Nikon Df – några första intryck

En första anblick av Nikon Df är att den är stilig, snygg och har en sån där retro-look som man faktiskt dras till – den har de klassiska elementen med svart, silver, reglage och till viss del också den känslan. Nikon själva vill undvika utrrycket ”retro”, utan mer benämna den som en klassisk Nikonkamera med en klassisk Nikon-stil. Och visst har de rätt. Kameran följer ganska långt samma linjer och former som hos många av de äldre Nikon-kamerorna, som väljarreglage från Nikon FA, och linjeformer från de klassiska Nikkormat-kamerorna.

Greppet hos Nikon Df är något spretigt, jag är inte helt säker på åt vilket håll den vill gå – retro eller modernt. Greppet känns över lag bra, men min kluvenhet kommer in när designen blandas. Nikon har försökt att hitta en blandning som inte är helt lätt, eftersom de valt att försöka få in mycket modern teknik, förutom den grymma sensorn från Nikon D4, även reglage och kontroller på en hög nivå.

I övrigt känns menyerna igen från Nikons senaste kameror. För den som kör med äldre objektiv med så kallad bländarklack (mekanisk överföring av bländarinformation från objektivet till kamerahuset) finns den meny som vi känner igen från tidigare, där man ställer in brännvidd och lägsta bländarvärde i kameran. Kameran har också en ut- och invikbar klack för dessa objektiv.

En läsare frågade om Nikon tagit till vara även på det klassiska klonk-ljudet när spegeln fälls ned. Svaret finner du på denna lilla filmsekvens som jag spelade in och lade ut på Instagram när jag provade kameran.

Klassisk Nikkormat (1965-1978) från omslagsfotografering till tidningen "Allt om Nikon 2012".

Något som jag först reagerade över var att den – magnesiumlegering till trots – inte upplevdes så råbust som jag från början trott. Men min känsla baserades också mycket på att jag hade räknat med en tyngre kamera –Nikon Df känns relativt lätt, och på något sätt också mjuk – och därför inte som Nikons äldre, tyngre och mer mekaniska FA, F2, Nikkormat eller ... you name it.

Stoleksmässigt ligger Nikon Df (110mm hög, 143mm bred) i samma liga som Nikon D610 (113mm hög, 141mm bred), även till vikten (765 hos Df mot 850 hos D610). Det är också den något högre kamerakroppen som förändrar vikten och känslan hos kameran jämte de övriga klassiska modellerna.

Klassisk designprincip

Sedan ett tag tillbaka har vi sett en trend med ökande antal nya kameror som har fått ärva mycket av sin design från kameror från förr, både 70-talet och 80-talet. Fujifilm X100 som efterföljdes av X100s är en av de kameror som fick en hype genom sitt utseende (men kanske inte av sin snabbhet): klassisk design med metallisk look, framhävda mekaniska reglage och inställningshjul. Fujifilm må vara typexemplet på dagens ”moderna retrodesign” även med sina andra modeller som X-Pro1 och XM-1. Även andra tillverkare sneglar åt detta hållet, och vi känner även igen det hos Olympus OM-D, vars kamera följer designprinciper från företagets kameror från förr.

Kameram är snygg. Eller ful. Kameran är något du måste ha. Eller inte något alls för dig. Ja, lägrena är minst sagt delade, och det blir inte bättre av att Nikon valt att inte ha med en funktion för video. Efter att ha varit delaktig i en lång diskussion på Facebook, konversationer på både Twitter och nätforum så går diskussionen ungefär som följer: Ena lägret tycker att Nikon gjort bort sig som exkluderar de som vill spela in video, medan det andra lägret tycker att det är bättre eftersom det är mindre att tänka på, mindre att bry sig om.

Och grejen är att båda har rätt. Det kommer aldrig att komma en kamera som passar alla, passar ens behov sömlöst, eller klarar av allt du vill att en kamera ska klara av.Det vi ser med valet av sensorn från Nikon D4, dess design och avsaknad av filminspelning är antaligen en fingervisning att kameran faktiskt främst riktar sig mot den äldre generationen, de som vill tillbaka till förr, men ändå ta till sig den nya tekniken. Klassiska stödord för ”gatufotografen” som någon sa, där vi bland annat ser att Fujifilm lyckats väl för att attrahera entusiaster som många gånger låter retrokonceptet styra valet att kamera.

Retrostilen har den styrkan att den spelar med våra känslor, spelar med vad vi är uppbyggda av, uppväxt med, och att det har varit betydelsefullt.Så även inom fotografering som många gånger handlar om just bevarande av minnen.

Nikon Df gör sig däremot något speciell. Anledningen är att Nikon är just det märke som många har en relation till. Kanske har din mamma, pappa, farmor, farfar, du själv eller någon nära vän fotograferat med en Nikon-kamera. Anledningarna kan vara många, men en av argumenten från förr var fantastisk optik, robust och hållbar design, gedigen känsla och genomtänkta kontroller.

Än en gång delar Nikon Df lägrena. Många har längtat efter en modern upphottad version i retroutseende från Nikon. Antligen är det också de som kommer att ta till sig denna, och gillar hur den är uppbyggd, hur den fungerar och den känsla den arbjuder, ungefär som beskrivningen av Df - ”digital fusion” - som en sammansmältning av nu och då, modernt och klassiskt.

Men så finns de som undrar varför Nikon inte vågade gå hela vägen ut. I samband med släppet av Nikon Df fick vi också se en ny 50mm/1,8G Special Edition, vars syfte var att passa designen hos Nikon Df, men med samma optiska konstruktion som hos 50mm/1,8G. Samma objektiv, olika utseende alltså. Problemet är bara att känslan i objektivet inte är som förr, utan precis som nu, något plastigt, något ryckigt och något problematiskt –i varje fall om man nu skulle vilja använda objektivet med manuell fokusering. Då försvinner plötsligt den känsla som vi ser hos kamerans design, eller kanske den känsla från förr som vi är vana vid. Men då är det så klart läge att plocka fram En gammal glugg från förr.

Samma sak gäller den diskussion som jag hamnade i på ett brittiskt diskussionsforum. Mattskivan är en av de delar på kameran som man förr många gåger bytte ut för att få en bra känsla i den manuella fokuseringen. Många inlägg handlade om besvikelsen att vi inte fick se en drös nya smarta mattskivor som vi kunde byta till i Nikon Df. Och jag håller med, det hade varit ett smart drag för nostalgikerna. Den problematik vi ser nu är svårigheterna med manuell fokusering och kort skärpedjup. För några veckor sedan diskuterades också huruvida Nikon Df skulle ha en hybridsökare likt den vi hittar hos X-Pro1, med både analog och digital sökarbild. Diskussionen gick vidare mot digitala hjälpmedel för manuell fokusering i form av konturförstärkningar.

Och det var många som hoppades. Hoppades att det skulle bli flera spännande funktioner. Och det var många som hoppades att Nikon skulle skippa alla nya spännande funktioner och hålla sig till det klassiska.