Test: Fujifilm Finepix X100 - Retromodern kompakt i systemkameraklass

På den analoga tiden fanns det gott om kompakta kameror med högklassiga objektiv. Med X1 tog Leica på allvar in konceptet i den digitala världen. Men de något mindre exklusiva, men ändå mer kvalitetstyngda kompakterna som Panasonic LX5, Olympus XZ-1, Canon Powershot G12 och Nikon P7000 visar också att det finns en hunger efter små kameror med större sensorer och bättre objektiv – ett mindre alternativ till systemkameran med samma högklassiga optik och ett rejält kliv upp i kvalitet jämfört med de traditionella kompaktkamerorna med små sensorer och ljussvaga objektiv.

Bildkvalitet som en systemkamera

Sensorerna som sitter i kameror som Olympus XZ-1 och Panasonic LX5 med flera är bara något större än den vanliga kompaktkamerasensorn. Sensorn i Fujifilm X100 är lika stor som Nikons systemkamerasensorer, exempel
vis D7000. Det betyder flera saker.

I sig betyder inte en stor sensor bra bildkvalitet, men den för X100 specialutvecklade sensorn är väldigt bra och levererar på ISO 3200 bildkvalitet fullt i klass med systemkameror som Nikon D7000 och Canon EOS 60D.

Den stora sensorn i kombination med objektivet, som har största bländare 2,0, ger möjlighet till det där korta skärpedjupet som är så snyggt vid till exempel porträttfotografering.

I jämförelse med den omedelbara konkurrenten Leica X1 handlar det inte om några dramatiska skillnader. Leica X1 stoppar dock vid ISO 3200. Fujifilm X100 har såväl ett ISO 6400- som ett ISO 12800-läge. På det högsta ISO-läget presterar X100 möjligen något sämre i detalj jämfört med D7000, men mest på grund av att sensorn i X100 har lägre upplösning.

Ingen distorsion att tala om

På den här typen av kamera måste också objektivet vara i absolut toppklass, annars faller lite av poängen med kameran. Objektivet på x100 är också väldigt bra. Det finns ingen distorsion att tala om. Vinjetteringen är synlig på bländare 2,0, men två steg nerbländat syns det i stort sett inte alls.

Design i retrostil möter modern teknik

Men jag har nog gått händelserna lite i förväg när jag börjat prata om den utsökta bildkvaliteten och objektivets förträfflighet. Nog så viktigt, kanske viktigare, är hur kameran är att använda.

Fujifilm X100 är en kompaktkamera eftersom det inte går att byta objektiv, men som sagt kan den jämföras med en systemkamera, en bättre sådan till och med. Utformningen andas Leica M, men X100 är ingen mätsökarkamera, utan en elektronisk kamera i retrostil med genomsiktssökare. Utmärkt för gatufotografen eller den som vill ha en snygg kamera med analoga designvärden fullt utrustad med manuella knappar, rattar och vred. X100 ger bättre känsla än konkurrenten Leica X1.

Bländaren ställs enkelt in via bländarringen på objektivet. Slutartiden har en egen ratt på ovansidan av kameran, liksom exponeringskompensationen. På toppen finns även en funktionsknapp Fn som kan programmeras till att styra en rad olika inställningar, som till exempel bildstil, bildkvalitet, bildstorlek, ND-filter, dynamiskt omfång, filminspelning med mera. Standardinställningen för knappen är ISO och jag föredrar att hålla kvar knappens funktion vid att styra ISO. Jag vill lätt kunna ändra ISO-värde och det här är det snabbaste sättet. Tryck på Fn och vrid sedan på inmatningshjulet på baksidan för att ändra värde.

Det finns ingen programratt i klassisk digital tappning. I stället använder man bländar- och slutartidsreglagen för att välja programläge. Med båda reglagen på A får man Programautomatik (P), med bländarringen på A får man slutartidsprioritet (S) och med slutartidsratten på A får man bländarprioritet (A). Med ratten för slutartid på t eller b får man tillgång till längre slutartider.

Bländar- och slutartidsreglagen ger bara tillgång till hela steg. En skön grej med X100 är däremot att man kan justera uppåt och nedåt i tredjedelssteg genom att använda inmatningsringen (för slutartiden) och det övre reglaget (för bländaren) på baksidan.

Kameran är tyst, vilket gatufotografen torde jubla över. Det går att få kameran att låta, faktiskt kan man välja mellan tre olika slutarljud, men det är en mindre detalj i sammanhanget och egentligen inte det mest intressanta. Det bästa om man har ljudet på är att man snabbt kan sätta kameran i tyst läge genom att hålla in disp/back-knappen i en sekund.

