Canon 5DS & 5DS R: Maxad upplösning

Utvändigt är det ingen stor skillnad mellan de två nykomlingarna och den existerande 5D Mark III. Skillnaderna huserar på insidan av det mattsvarta skalet. Sensorn är som vanligt utvecklad och tillverkad av Canon och det är en CMOS-sensor med 50,6 megapixlar.

Skillnaderna mellan 5D Mark III och 5DS/R består främst av saker som förändrats för att utnyttja den nya sensorn så bra som möjligt – med en så hög upplösning är ett av de största problemen man kan stöta på skakningsoskärpa.

På grund av det har Canon gjort sitt bästa för att förhindra att olika typer av vibrationer ska uppstå i kameran. Bland annat har Canon stabiliserat upp konstruktionen genom att stoppa in en kraftigare bottenplatta i kameran. Fotograferar man på stativ (vilket den här kameran är lite tänkt att användas med) fästs stativet direkt i den nya bottenplattan vilket gör att vibrationerna som kan tänkas komma den vägen minskar.

Den andra stora skillnaden och nyheten är att Canon gjort om hela spegelmekanismen för att minimera vibrationer. Tidigare har spegeln spänts med en fjäder och sedan släppts när avtryckaren trycks ner. När spegeln släpps uppstår så klart vibrationer och givetvis även när den landar igen. Det nya systemet består av två kammar som hela tiden har kontakt med spegeln under dess rörelse, det gör att vibrationerna som kan uppstå i det andra systemet inte får något utrymme här. Dessa två nya tilltag ska alltså säkra detaljrikedomen som den nya sensorn kan prestera.

Högre skärpa, högre risk

Skillnaden mellan 5DS och 5DS R finns framför sensorn. I en vanlig konstruktion, som till exempel i 5DS, består lågpassfiltret av två skivor med olika egenskaper som fästs samman för att minska risken för moiré. I 5DS R har man tagit bort den ena av dessa skivor och ersatt den med ett filter som ska ta bort effekten av den skiva som finns kvar. Det ger en högre skärpa, men också en högre risk för moiré. En liknande lösning används av Nikon på D800E, och verkar fungera väl där. Skillnaden mellan 5DS och 5DS R är ungefär lika stor som den mellan D800 och D800E.

För att orka hantera all denna datamängd har Canon stoppat in dubbla Digic 6-processorer i båda kamerorna, det gör att seriebildstagningen ändå kommer upp till respektabla (med tanke på upplösningen) fem bilder per sekund, alltså samma som hos konkurrenten Sony A7R II.

Proffshuset 1DX har fått donera fokusmodulen till 5DS/R, det betyder att den har 61 fokuspunkter varav 41 är korsformade. Att man stoppat in den här fokusmodulen borgar så klart för att det inte borde vara några större problem med att hitta skärpan, det borde heller inte ta speciellt lång tid.

Vill man inte utnyttja alla 50,6 megapixlar som finns i 5DS och 5DS R går det att beskära bilden. Både 1,6x och 1,3x beskärning finns att tillgå. Du kan även beskära ner till 1:1-format om du så önskar. Råfilerna finns också i tre olika storlekar, den vanliga fullstora filvarianten och sedan en medium (M-raw) som hamnar på 6480 x 4320 pixlar och en small (S-raw) på 4320 x 2880 pixlar. Väljer man något av de beskurna lägena maskas sökaren för att visa vilket läge du just nu använder. Det vore ju otroligt irriterande att ha fotograferat i fel beskärning utan att veta om det.

Tystare

Det man genast märker när man fotograferar med de nya kamerorna är att de är märkbart tystare än till exempel 1DX eller 5D Mark III. Ljudet har försvunnit på samma sätt som vibrationerna. Det känns hur den nya spegelmekanismen rör sig mjukare än föregångaren. Man skulle kunna tänka sig att kameran dessutom borde vara lite tyngre än 5D Mark III eftersom man stadgat upp huset med en rejälare bottenplatta. Men enligt specifikationerna väger de nya kamerorna faktiskt mindre. Imponerande!

Nischprodukter

– 5DS och 5DS R kommer inte att ersätta 5D Mark III, sa Anders Sävås på Canon när han presenterade kamerorna för mig. De är istället tänka som nischprodukter för den som ställer stora krav på detaljåtergivning och bildkvalitet. Och det märks när man tittar på specifikationerna i övrigt. Visst kan kamerorna filma, men det är inte så imponerande filmfunktioner. Men det är kompromisser Canon fått göra när de snickrat efter upplösningsjägarens måttstock. Något som kanske får accepteras när de sista gnuttorna detaljrikedom jagas.

Att arbeta med kamerorna skiljer sig inte ifrån att jobba med en 5D Mark III, skillnaden i hantering är främst att de, som redan nämnts, låter mindre. Samt att det känns lite som att man slösar bort en massa megapixlar vid »vanlig« fotografering eftersom man kanske slarvar lite med för långa slutartider och inte använder stativ.

Den smarta knappen Rate för att jämföra två bilder bredvid varandra finns kvar från 5D Mark III och känns nästan mer relevanta på dessa två kameror. I alla fall möjligheten att jämföra två bilder mot varandra när de är inzoomade, då kan du bekräfta om skärpan satt där du ville eller inte. Detta blir viktigare ju fler detaljer bilden har eftersom den höga upplösningen obönhörligen avslöjar en felplacerad skärpa. Att kunna ge bilderna en stjärmarkering (eller två, tre, fyra eller fem) är också en bra finess. Det gör att man direkt i kamerna kan markera vilka bilder man tycker är bra, viktiga eller bara värda att spara.

Bildkvalitet

Det är ju ändå det här som är det intressanta i dessa kameror eftersom det är sensorn som är den stora grejen. Och den är bra, upplösningsökningen mot Nikon D810 är rejäl och den är i klass med mellanformatskameror vad gäller antalet pixlar.

En hög upplösning ger många fördelar, möjlighet till lägre brus, lättare att beskära i efterhand, stora filer för de som vill arbeta mycket med bilderna och framförallt stor detaljrikedom.

Och här prickar Canon alltså helt rätt. På höga ISO presterar den också bra. I klass med Nikons D810, som i sin tur är ett snäpp under värstingarna 1DX och D4S.

Vad gäller det dynamiska omfånget hos kamerorna så hamnar den något efter D810 med vad man kan plocka hem i sensorns totala dynamik.

Man skulle kanske dock kunna önska sig möjligheten till lite högre ISO. Nu stannar kamerorna på 25 600, medan närmsta konkurrenten Sony A7R II går upp till över 100 000. Antagligen är det ett resultat av Canons satsning på maximal bildkvalitet. Behöver man fotografera med känsligheter över 25 600 är det kanske inte den här kamera du ska ha. Det är ännu en bit kvar till dess att hög känslighet och hög upplösning går hand i hand.

De här kamerorna kräver också riktigt bra optik för att utnyttja sensorn fullt ut.

Sammanfattning

Det här är inte två kameror som passar alla, det tycker inte ens Canon. De är tänkta för de fotografer som kräver största möjliga detaljrikedom och upplösning utan att behöva gå över till mellanformatskameror. Även om de är byggda för det specifika ändamålet kommer det så klart att gå att använda dem till annat, vi har till exempel redan sett Canon-amdassadören Brutus Östling fotografera en konsert med dem, men en optimal reportage- eller sportkamera är det inte på något sätt.

Om du dessutom behöver kunna filma mycket med din kamera så är det nog åt något annat håll du ska vända dig. Men för natur, stilleben, reklam eller porträttfotografer är det här ett väldigt intressant alternativ till en mellanformatskamera, framförallt eftersom prislappen är på en helt annan nivå.