir till konturer, konturen till en varelse och varelsen till en levande historia.

Och återberätta den med ett fångat fotografi.

Från nära håll.

Och stå för det.