Johannes Frandsen – med kameran mitt på dansgolvet

Mitt under intervjun springer Johannes Frandsen ut i kontorslandskapet för att hämta kamerorna, som ligger vid hans arbetsplats i lokalen han delar med andra kreatörer. Tillbaka i samtalsrummet radar han upp dem – tre oansenliga kompaktkameror. Vänta nu, tänker jag. Är det här alltså arbetsredskapen med vilka Johannes har skapat bilderna till boken »Touch me«, utgiven på det tyska förlaget Kerber. Svaret är ja.

Johannes Frandsen

Bor: I Stockholm.

Ålder: 35 år.

Gör: Frilansande fotograf samt driver även Ark produktion som erbjuder tjänster inom fotografi, video, text och redaktörskap. 

Gör jag när jag inte fotograferar: »Lagar mycket mat och reser en hel del med min sambo.«

Utrustning: För projektet »Touch me« framför allt Olympus Mju II. I sitt dagliga arbete använder han framför allt Fujifilm X-T3 och X-Pro2.

Webb: johannesfrandsen.com, arkproduktion.com

– Det är »point and shoot«. Det jag gillar med det är att man kan vara väldigt närvarande, det finns inga inställningar att göra. Ibland finns det nackdelar, som att man missar bilder när kameran håller på att spola tillbaka en rulle. Men annars gillar jag det arbetssättet: att tekniken inte tar så mycket plats – i alla fall har det passat bra för det här projektet, säger Johannes.

På bordet står en Olympus Mju II, en Ricoh GR1s och en Fujifilm Klasse. Alla är analoga, där den förstnämnda är den som Johannes använde mest i sitt utforskande av dansbandskulturen i Sverige. Den enkla utrustningen gjorde bildskapandet till ett chans­tagande.

– Med en del bilder blev det »jaha, där satt inte skärpan« och så är det med vissa av bilderna i boken – det är ingen teknisk perfektion. Personligen har jag aldrig brytt mig så mycket om det, när jag tittar på bilder så handlar det mycket mer om vad bilden innehåller.

Maneret beskriver han som att han »ville hålla det lite rått« – kornigt, ibland oskarpt och delvis även mörkt, när ljuset från den enkla kompakt­blixten inte räckte hela vägen. Förebilderna finns i Lars Tunbjörk, Daido Moriyama och Jacob Holdt.

Följde med ett dansband

Det var redan 2008 som Johannes började med projektet som tio år senare skulle bli boken »Touch me«. Han hade då sedan ett par år tillbaka gått ut Viebäcks Fotoskola, och bilderna från olika danskvällar kom att bli hans första större fotoprojekt. Han hade innan det aldrig på nära håll kommit i kontakt med dansbandskulturen.

– Under min uppväxt bodde jag bland annat i Lindesberg, en småstad där jag hade några vänners föräldrar som var och dansade. Men mina föräldrar har inte gjort det. För mig var det bara en ren nyfikenhetsgrej att jag kontaktade några dansband och fick napp med ett som heter Sannex från Uppsala.

Johannes frågade om han kunde följa med dem under en vecka. Idén då var att göra ett reportage om ett dansband »on the road«.

– Då hade jag inga tankar på att jag skulle hålla på med det här i tio år.

Vid en OK-mack i Skärholmen plockade Sannex upp Johannes i sin turnébuss. Han hade aldrig träffat dem tidigare, men de fyra killarna i knappa 30-årsåldern tyckte det var kul att Johannes ville hänga på. Färden gick mot Oskarshamn, Jönköping och vidare söderut. Allt avlutades med två nätter på båten Birka Paradise.

– De tuffar runt, dansbanden. Det är hårt jobb. När jag följde Sannex såg det ut så här: De körde bussen, kom till en plats, riggade upp, körde sound check och så drog de och käkade något. Sen bytte de om, spelade i fyra timmar, packade ned allt och körde oftast en liten bit för att komma iväg mot nästa ställe – beroende på hur långt bort det låg. Var det bara en två-timmars körning kanske de åkte till nästa stad för att vakna upp där. Annars parkerade de vid någon bensinstation och sov där.

Bussen var hemmet under turnéerna, och även Johannes sov i den.

