Alexander Mahmoud: ”Man blir bättre och bättre på att bara vara sig själv”

»Det är mina idoler som arbetar på DN« sa Alexander Mahmoud när Kamera Bild intervjuade honom för sju år sedan. Då var han frilansfotograf, med bland annat uppdrag för Dagens Nyheter.

Alexander Mahmoud

Ålder: 32 år.

Bor: I Husby, i Stockholm.

Gör: Fotograf på Dagens Nyheter. 2015 nominerades han till Årets berättare i Stora journalistpriset och 2018 till Årets röst. 2021 vann han Stora journalistpriset i kategorin Årets avslöjande, tillsammans med DN-journalisterna Josefin Sköld och Patrik Lundberg, för deras granskning av det svenska adoptionssystemet. 2019 var Alexander sommarpratare i Sveriges Radio och han har även släppt två böcker, »Mellan rummen« och »Du vill inte mer«. 

I Årets bild-tävlingen vann han i år i kategorin »Årets vardagslivsbild utrikes«, han nominerades även för »Årets nyhetsreportage inrikes« och »Årets tv-sport«.

Aktuell med: Boken »Du vill inte mer«, utgiven på Norstedts förlag, som är en fotografisk arbetsdagbok där Alexander skildrar jobbet, livet och möten med olika människor. 

Utrustning: Nikon Z9 med objektiven 50mm, 24–70mm och 70–200mm. Använder även objektiv från TTArtisan, blixtar från Profoto och en DJI Mavic Mini-drönare.

Webb: alexandermahmoud.se

Instagram: @alexandermahmoud

»Det är kul att få sitta bredvid dem och inse hur sjukt bra de är«, fortsatte citatet från 2016. I dag är Alexander inte längre frilans, sedan 2019 har han fast anställning på DN.

Är de fortfarande dina idoler, dina kollegor? frågar jag när vi nu möts igen, över en lunch på Södermalm i Stockholm.

– Jaja, man vill nästan ta upp exempel, säger Alexander.

Det får du göra, replikerar jag.

– Nu följer man Anders Hansson som är i Turkiet, Magnus Hallgren fotade sjukt bra bilder till DN:s kulturpris och Anette Nantell följde migrationsverket från insidan, ger Alexander som några aktuella exempel, då när vi ses.

– Allt det där var publicerat under bara en vecka. Det är härligt att vi är ett dussintal fotografer anställda, och nu är jag också det. Att vi får jobba med det här.

Han fördjupar resonemanget och jämför med andra medier:

– Man ser på andra stora tidningar att det är få fotografer eller inga alls, där bilden kommer i andrahand. Men på DN när vi börjar ett gräv då är ofta bildredaktionen med från början.

Tror du att det finns personer somhar dig som idol i dag?

– Nej, det hoppas jag inte, svarar Alexander med ett stort skratt och fortsätter:

– Jag är ju inte bättre än någon från till exempel Nordens Fotoskola, alla är så sjukt bra fotografer. Jag tycker inte att jag är speciellt tekniskt bra, men det jag är bäst på är att vara tillgänglig. Och det är väl därför jag blev anställd, jag tackade aldrig nej till jobb. Jag var alltid tillgänglig och »på fötterna« som man säger. Det finns så många bra fotografer, men jag kunde utmärka mig genom att vara tillgänglig.

Vunnit Stora journalistpriset

Att Alexander sätter jobbet främst, framkommer när man läser hans nya bok »Du vill inte mer«, utgiven på Norstedts förlag. I ett stycke kan man läsa frasen »jag jobbar inte för mycket« flera gånger efter varandra, nästan som ett försvarstal.

– Jag jobbar mycket och sen när jag är ledig så vill jag jobba, eller jag drömmer om jobbet. Det är väl så när man har fått sitt drömjobb. Som jag sa i förra intervjun om att få jobba med sina idoler, att nu få vara anställd med dem – det vill man inte förlora. Och så kommer jag från en arbetande familj som jobbade väldigt mycket.

Bokens omslag pryds av en ung Alexander som somnat med huvudet vilandes mot en smörgås på matbordet. Titel och bild växer samman, men hos den Alexander jag möter i  dag framträder en helt annan vilja.

