Hasselblad H5D–50C: Med maxad skärpa

Hasselblad har alltid varit något av en svensk stolthet inom kameravärlden. Trots att de numera inte har svenska ägare så har deras svenska stämpel inte försvunnit helt och hållet. De har länge varit en stor spelare i mellanformatsvärlden. Kamerorna har använts av många kända fotografer och har så väl varit ute i rymden som i Islands karga miljöer. Förra vintern avslöjade de, ungefär samtidigt som både Phase one och Pentax, att en mellanformatskamera bestyckad med en CMOS-sensor var på gång. Pentax 645Z testade vi under hösten 2014 och den gav imponerande resultat. Nu är det alltså dags att se vad Hasselblads CMOS-paket går för.

Några av nyheterna i H5D, förutom den nya sensorn, är bland annat en förbättrad True focus (mer om den senare) och möjligheten att välja om kamerans ska drivas av datorn eller av kamerans batteri när man kör den kopplad mot en dator. Anledningen till det är att vissa bärbara datorer kan vara lite svajiga i den utgående strömmen och man får en säkrare strömkälla om man väljer kamerans batteri.

Prisbetänkligheter

Att endast prata om den fantastiska prestandan i en mellanformatssensor av CMOS-typ när man testar en sådan här kamera är verkligen att försöka dansa runt den stora gröna elefanten som står mitt i rummet. Den gröna elefanten i det här fallet är priset. 250 000 kronor. Det är i runda slängar vad du får betala för att få en handlare att lämna över en Hasselblad H5D-50C i dina händer. Och då handlar det bara om själva kamerahuset, vill du ha ett objektiv också, ja då får du gräva ännu djupare i plånboken. Det är inte speciellt många fotografer som köper en sådan här kamera. Eftersom dagens digitala systemkameror är så pass bra så hyr de flesta fotografer en sådan här kamera när det behövs.

Men vad är det då man får för den summan? Jo, en digital mellanformatskamera med en CMOS-sensor med 50 megapixlars upplösning och måtten 32,9 x 43,8 millimeter. Storleken på sensorn ger möjlighet till fler och större sensorelement, vilket i sin tur ger möjlighet till bra brusprestanda och stort kontrastomfång, Hasselblad själva anger 14 stegs kontrastomfång och en iso-känslighet som går upp till 6400. Men även serietagning och live-view har blivit bättre med den nya sensorn. Seriebildstagningen smattrar iväg hela 1,5 bilder per sekund och i liveview-läget uppdateras uppemot 15 bilder per sekund. Det låter kanske inte så imponerande, men då får man ta i beaktande att det är väldigt mycket mer information som ska behandlas i jämförelse med en »vanlig« DSLR.

Man brukar även säga att mellanformatskameror ger en starkare 3D-känsla i bilderna, något som kan tillgodoräknas till den lite högre mikrokontrast som ofta finns i bilder från dessa kameror, tack vare den större sensorn.

Det märks på en gång när man tar kameran i handen och sätter igång den att det här inte är något som är avsett för de som inte har koll på kameror och fotografi. Menysystemet är förhållandevis enkelt att förstå sig på för att kunna göra de grundläggande förändringarna som behövs för att fotografera som man vill. Men ingenting är självförklarande utan du måste veta vad du vill göra, annars kommer du att tappa bort dig ganska snabbt.

Det man märker rätt snabbt är att det finns två olika menysystem, ett för själva bakstycket och ett för själva kamerasystemet. I bakstyckets meny väljer man ISO, vitbalans, bildkvalitet och andra saker som är direkt kopplade till just bilden. I kamerans menysystem justerar man allt som har med fotograferingen att göra, men även vitbalans och iso går att justera här. Med andra ord så väljer man bland annat fokusmetod, bracketing, intervall, timer, och så vidare och vidare.

Det finns många inställningar att göra, men det är ganska enkelt, om än tidsödande, att scrolla sig genom de olika menyerna med hjälp av de två inmatningshjulen i den lilla skärmen på kamerans ovansida. Det är lite ovant att bara ha en så liten skärm till menybläddrandet, men det går rätt snabbt att vänja sig.

Men till skillnad från Pentax 645Z som vi testade i nummer 10/2014 så är Hasselblads menysystem inte lika användarvänligt. Pentax har helt enkelt stoppat in menysystemet från sina systemkameror i sin mellanformatare, vilket gör den väldigt enkel att använda om man använt en systemkamera tidigare.

Kameran är, liksom Pentax 645Z, en rejäl skapelse med tyngd och en aning pondus. Med ett större objektiv monterat är det inte en pjäs man handhåller någon längre stund, jag provade att fotografera några porträtt med objektivet HC Makro 120mm II f/4 och det tog inte lång tid innan det började bli besvärligt. Med kortare och lättare objektiv går det så klart lättare att jobba handhållet, men det är en utrustning man helst ställer på stativ.

Långsam fokusering

Det finns flera skäl till att en H5D-50C inte är en bra sportkamera. Ett av dem är den långsamma och inte helt säkra autofokusen.

I dåligt ljus får fokuseringen jaga ganska mycket, stänger man av hjälpljuset från kameran så är man ganska körd om man inte slår över till manuell fokus. Vilket i och för sig inte är något större problem i hyfsat ljus,då sökaren är stor och släpper in mycket ljus.

Fokuseringen har en funktion som Hasselblad kallar för True Focus. Med den kan du fokusera via en tumknapp och när du har fokuserat kan du komponera om bilden och kameran ska då räkna ut dina rörelser i omkomponeringen och se till att skärpan fortfarande är på rätt ställe. Den här funktionen är förbättrad sedan H4D och ska vara mer exakt nu än tidigare. Den stora fördelen med True Focus-knappen tycker jag är att den kopplar ur fokuseringen med avtrycket. Det innebär att när du fokuserat så kan du trycka ner avtryckaren halvvägs utan att skärpan flyttas. Men om du trycker knappen igen så stänger du av funktionen och kan då fokusera med avtryckaren igen. Det gör att man slipper välja en knapp för att aktivera autofokusen och kan ha flera val, bra!

En sak man måste ha i bakhuvudet när man fotograferar med en kamera med så pass hög upplösning är att om man ska handhålla kameran så måste man ha kortare slutartider än vad man brukar behöva. Detta för att det krävs mindre skakningar för att ge oskärpa när upplösningen är så pass hög. Jag fotograferade större delen av bilderna under testet på fri hand, men det märktes tydligt att jag fick gå upp i slutartider för att få den där knivskärpan som kameran kan leverera. De flesta som fotograferar med kameran använder därför stativ, vilket är bra även på grund av tyngden som nämndes tidigare.

Bildkvalitet

Bildkvaliteten i Hasselblad H5D-50C är imponerande. Med ett skarpt objektiv är det bland det skarpaste du kan fota med i dagsläget. Extrem detaljrikedom i kombination med stort dynamiskt omfång gör att filerna är väldigt enkla att arbeta med i efterhand.

Jämför man med Pentax 645Z så är bildfilerna väldigt lika varandra när det kommer till bildkvalitet. Brusnivåerna ligger på samma nivåer när man pressar sensorn uppåt i ISO-talen.

Hasselblad låter dock inte kameran gå upp längre än till 6400 ISO. De anser att deras användare ändå inte går upp högre och bildkvaliteten blir för dålig efter 6400. Det är dock en stor skillnad mot den gamla CCD-sensorn som såg ganska risig ut redan vid ISO 800. Vill man kunna fotografera vid högre ISO är det alltså Pentax 645Z som borde locka något mer.

Pentax 645Z kan dessutom filma, vilket Hasselbladaren inte kan. Men det är en fråga om vad man ska använda kameran till.

Slutsats

Att Hasselblad H5D-50C inte är något som kommer att hamna i var mans hem är ganska självklart. Priset är en tydlig gränssättare här, men bildkvaliteten är fantastisk. Den är ett yrkesverktyg för den som har stora krav på sitt arbete, kameran ger bildfiler med extremt mycket information som är perfekta för den som vill efterbehandla sina bilder.

Om bildkvalitet är det enda du bryr dig om och priset är irrelevant så är det här en kamera du definitivt ska kolla in. Men för de flesta av oss gäller det snarare att vänta till priserna på sensorer sjunker och den här kvaliteten blir tillgänglig för oss alla.

Det vill du, tro mig.