Vägen fram till en utställning – med fotografen Klara Källström

Följande reportage är hämtat från Kamera Bild nummer 1/2013:

Foto: Klara Källström och Thobias Fäldt

När vi är färdiga med intervjun ska Klara Källström i väg och hämta bilderna till sin senaste utställning. Det är elva bilder i serien Ryska smällen som ska visas på Nextart Gallery i Göteborg.

– Jag har lämnat in bilderna för att få dem inramade, berättar Klara medan hon tar en klunk av kaffet på fiket där vi sitter.

Tidigt nästa morgon ska hon ta tåget från Stockholm till Göteborg för att hänga utställningen, och hon funderar på om hon kommer att lyckas få med sig alla bilderna på tåget. Men det ska nog gå bra tror hon. Hur fotografierna ska hänga i galleriet är däremot mer klart, Klara har sett planritningar över lokalen och även besökt galleriet en gång tidigare.

– Jag har anpassat bilderna till hur rummet förhåller sig. Jag har inte velat göra för stora printar utan det gäller att hitta rätt format utifrån hur lokalen ser ut, säger Klara.

Utställningen i Göteborg blev bokad redan i somras, men det var först under hösten som hon bestämde sig för att visa projektet Ryska smällen. Och själva fotograferandet har pågått fram tills för tre veckor sedan.

– Men det är bra att ha en deadline, säger Klara med ett leende.

En isolerande känsla

Hennes projekt Ryska smällen är första delen av en serie berättelser som kretsar kring olika händelser i Sverige.

– Jag vill skapa en samling av bilder som kastar nytt ljus på Sveriges historia, förklara Klara.

Ryska smällen skildrar en för många kanske okänd händelse då sovjetiska flygplan bombade ett antal platser i Stockholm, bland annat vid Eriksdal på Södermalm. Det skedde natten till den 23 februari 1944.

– Det fascinerade mig att jag inte visste något om detta, och ingen jag pratade med visste heller om det. Så jag började fundera på om man kunde titta på den här händelsen retroaktivt genom fotografier från i dag. Jag utgick från ett träd som står där bombningen ägde rum och det blir som ett ögonvittne till händelsen.

Om bombningarna skedde av misstag eller var en markering råder det i dag delade meningar om. Under bombningarna skadades bland annat ett pumphus som tillhörde Eriksdalsverket – ett hus som restaurerades och flyttades till en plats vid Hammarbyslussen, där det står i dag. Det gamla pumphuset har fått namnet Ryska smällen.

– Hela händelsen är på något sätt höjd i dunkel, vilket gör att det finns en spännande mystik kring detta – vilket jag undersöker med hjälp av fotografi och text i samarbete med en person som jag kallar för en mytograf.

För att göra det har Klara varit ute på flera promenader under kvällarna för att fotografera platsen där bombningen ägde rum. Alla bilderna är tagna när det är mörkt, vilket ger en mer isolerande känsla. Och att använda sig av mörkret är något som Klara ofta gör i sitt bildskapande, även när man tittar på hennes tidigare verk.

Arbetar med sin sambo

Klaras väg in till fotograferandet började på Gamlebys folkhögskola 2004 där hon under ett år studerade gestaltande fotografi. 2006 kom hon in på fotohögskolan i Göteborg, en treårig kandidatutbildning. Direkt efter det började hon studera på arkitektlinjen i Stockholm.

– Jag är väldigt intresserad av arkitektur men jag har fattat tycke för fotografrollen, som passar mig. Jag gillar formen där jag får arbeta själv med olika konstprojekt.

Ibland arbetar Klara även i olika konstellationer med andra fotografer, inte minst med sin sambo Thobias Fäldt. Sedan de träffades för åtta år sedan har de fotograferat mycket tillsammans och de hjälper varandra vid olika utställningar. Även nu i Göteborg.

– Det känns naturligt att involvera varandra i utställningen. Vi har som ett samtal om fotografi som har pågått i många år och det är svårt att skilja på det och annat vi gör. Det är väldigt inspirerande att arbeta tillsammans.

Klara och Thobias kallar sig för KK+TF när de gör gemensamma projekt. Ett sådant var bland annat Wikiland där de skildrade den mediala uppståndelsen kring Julian Assange. Med en serie bilder från de platser där han satt i husarrest har Klara och Thobias undersökt de förväntningar vi har på dokumentärfotografiet. Projektet gav dem Scanpix stora fotopris 2012.

– Det var jätteroligt och lite oväntat, för jag tycker de andra nominerade bidragen var väldigt bra. Att få priset känns hedrande. Ett sådant ger mycket uppmärksamhet till projektet Wikiland, det är lite som att sätta det på en piedestal.