Och den har tagit honom in i många sammanhang.

2015 nominerades han till Årets berättare i Stora journalistpriset för sitt reportage »Hem till byn«, en dagboksliknande text där han en sommar återvände till hembyn i Småland, för att umgås med familj och barndomsvänner. Allt utgick från Alexander själv där han på ett personligt sätt lyfte fram frågor kring utanförskap och rasism. Reportaget blev senare boken »Mellan rummen«.

2018 var det dags igen, nominerad till Årets röst i Stora journalistpriset och 2021 vann han Årets avslöjande tillsammans med DN-journalisterna Josefin Sköld och Patrik Lundberg – för deras granskning av det svenska adoptionssystemet.

Sommarpratat i P1 har Alexander också gjort, för fyra år sedan, och nu kommer han alltså med sin andra bok.

Han är minst sagt »på fötterna«.

Men mycket tycks kretsa kring text, och kanske är det därför Alexander flera gånger säger »jag är ju i första hand fotograf, som skriver«.

Det framgår när han berättar om arbetsprocessen bakom »Du vill inte mer«.

– Jag har nog skrivit med bilder. Det har varit skönt. Jag har en massa mobilbilder för att komma ihåg saker.

Han tar upp telefonen och scrollar genom bildflödet. Ett badrum på ett hotellrum i Ukraina skymtar förbi, en lunch någonstans, några hundar på en parkbänk.

– Det här är roligt, det här har jag med i boken: »Jag är ledig ikväll, två hundar sitter och stirrar ut över torget…« Texterna har jag byggt på bilder, både de jag har gjort i jobbet och mobilbilder.

»En kärleksförklaring«

På Norstedts hemsida beskrivs boken som »en rapport från en värld i stadigt förfall, en fotografisk arbetsdagbok, en självbiografi som mest handlar om andra«. På sätt och vis är den en uppföljning från hans tidigare bok, även nu lyfter han in sin familj och det privata. Men det är också en bok om hur det är att jobba som fotograf, där pandemin är tidsspannet som sätter ramen för berättelsen.

– I boken får man möta människor under pandemin. Det är mig man följer men det är mina ögon på blåbärsplockare, gängskjutningar, flyktingar på Lesbos, flyktingar i Paris – sen är pandemin med hela tiden.

– Jag har också tänkt att det är en kärleksförklaring till arbetet, lägger han till.

Några exempel från boken. Först ett från när han i januari 2020 är i Ukraina för ett reportage om bitcoin-bedragare som lurar pensionärer i Sverige:

»Jag har med mig sju kameror till Ukraina. Det mesta av utrustningen göms bakom de röda gardinerna i lägenheten mitt emot bedragarna. Jag kryper på golvet så att ingen ska se mig.«

Ett annat från april 2020 då pandemin är i full gång:

»Är hemma hos ABBA-Björn Ulvaeus. Jag sitter sju meter ifrån honom med händerna knäppta i knät. Intervjun är lång, de ska gå igenom ett liv. Jag tänker bara på corona. Vågar inte andas ut så mycket, och jag var kissnödig redan i början av intervjun, nu håller jag på att explodera. Men jag vågar inte gå på toa.«

Intill texten syns bilden av Björn Ulvaeus liggandes i gräset på sin privata ö, Alexander tog bilden med en drönare. Även om boken bygger på text består den också av bilder, runt 150 stycken. Han kallar den för en hybrid.

Och det är många detaljer som läsaren bjuds på längs med sidorna, som när Horace Engdahl mejlar och frågar om han får köpa bilden som Alexander har tagit av honom och Kristina Lugn i en gränd i Gamla stan, då Akademien genomgick sin största kris någonsin efter DN:s granskning av »Kulturprofilen«.

I boken skriver Alexander så här om bilden:

»Fotografer och journalister häckade utanför Börshuset i Gamla stan varje torsdag, jag var vikarie och var glad varje gång jag fick hoppa in och få lön.

Under den kvällens torsdagsmöte beslutade Akademien att inte dela ut något Nobelpris för året. Efter mötet smiter Horace och Kristina ut, men två reportrar från Sveriges Radio Ekot och DN och jag hinner ikapp.

Reportrarna frågar akademiledamöterna om vad Kristina hade sagt innan torsdagsmötet:

– Du sa att alla borde avgå om ni inte lyckas dela ut Nobelpriset?

– Nej, men det var ju ett skämt, svarar Kristina snabbt.

Horace drar igång, skrattar högt, ljudet studsar i gränden:

– Hahaha, vad har du nu ställt till med Kristina?«

När Horace Engdahl mejlar Alexander har Kristina Lugn gått bort. Han vill äga bilden som en tavla.

»Tänk om jag smittar Björn Ulvaeus«

I samband med släppet av nya boken har Alexander gett många intervjuer, för radio, tv och olika tidningar. Men få har ställt frågor om det som boken kretsar kring: pandemin.

– Så det är roligt att vi pratar om det, kommenterar Alexander efter att vi berört ämnet en stund medan vi äter vår lunch.

– Anders Tegnell sa någon gång i en intervju att »om fem år har vi nog alla glömt covid« och nu tycker jag att det känns så. Han hade nog rätt, men jag kommer ihåg när han sa det att jag tyckte att det inte kan stämma. Viruset omformade hela våra liv tänkte jag då, men det har ju typ inte det. Vi har inte gjort jättestora förändringar. Här ser jag inte längre någon handsprit, inte några klistermärken, säger Alexander och tittar sig runt i restaurangen.

Han tillägger:

– Pandemin ska vara så bortglömd nu tycker alla.

Men för honom har den inte fallit ur minnet. Arbets­takten på DN var under de här åren extra hög, där en utmaning som fotograf var att försöka skildra ett virus som inte syntes. Och risken att själv exponeras för sjukdomen var något han hela tiden behövde förhålla sig till.

– Jag var inte direkt rädd, i alla fall inte för min egen skull. Utan det var mer en rädsla att jag skulle ta hem viruset till någon, eftersom jag rörde mig så mycket i olika sammanhang. Som när jag var hos Björn Ulvaeus, då satt jag och kände »tänk om jag smittar honom«.

Det gjorde Alexander förhoppningsvis inte. Men nio månader senare fick han ändå själv covid-19.

– Jag blev sjuk efter att ha varit på IVA och fotograferat. Jag tror det var för att jag tog en snus direkt efter att vi gick ut från sjukhuset.

Han läser ur boken: »Reporter Anna och jag går ut från IVA. Tar av oss alla skydd i noggrann ordning, jag spritar händer och armar många gånger, badar skorna i desinficerande medel. Jag skyndar mig att stoppa in en snus under läppen när ingen ser.«

– Tio dagar senare var jag vrålsjuk.

»Många skjutningar«

Ibland reser Alexander långt för att bevaka nyhetshändelser, andra gånger inträffar de på gångavstånd från hans hem.

»Det smäller högt, jag är inne på apoteket hemma i Husby, det smäller igen. En skjutning?«

Du hörde smällarna?

– Ja, jag var där före polisen.

Hur fungerar du som fotograf i en sådan situation?Börjar du fotografera?

– Inte kroppar och sådant. Jag gör det ju inte av intresse utan för att beskriva läget.

Ytterligare en person hade skjutits till döds, mitt under eftermiddagsrusningen då folk var på väg hem från arbetet.

– Det blev många skjutningar i boken, man kan inte planera en sådan här dagbok. Det blir vad det blir, konstaterar Alexander.

Blev misshandlad i Rinkeby

Vårt samtal kommer in på det som hände i februari 2017, då det skrevs rubriker i flera svenska medier om DN-fotografen som misshandlades i Rinkeby. Det var Alexander de skrev om, även om han aldrig namngavs, och han var där för att fotografera upploppen som vid den tiden drabbade området. En grupp av personer hade fått syn på Alexander och gått till angrepp.

Då för sex år sedan sa han till sin egen tidning: »Jag har träffats av en massa slag och sparkar både på kroppen och i huvudet. Jag har tillbringat natten på sjukhuset.«

I boken finns episoden med som en tillbakablick. Men när jag frågar om den har lämnat några spår svarar han:

– Det var lätt, för det skedde i jobbet. Jag var där som arbetare, och sådant kan hända.

Att kameran kan fungera som en sköld vittnar många fotografer om, att jobbet gör det lättare att hantera detsom händer runt omkring en. Så tycks även Alexander resonera kring misshandeln där 15 personer slog honom. Då hade han bara en tanke i huvudet – att inte släppa sin utrusning:

– Jag kommer ihåg att jag skyddade kameran, inte ansiktet, vilket var dumt när man ser det nu i efterhand. Jag höll om kameran, en Nikon D800 med ett 24–70mm, som jag försökte skydda. Men så trillade jag och när jag fick en fot i ansiktet, då blev det som en reaktion och jag släppte kameran. Då tog de den och jag blev helt… jag skrek och hoppade upp. Numera är jag inte så fäst vid kameran men då var jag fortfarande frilans och 50 000 som utrusningen var värd, det var mycket jobb för att få ihop de pengarna.

Jobbar med Nikon Z9

Under lång tid har Alexander varit en trogen Nikon-fotograf. I dag använder han Nikon Z9 på vilken han ofta har ett 50mm f/1,2 monterat, som är hans favoritobjektiv. Men även 24–70mm och 70–200mm finns med i utrustningen, och en del »dåliga gluggar« som Alexander kallar dem, från TTArtisan. Då är det främst ett tilt-objektiv och ett pancake-­objektiv som han experimenterar med. I övrigt jobbar han med blixtar från Profoto och när det är dags för flygbilder skickar han upp en DJI Mavic Mini.

– Drönarbilder ska man använda när det är värt att göra det, tycker jag. Man ska inte flyga för flygandets skull. Det är som att plåta svartvitt, man ska bara göra det när det verk­ligen tillför något i bilden.

Men tillbaka till Nikon, för det finns en anledning till att Alexander har hållit fast vid märket. Numera handlar han sin utrusning på Kameradoktorn i Stockholm som främst är en Nikon-butik, men då han en dag 2012 befann sig i området hade han ännu inte blivit stamkund.

– Det var en polisskjutning rakt in mot ett gym, precis utanför deras butik och jag sprang in utan att de kände mig och skrek att jag behövde ett tele, och de bara kastade ett mot mig. Så sen dess har det fått vara Nikon för mig.

Nervöst att fota Tom Hanks

För Alexander är det en stor bredd på uppdragen han gör i sin anställning på DN. Ena dagen följer han thailändska bärplockare i Norrland, den andra Ulf Kristersson när han med regeringsplanet flyger till Frankrike för att besöka president Emmanuel Macron. För att nämna ett par exempel.

Hur gör du i ditt arbete, går du in i alla jobb på samma sätt?

– Jag tror man blir bättre och bättre på att bara vara sig själv. Numera är jag väldigt trygg och självsäker, även om jag egentligen inte är det. Jag skulle fota Tom Hanks nyligen, det är klart att man var nervös. Eller om jag ska fota en människa som lider, hur når jag fram till den personen?

Men oavsett hur han själv känner sig, försöker han alltid utstråla ett lugn. Det lärde han sig hos tandläkaren för många år sedan.

– Jag satte mig i stolen och han var supernervös, det var typ hans första vecka på arbetet. Han sa tveksamt »öhh, kan du öppna…«, och då blev jag nervös. Jag insåg att det är så folk känner sig när jag kommer och är nervös. Så nu för­söker jag att inte vara det, sen är jag så klart det ibland ändå.

Alexander delar med sig av ytterligare ett tips, som han fick med sig från åren på Smålandspostens ungdomsredaktion.

– En dag på jobbet var jag trött, kände mig nere. Jag hade åkt iväg för att fota någon, och jag bara klickade några bilder och gick. Jag var ju tonåring, säger Alexander med ett skratt och fortsätter:

– Men min chef blev förbannad och sa: »Det mötet kanske är enda gången den personen möter någon från en dagstidning, så du måste bemöta personen med respekt.«

– