Kamera & Bilds fotoresa till Indien: Möte med tigrarna

Sugen på att resa och fotografera? Missa inte Kamera Bilds nya resa till Borneo och Komodoöarna för att fotografera orangutanger med start 11 oktober 2015!

Som prenumerant på tidningen får du dessutom rabatt på resan.

Flygplanet är precis på väg att landa i ett soligt Mumbai. När jag blickar ned bara några hundra meter mot marken så myllrar det av hus, bostäder, vägar, områden – ja, precis så som man kan anta att en stor stad med många invånare ser ut från ovan. Och det är inte konstigt, Indien har ju hela 1,3 miljarder invånare. Jag börjar tänka på hur lång tid det skulle ta om man någon gång fick för sig att porträttera alla dessa människor på bild.

Jag är på väg från Sverige för att delta i Kamera Bilds fotoresa till Indien, där jag, bevarandefotografen Tom Svensson, vår reseledare Hans och hans son Alexander, ska hjälpa fem deltagare för att få det bästa av flera olika världar – möjligheten att se ett nytt land och en ny kultur, möjligheten att utvecklas inom fotografering – samt den unika chansen att fånga vilda tigrar och lejon på bild.

Äventyret börjar

På flygplatsen möter jag upp vår guide Indrajit Latey som ska ta oss vidare till de områden som vi ska besökas. Värmen är påtaglig, runt 35 grader – men det är ändå så otroligt skönt att slippa den svenska novemberkylan hemmavid.

– Calle, du kommer nog att gilla djungel-rummen vi ska bo i när vi kommer till Kanha Jungle Lodge, men först ska vi till hotellet och möta upp den andra resenärerna, säger Indrajit.

Vi åker gata upp och gata ned, genom Mumbai för att ta oss till det hotell där alla ska mötas upp inför resan. Att bara blicka ut genom bilfönstret får mig att längta ut till alla möten med människor, alla spännande bilder man kan ta – för här i Indien är det mycket som är annorlunda jämfört med Sverige. Färgerna sprakar, det är mycket folk och det händer hela tiden någonting, i alla hörn, dygnet runt.

Efter mindre än en timme är vi framme vid hotellet där vi träffar resten av gänget. Här möts vi, totalt tio personer som alla har en sak gemensamt: att fotografera och att resa.

– Jag, Hans och Alexander är först på plats, men snart hör vi ett glatt »men tjena!«, samtidigt som Tom kliver in genom dörren. Strax efter kommer Christer, Kjerstin, Michael, Bertil och Ola, som redan hunnit lära känna varandra.

– Vi tänkte ta en liten runda i Mumbai för att fånga lite vardagsliv på bild innan vi tar det lugnt inför morgondagens inrikesflyg till Kanha, säger Tom.

Alla är taggade, och vi åker iväg i en buss för att se på några planerade stopp. Efter en halvtimme når vi ett tvätteri, där kläder och lakan händer i långa, långa rader, från alla Mumbais invånare.

– Det är rätt fantastiskt, säger Indrajit, som berättar hela historien om hur systemet är uppbyggt för att hålla reda på vems tvätt som är vems. Det är spännande att höra, och smått svårt att förstå, när man tänker efter hur många människor det finns i Mumbai.

Dags för djuren

Mobiltelefonen ringer. Det är ingen som vill nå mig här ute vid Kanha nationalpark, utan det är dags att kliva upp i mörkret för att vara redo för dagens stora händelse: soluppgång i parken.

Klockan är 5 på morgonen, och man märker tydligt att hjärnan inte helt är inställd på att kravla ur sängen, men jag vet att jag måste, borde, egentligen vill– och att det är värt det. Lodgen vi bor i är fantastisk, med en riktig djungelkänsla, framförallt under natten när allt är lugnt och stilla.

En slurk med kaffe, sedan bär det iväg till de jeepar som står vid uppfarten, redo att ta oss in i parken. Den påtagliga värmen från dagen innan har nu bytts ut mot en tio-gradig mer kylig känsla, så dunjackan är på, vantarna är på, mössan är på.

– Plocka fram de där värmedynorna och lägg dom i ryggen – det blir riktigt varmt och skönt, säger Indrajit samtidigt som vi hoppar in i jeeparna. Nu känns det som friluftsliv på riktigt.

Efter bara några minuters tur är vi framme vid grindarna till nationalparken. Vi får inte åka in förrän klockan är halv sex, och anledningen är att djuren inte ska bli allt för störda. Indrajit berättar också att vi måste ut ur parken till lunchtid, för att sedan åka in igen tre timmar senare.

– Nu kör vi! Håll i er, säger Indrajit när chaufför hoppar in i jeepen. Bommen öppnas, och sakta öppnar sig en grusväg in mot en skog, med en lätt morgondimma i det svaga ljuset som kommer fram genom trädkronorna från ena sidan av himlen. Solen är på väg att klättra över horisonten, men det är en bit kvar. Ljuset är fantastiskt, och det är precis detta ljus som vore häftigt att få bilder på djur i.

– I går eftermiddag sågs tigrar här ute, vid vattendraget, så vi ska åka dit och kolla. Det är en tigerhona med tre ungar runt ett år. Så vi får se om vi kan hitta henne, säger han.