Har ett labb hemma i lägenheten

Klara fotograferar analogt och scannar sedan materialet för att arbeta med bilderna digitalt och för att skriva ut dem innan en utställning.

– Jag har skaffat mig en skrivare så nu gör jag allting själv hemma i lägenheten, vilket ger mig mer kontroll över hela processen. Jag kan också ha ett annat arbetsflöde när jag har möjlighet att printa allt eftersom och testa olika alternativ, framför allt när det gäller formatet på bilderna. Så det är lite som ett labb hemma hos mig, och det är ganska trevligt.

Nästa steg för Klara blir att själv göra ramarna till bilderna, men än så länge låter hon en ramaffär utföra detta. Hon skriver även ut och sammanställer fotoböcker hemma i lägenheten, som hon sedan ger ut på B-B-B-Books.

När det blir dags att hänga utställningen Ryska smällen tar Klara hjälp av Thobias och galleristen för att få in fler synpunkter. Men att ha koll på hur galleriet ser ut är viktigt redan innan utställningen hängs.

– Jag får alltid planritningar skickade till mig för att jag ska kunna disponera verken utifrån hur det ser ut i lokalen. Det är viktigt för att skapa de absolut bästa förutsättningarna för att visa sina bilder. I somras var jag och Thobias i San Fransisco och ställde ut i en gammal spårvägsverkstad. Den lokalen hade så klart stor betydelse för hur man uppfattade bilderna, eftersom betraktaren läser in rummets arkitektur när hon tittar på en utställning. Den gamla verkstaden hade någon slags råhet kvar, vilket satte sin prägel på bilderna.

Vad är den största fördelen med att ha en utställning jämfört med att se bilderna i en bok?

– Det är olika sätta att närma sig ett verk. Att ta del av en bok innebär ofta att man gör det i en mer privat sfär, medan en utställning, i många fall, är att fysiskt besöka ett rum eller en plats. Boken har taktila fördelar och en särskild närhet. Den har samtidigt en strikt struktur medan man i en utställning rör sig friare i relation till verken. Böcker kan vara billiga konstverk, det gillar jag.

På en utställning finns det också andra sätt att arbeta med intrycken. Klara berättar att hon 2012 hade ett videoverk på Fotografiska i Stockholm. Hon hade satt samman stillbilder till en video och läst in poesi.

– När man projicerar bilderna stort mot väggen och har ljud till så blir det väldigt förföriskt, det kan vara lite förrädiskt på det sättet. Det är suggererande.

Under utställningen av Ryska smällen hoppas Klara att hon får möta människor som har parallella historier till det som har hänt, som kan leda henne vidare i hennes arbete med att skildra berättelser från Sverige.

– Jag har den möjligheten eftersom projektet inte är stängt, arbetet med nästa del pågår fortfarande. Det är lite som en forskningsprocess – jag visar mina verk, får respons och utvärderar. När jag ställde ut mitt videoverk på Fotografiska kunde jag gå dit och anonymt sitta i rummet och lyssna på vad folk sa. Det var spännande att ta del av andras tankar, både små och stora reaktioner.

»Blir ett brus bland alla intryck«

Innan vi avslutar intervjun pratar vi om Danderyd, för där på tunnelbanestationen har Klara ett verk som hänger ständigt. 2008 invigdes på stationen en permanent utställning efter att hon vunnit en skisstävling för Stockholms lokaltrafik.

– Konstgruppen på sl hade sett mina bilder och erbjöd mig att vara med i tävlingen. Det känns häftigt att det här är något som kanske kommer att hänga där i 40 år. Det sitter där det sitter.

Konstverket har sitt ursprung i Klaras fotografi men är transformerat till en mer grafisk bild som blir som en fond.

– Det är en slags tolkning av mina egna bilder. Men jag tycker känslan rimmar ganska väl med mina övriga arbeten.

Att arbeta med konst för det offentliga rummet säger Klara har varit annorlunda.

– Det är speciellt att göra bilder för en vardagsmiljö. Det här blir något som finns som ett brus bland alla intryck man får under en dag. Du har inte själv gjort ett medvetet val att titta på detta, som du gör när du åker till ett galleri för att se en utställning. I bilderna har jag plockat intryck från perrongen, det är en spegling av människorna som står där. Men de står i en skog, vilket du möts av strax innan Danderyds station efter att ha åkt väldigt mycket i tunnlar.

Klara dricker upp det sista kaffet i koppen och jag frågar hur det kommer sig att hon har så många utställningar. Hon säger att hon får många nya uppdrag genom sin hemsida som hon arbetar aktivt med. Där finns hela hennes verksamhet presenterad, med bilder från olika utställningar.

– Hemsidan är ett forum som jag har kontroll över och som kan ge många nya kontakter, säger Klara och skyndar vidare till ramaffären.