– Det fanns ett litet sovloft man kunde krypa upp i längst bak i bussen, där jag fick sova. Man låg ganska nära taket, men det fungerade.

Även om Johannes till en början utgick från ett dansband, handlade hans nyfikenhet mycket om att få svar på frågor som »vad är det för folk som går och dansar?« och »hur är stämningen?«.

– Jag var uppfylld av alla fördomar som man kanske har kring detta: på banden är det lite töntstämpel och det är väl bara »Gittan« och »Tommy« som går och dansar. Det är lite så det har framställts – som i »Torsk på ­Tallinn« med karaktären Roland – med ett lite sorgligt skimmer över det.

Fota med magen

Johannes kom så småningom att rikta kameran allt mer mot just besökarna, och mindre mot bandet. Under en workshop med fotografen Pieter ten Hoopen blev han även »pushad« till att göra det: att fokusera på män­niskorna som dansade.

– Ibland är det bra med »utanpå-ögon« när man sitter med mycket material. För då under workshopen hade jag kommit förbi stadiet att det bara skulle blir ett reportage, jag såg att det kunde bli ett fotoprojekt.

I sitt fotograferande försökte han även följa ett tips från en annan känd fotograf, som Johannes har jobbat med kring produktionen av några fotoböcker:

– Det svåra är att fotografera med magen, brukar Anders Petersen säga till mig. Fota med magen, inte med huvudet – att gå på känsla, och det är inte alltid så lätt. Han har lärt mig att skala bort, och att försätta mig i ett mentalt tillstånd där jag tänker bort konsekvensgrejen. Till exempel om folk kan bli arga för att jag går fram och smäller en blixt på dem utan att fråga först.

Hur var den grejen? Människorna på de här tillställningarna hade inte godkänt något på förhand. Hur gickdu tillväga?

– Många bilder är situationer som jag ser och då hade det inte fungerat att fråga innan. Men jag finns där hela kvällarna och är tydlig med att jag tar bilder. Jag går inte runt och smygfotar, utan är på dansgolvet nästan så att jag följer med i dansen litegrann. Folk märker att jag fotograferar, och det kan hända att de kommer fram och frågar »är du från en tidning?«. De är mest nyfikna.

De är egentligen ganska öppna för att vara med på bild?

– Ja, när jag har förklarat att jag håller på med ett fotoprojekt om dansbandskulturen så har folk sagt kommentarer som »åh gud, vad spännande« eller »vad roligt, hur kan jag se det?«.

Du mötte aldrig några problem?

– Jo, lite på Ålandsbåten. Men där är det också ganska hög berusningsgrad. Då blir det inte heller något roligt att fotografera, när folk är dyngraka.

Annars menar Johannes att ­dansbandskulturen är ganska nykter, för om du ska orka dansa i fyra timmar går det inte att vara berusad. Klientelet på en båtkryssning är med andra ord inte riktigt representativt, det äkta återfinns på platser som Malung där det varje år arrangeras dansbandsvecka. Dit åkte Johannes flera gånger.

– Där är det en helt annan grej med 8000 superladdade människor som bara är där för att dansa. Det är en väldigt snäll stämning på de här kvällarna, med många olika typer av människor. Dit kommer dansbands­maffian med svettband, träningskläder och vattenflaska. Där finns paren som återkommer år efter år, och så finns det de som åker dit själva i något sökande efter att få…

Johannes låter meningen hänga i luften innan han fortsätter sitt resonemang:

– I den här kulturen tackar man inte nej så mycket och det sker dans mellan alla åldrar. Man säger ja och dansar en dans – det är inte som att man frågar »chans«. Det är fascinerande med 400 personer som rör sig till samma låt, på nästan samma sätt. Folk är så otroligt inne i dansen. Och det är något fint i det, för människor som annars kanske inte får så mycket beröring kan här på ett väldigt fint och tillmötesgående sätt få lite fysisk kontakt.

Reflektionen är Johannes egen, betonar han:

– Det här vet jag egentligen inte något om, men man kan få en känsla av att det är så.

Samtidigt är det precis det hans bok handlar om. Som titeln antyder har Johannes i sitt fotograferande fokuserat på den mänskliga närheten. Han själv blev först förvånad över att det var så fysiskt.