Snabbt märker jag att det inte är så lätt. Vi åker runt på de grusvägar som finns, stannar då och då för att kolla efter nytrampade tigerspår i sanden, och passar på att fråga de andra jeeparna vi möter om de sett något.

Under tiden som vi letar runt ser vi flera häftiga och fantastiska fåglar, otroliga oxar och vackra hjortar, klängiga och lustiga apor.

Men ingen tiger.

Solen har gått upp, vi har kört runt ett tag, och tröttheten gör sig rätt påtaglig. Hungern likaså, och det är dags för frukost. Vi åker iväg till en samlingsplats nära där parkens vakter också bor dygnet runt, för att hindra tjuvskyttar. Väl där dukar Indrajit upp frukosten på jeephuven, i typisk indisk stil.

Så kommer också värmen. Dunjackan får åka, liksom mössan. Det är dag på riktigt.

Vi sitter helt ensamma, helt tysta, i vår jeep. Jag, Hans och Alexander, Indrajit och vår Chaufför.

Bara tyst.

Så plötsligt hörs det något.

– Där! säger Indrajit, och förklarar att det är apornas varningsläte för att en tiger finns i närheten, som vi hör där inne i skogen.

– Vi åker vidare hitåt, tigern rör sig bortåt mot vattnet, håll i er!

Damm. Häftiga svängar. Häftiga kurvor. Det går inte sakta när det finns chans att se djur. Men ändå en försiktighet, för parken har regler för att djuren ska få leva i fred och förbli ostörda. Vi saktar ned och smyger fram i krypfart mot en annan jeep som redan är på plats. Väl där kommer en till jeep fram från andra hållet.

Alla är tysta.

Alla håller andan.

Alla har sina kameror redo.

Alla håller håller sitt finger på avtryckaren.

Men ingenting händer, ingenting hörs.

Men så plötsligt är det någon som viftar, pekar och viskar något, i jeepen bredvid. Det är en tiger. På väg mot oss.

Det är mitt första möte med en vild bengalisk tiger, och jag står upp i en öppen jeep med mina kameraprylar, och är lite rädd att tigern ska ... komma nära och få för sig något. Men så tänker jag på det Tom och Indrajit sagt, att för tigern så är jeepen vare sig ett hot eller mat, den ser oss i den och plåtprylen som en helhet. Jag behöver inte vara rädd i jeepen, faktum är att nog tigern är räddare.

Så kommer tigerhonan fram ur buskaget. Kanske 50 meter bort står hon, tittar, går lite sakta, vänder sig om, går vidare, rör sig, ståtligt, fram över slätten. Det är en otrolig syn. Så efter några minuter så börjar jag bli medveten om omgivningen, och plötsligt hör jag hur det smattrar på från alla håll och kanter, från alla andra som börjat fånga tigern på bild. Ruta efter ruta, serie efter serie.

Och så har den vilda jakten på bästa bilden börjat.

Nästa nivå

Det röda ljuset från elden sipprar fram genom den nystartade och sprakande elden mitt i gången mot de rum där vi bor. Det är svårt att inte försvinna in i eldens magiska flammor, och faktum är att de mönster som bildas inte helt är olika de som dagens siktade tiger.

Vilket möte. Att vara så nära, att ha möjlighet att fånga en tiger på bild, det är en troligt häftig upplevelse, med en blandning av en snabb adrenalinkick, ett saligt lugn och en närhet till både naturen och djuren. Man vill bara ha mer. Men jag får vänta till dagen efter.

Mätta efter kvällens nylagade indiska middag, med fantastiska råvaror och utan rädsla för indien-mage – har det blivit dags att summera dagen med gruppen, och börja bildredigera.

– Kolla den här, säger Ola, och visar upp en häftig bild. Tom kontrar med en annan bild, och diskussionen är i full gång. Det är också detta som är det roliga, att man lär av varandra, olika tankesätt, olika infallsvinklar och olika sätt att arbeta på.

– Okej, vi kör lite bildredigering, så här kan man göra, säger Tom och visar lite hur han tänker kring de bilder han tar, för att få den där mörka, djupa känslan i sina bilder.

Efter ett tag börjar vi prata om artbevarande och hur viktigt det är att upprätthålla dessa stora ytor av nationalpark, och att de faktiskt vaktas för att förhindra det tjuvskytte som sker.

– Och faktum är att vi som fotografer under dagtid också bidrar till att vakta parken, vi har del i bevarandet, säger Tom, samtidigt som vi kollar på varandras bilder.

Vi jobbar på in till senkvällen, sedan är det dags att samla kraft inför morgondagen, med samma agenda: att åka in i parken. Allt med ambitionen att ta sin personliga vilddjursfotografering till nästa nivå, att få ännu bättre bilder på tiger, få ytterligare möjlighet att uppleva möten med nationalparkens häftiga djur, och chans till ännu ett magiskt möte.

Mot Pench

Många, många timmar av roligt jeep-buret letande efter tiger, och två dygn senare – med överfyllda hårddiskar och minneskort, har vi kommit till resans andra del, där vi ska spendera några dagar i Pench nationalpark, med en area på nära 800 kvadratkilometer. Här finns möjlighet att se allt från tiger, leopard, björn, vildhund och djungelkatt – tull hyena, hjort, jackal och en hel del spännande fåglar.

– Det kommer bli spännande att se vad vi kan fånga på bild i den här parken, säger Bertil när vi kvällen innan sitter och pratar om våra upplevelser från Kanha.

Men innan vi går till sängs för morgondagens upplevelser är det dags att lite mer ingående diskutera kring deltagarnas bilder. Framför kvällens lägereld, finns en projektor som vi visar alla bilderna på. Alla har valt ut några bilder från resan hittills, och vi börjar med att diskutera innehåll och bildanalys. Själv håller jag en grundläggande föreläsning av hur man kan se och analysera bilder, hur man kan diskutera innehållets element, och hur man kan tänka när det gäller just vad man vill förmedla med sina bilder.

– Men nu är det dags att kolla på era bilder, säger jag till deltagarna.

Tom börjar med att berätta kring hur han ser på deltagarnas komposition, vad han tycker är bra och dåligt med vissa delar i bilden.

– Aha, ja så kunde man ju ha gjort, säger Kjerstin. Christer håller med, och så är diskussionen i full gång. Jag fyller på med mina erfarenheter från det bildjournalistiska hållet, medan Tom berättar med djupgående kring djurens fantastiska värld, och hur man ska tänka för att fånga djuret på bild på ett smart sätt.

– Det är riktigt roligt att få höra skillnaderna mellan de två världarna, säger Ola.

Vi kör på resten av kvällen, och bryter ned bilderna till minsta lilla innehåll, och diskuterar kring de upptäckter vi gör. Och det är alltid lika roligt och spännande – för alla upplever bilder olika, ser olika saker, och tycker olika. Extra roligt blir det när man inser att uppåt och höger för oss här i västvärlden betyder framåt, medan det i andra delar av världen kan betyda bakåt.

Det finns inget rätt eller fel.

Det gäller hela tiden att slå sig själv. Liksom ett barn som försöker lära sig stå gäller det hela tiden att överträffa sig själv. Efter att ha många bra bilder på fåglar och apor så gäller det att få ännu bättre bilder på fåglar och apor, för att upptäcka nya ljusspel, nya bildutsnitt och nya kompositioner.

Men det är på djurens villkor. Det är de som bestämmer hur lätt vi kommer att se dom, hur lätt vi kommer att fånga dom på bild.

– Dags för leopard! säger Indrajit till den nyvakna gruppen, som redan är redo i jeeparna för avfärd mot den nya parken.

Väl inne så skiljer sig parken något åt mot Kanha. Skogen känns något öppnare, och vägarna är mer slingriga, med mer upp och nedför. Vi åker runt ett tag innan vi kommer till ett bergsområde där vi stannar till för att kolla om vi ser någon leopard. Efter en rätt lång stund ger vi upp och åker vidare.

Och plötsligt står vi där, ensamma på grusvägen, när en tiger hoppar runt i skogen runt 20 meter framför oss. Och det är inte bara en, utan tre stycken. De går sakta runt bakom en stor sten, hoppar upp på den, kikar fram mellan trädstammarna för att se vad vi är för några. Nyfiket går de sakta framåt, kommer allt närmare oss. Hjärtat bultar. Kamerorna arbetar.

Så hamnar tigern i skuggan. Dags att byta objektiv. Snabbt. Upp igen. Och så går den mot oss, stryker förbi sex meter ifrån oss, går över vägen och vidare in.

Det är imponerande stort. Häftigt. Så nära.

Alla är tysta. Vi tittar på varandra och konstaterar att detta var häftigast hittills. Sedan kommer en jeep farande mot oss, för att också försöka fånga djuren på bild. Men de kom för sent. Tigrarna har lunkat djupare in i skogen och endast apornas varningsläten är de som hörs.

Klockan är över 17 och det är dags att åka hem för middag, mer fotosnack, mer jämförelser och fler tips från de andra. Solens sista strålar för dagen sipprar fram genom vägdammet och skapar ett häftigt skimmer av rödrosa färg. Det ser ut lite som den där första morgonen när vi för en vecka sedan åkte in i nationalparken Kanha. Skillnaden är att vi nu inte bara fyllt våra minneskort, utan även våra sinnen, upplevelser, tankar kring djur och natur och den närhet, inblick och insikt mot djurriket som dessa ståtliga individer gett oss.

Väl hemma vid lägerelden återstår bara en sak för mig– den tråkiga uppgiften att efter nio dagar packa ihop mina prylar för att dagen efter flyga åter hem till Sverige och kylan, medan de andra ska dra vidare till ytterligare en nationalpark för att fotografera lejon, fånga fler spännande djur på bild och prata ännu mer om det som vi tillsammans brinner för – fotografering.

Sugen på att resa och fotografera? Missa inte Kamera Bilds nya resa till Borneo och Komodoöarna för att fotografera orangutanger med start 11 oktober 2015!

Som prenumerant på tidningen får du dessutom rabatt på resan.