Hybridsökare

I takt med att genomsiktssökaren de senaste åren har fått stryka på foten till förmån för större lcd-skärmar, går de så kallade kvalitetskompakterna åt andra hållet generellt sett. Men de görs ändå ofta alltför små. Fujifilm X100 har en hybridsökare, vilket innebär att sökaren både fungerar som en traditionell optisk sökare (genomsikt) och som en elektronisk sökare. Det går att välja mellan att ha LCD (vanliga skärmen) plus optisk/elektronisk, bara optisk/elektronisk samt bara ha skärmen påslagen och inte kunna använda sökaren.

Här har Fujifilm tänkt till när de utformat kameran. Det är framför allt en knapp på baksidan och ett reglage på framsidan som styr skärmen och sökarna. Knappen på baksidans vänstra sida sitter bra till för att växla mellan vad skärmen/sökarna ska visa (standard eller personliga inställningar) eller för att slå på och av lcd-skärmen.

Det främre reglaget är fullständigt lysande. Reglaget styr om den elektroniska eller den optiska sökaren ska vara aktiv. Med sökaren till ögat kommer man lätt åt att vrida till reglaget och kan således snabbt växla mellan klassisk genomsiktssökare och elektronisk sökare som visar bildutsnittet genom objektivet.

För såväl hybridsökaren som LCD-skärmen visar kameran en virtuell horisontell linje eller kort och gott ett fejkat vattenpass om man så vill. Det går givetvis att slå av vattenpasset om man stör sig på det. Linjen är till stor hjälp när man vill säkerställa att man håller kameran rakt – som extra hjälp blir linjen grön när kameran hålls rätt. Är man inte ute efter raka linjer i bilden kan den däremot störa fotograferandet lite.

LCD-skärmen är 2,8 tum stor, vilket är okej, men upplösningen är måttliga 460  000 bildpunkter. Fullgott för de flesta, men de kräsna hade säkert sett att upplösningen hade varit högre.

För skärmen finns även ett läge, förutom standard och enligt ens personliga preferenser, som heter detaljerad visning. Då används inte skärmen som sökare, utan den visar endast inställningar och fokuspunker.

I makroläget är närgränsen tio centimeter. Om den optiska sökaren är på när man växlar till makroläget så skiftar kameran automatiskt till den elektroniska sökaren. På grund av vinkelskillnader (parallax) kan inte kameran fokusera närmare än 80 centimeter när den optiska sökaren används. Det tåls att tänka på även när man inte använder makroläget. Men genom att snabbt skifta sökarläge med sökarreglaget som jag lovprisat ovan, så undkommer man fokusproblem vid hyfsat nära motiv även utan makro påslaget.

Snabb fokus men klent MF-läge

Autofokusen är snabb, överraskande snabb faktiskt. På vänster sida av X100 väljer man om man vill ha kontinuerlig fokus, fokus för en bild eller manuell fokus. Den senare lämnar tyvärr en del övrigt att önska. Åt ena hållet fungerar fokusringen på objektivet mekaniskt bra medan det åt andra hållet blir hackigt. Men framför allt krävs det en hel del rattande för att hitta rätt fokus. Snabbare rattande skjutsar iväg snäppen lite mer, men det är ändå en seg historia att fokusera manuellt på Fujifilm X100.

För att förinställa fokus är det trots segheten ändå användbart.

En ergonomisk miss

Utformingen av knappar, rattar och vred är i stort lysande på Fujifilm X100, men kameran lider lite av en ergonomisk miss i designen. Meny/Ok-knappen är alldeles för liten. Det går inte att trycka på den med tummen – då händer ingenting eller så trycker man fel. I stället måste man trycka på knappen med en liten del av tummen eller kanten på tumnageln. Man kan tycka att det är en obetydlig sak att »klaga« på, men på en kamera som kostar 12 000 kronor och i övrigt är så pass genomtänkt och välbyggd, så tycker i alla fall jag att den här knappen bör vara lite mer rejäl.

Som ett experiment fick flera personer på redaktionen känna efter vad de tyckte om knappen, och alla höll med om att knappen är för dåligt utformad.

Tre andra missar i kameran är att den inte visar den manuella exponeringen ens vid halvnertryck, att inzoomningen vid manuell fokusering och bildvisning skulle ha kunnat vara kraftigare och att det inte går att växla mellan bilder i inzoomat läge.

Smart knapp

Det övre reglaget på baksidan är däremot ett trevligt inslag. Jag har pratat om den en del, men det finns lite mer att säga. Vid en första anblick förstår man inte riktigt vad den är till för. Men närmare efterforskningar öppnar upp flera vettiga funktioner. Justering av bländarvärdet i tredjedelssteg är en sak. En annan är att den används för att zooma in i det manuella fokusläget. Vid bildvisning zoomar man in på den aktiva fokuspunkten genom att trycka på den här knappen.

Flirtar vidare med det analoga

En annan flirt med det analoga är de simulerade filmtyperna, vilka på andra kameror skulle betecknas som filtereffekter. Klassiska analoga filmer som Provia, Velvia och Astia används för att beskriva standard, mättade respektive mjuka och mindre mättade färger. För svartvitt finns fyra olika lägen – monokrom standard, monokrom som förstärker kontrasterna något och gör himlen något mörk, monokrom som förstärker kontrasten avsevärt och gör himlen mörkare samt monokrom som ger mer naturliga hudtoner vid porträttfotografering.

Allt i funktionsväg kommer jag inte att berätta om, men jag har några favoriter.

ND-filtret är användbart. Filtret drar ner exponeringen motsvarande tre ev-steg och gör det möjligt att använda långsammare slutartider eller större bländare vid väldigt ljusa motiv. Men det är ännu enklare och snabbare att använda ratten för exponeringskompensation för att göra samma sak.

En annorlunda inställning som man når via menyn är den för att justera hur låg- respektive högdagrarna ska bete sig. Det går att välja mellan standard, hård, medelhård, medelmjuk och mjuk.

Panoramafunktionen är ganska avancerad och det går att välja såväl vinkel som riktning. Till exempel kan man ta ett panorama i höjdled. Man behöver inte hålla nere avtryckaren under panorering.

Via Drive-knappen vid inmatningshjulet på baksidan skiftar man mellan flerbildstagning, filmning och en hel drös olika varianter av bracketing, alltså där kameran för varje tryck tar alternativa exponeringar. Förutom att x100 kan ta en över- och en underexponerad bild, kan den ta med en ökad och sänkt iso, med olika dynamiska omfång och med olika filmtyper (Provia, Velvia och Astia).

RAW-knappen kan användas för att snabbt slå av och på råläget. I uppspelningsläget kan man konvertera sina bilder. Flera saker går att justera, som vitbalans, filmtyp, skärpa, färger, brusreducering, högdager- och lågdagernivåer, färgrymd med mera. För att få en förhandsgranskning av de justeringar man gör måste man trycka på raw-knappen. Man kan alltså inte se sina justeringar i realtid, vilket gör det pilliga justerandet något enerverande.

Filmning

Skillnaden mellan ett skarpt 720p-läge och ett normalbra 1080p-läge är minimal. Fujifilm X100 kan som mest »bara« filma i 720p, vilket för många kanske kan anses vara en svaghet, men kvaliteten när det gäller detaljrikedomen är utmärkt så det innebär ingen större förlust att kameran inte kan filma i full-HD 1080p.

Det går att få 3x zoom i filmläget. Filmklippen blir mjukare, men fortfarande normalbra.

Vid filmning går det inte att låsa exponeringen. Reglaget för exponeringskompensation fungerar om man ställer in det innan man börjar filma, samma gäller för manuell fokus som måste ställas in innan man startar filmningen. Bländaren går att styra, men går inte att ändra under filmning.

Klipplängden är maximalt tio minuter.

Slutsats

Fujifilm X100 ger mycket för pengarna och har egentligen inga större brister. Kameran ger bättre känsla än konkurrenten Leica X1, men inte i klass med de klassiska Leica M-kamerorna som X100 anspelar på med sin retrodesign. Sett till bildkvaliteten är Fujifilm X100 i klass med en systemkamera. Sensorn och objektivet med fast brännvidd om 23 millimeter och ljusstyrka 2,0 ger porträttfotografen möjlighet till det där snygga korta skärpedjupet som framhäver motivet. Snabb fokus och det faktum att kameran är tyst bådar också för att kameran kan bli en favorit för gatufotografen.

Bildkvalitet 9

I klass med Nikon D7000 och Canon Eos 60D på ISO 3200. Inga stora skillnader jämfört med konkurrenten Leica X1.

Byggkvalitet 8

Betydligt bättre byggkänsla än Leica X1, som kändes lite plastig och hade lösa rattar.

Ergonomi och logik 8

Ett snäpp bättre än Leica X1.

Mångsidighet 6

Har filmfunktion, något som Leica X1 saknar. Eftersom vi valt att jämföra med systemkameror blir betyget inte högre eftersom det inte går att byta objektiv.

Valuta för pengarna 7

Ger mer innehåll och byggkvalitet än Leica X1, som dessutom är cirka 4 000 kronor dyrare. X100 är fortfarande något dyr.