– Bland annat finns det något som kallas att »gnussa«, där man dansar panna mot panna. Och det gör man inte bara med sin partner utan det är ett sätt att dansa, som för mig kändes »oj, jag vet inte om jag skulle våga göra det«. Men jag kunde fascineras av det och runt dansgolvet kunde jag känna en längtan hos folk.

Ett exempel var den storväxta mannen med tatueringar som stod vid sidan av golvet och »såg ut att vara en tuffing«.

– Jag kunde se hur han laddade och hur långt inne det satt att våga fråga någon om en dans, ibland vågade han och ibland inte. För alla är det inte så enkelt.

Det som utspelar sig inne på dansgolvet vill Johannes beskriva som något osvenskt. Han gör en jämförelse med åren då han som tonåring bodde i Peru.

– I Sydamerika är den privata sfären nästan noll. Man är väldigt nära och fysisk, vilket man som svensk inte är van vid. Här i Sverige håller vi på vår privata sfär, och att prata med en främling känns lite konstigt. Men vips: på dansgolvet är det en helt annan stämning – där försvinner de här reglerna.

Vid sidan av golvet är det dock återigen ofta typiskt svenskt, tycker han: tyst och stillsamt. En kontrast som Johannes tog med sig in i projektet.

– Det finns delvis bilder där man kommer människor väldigt nära, och så finns det en hel del bilder tagna ute i skogen och runtomkring som består mycket av luft och lite ensamhet. Just den här kontrasten gjorde det till något spännande.

Modet kunde pendla

De närgångna bilderna är tagna på bara någon halvmeters avstånd. Ibland hände de att folk ryggade tillbaka, men då lugnade Johannes dem med ett leende och en kommentar som »ni är så fina, jag var tvungen att ta en bild«. »Jaha, vad roligt«, blev ofta svaret. När han för ett decennium sedan startade projektet var det också mer lättfotograferat upplever han.

– För tio år sedan fanns inte samma noja, den har blivit större. Det kan jag märka i arbetssammanhang också, att det i dag är mycket mer känsligt och kan bli en större grej än vad det behöver vara.

När du satte samman boken, fanns det några tankar på vad folk skulle tänka om de såg sig själva?

– Jag tycker inte att jag skämmer ut folk, men visst: man kanske inte uppfattar sig själv som jättesmickrande på en bild. Jag vill inte att folk ska ta illa vid sig, men man kan inte tänka för mycket på det heller.

Vad var svårast med det här projektet, rent fotografiskt?

– Modet kanske. Att våga gå nära, vilket jag behövde göra för att få bilderna. Och modet kunde pendla under en kväll.

Du fick inte långtråkigt ibland?

– Jo, det kunde jag få. Jag tackade en gång nej till några kompisar som skulle åka till Berlin, för att jag skulle upp till Malung och plåta. Jag bodde i en bil och vaknade på en parkering när det spöregnade. Jag var lite stel och tänkte: »Varför sitter jag här? Mina vänner åker till Berlin och har roligt medan jag sitter i en bil på en parkering i Malung.« Då skulle jag vänta tills det blev kväll igen, och hade en hel dag i Malung för mig själv.

När du fotograferade var du mitt i dansen, men ändå inte som en vanlig besökare – det kändes aldrig konstigt för dig?

– Det är väl något jag gillar, att inte känna mig helt bekväm. Det finns en utmaning i det som triggar igång saker. Ibland kan det vara svårt att fotografera det som finns i ens närhet, för mig triggar det mer igång att dimpa ned på en plats som är okänd för mig.

Numera är till exempel dansbandsveckan i Malung inte längre okänd för honom. Efter fyra–fem vändor dit vet han att dansgolvet fylls av betydligt många fler än bara »Gittan« och »Tommy«. Där finns människor av alla de slag, i olika åldrar. Vissa numera förevigade i Johannes bilder. Till sommaren återvänder han till festligheterna, men inte för att fotografera utan för att visa upp resultatet »Touch me«.

»Kan du själv dansa?« frågar jag avslutningsvis.

– Nej, lite foxtrot kanske. Det hände några gånger att jag blev uppbjuden, men annars så syntes det att jag inte var där för att dansa.

Kanske blir det annorlunda i sommar – när kameran inte längre är laddad med film.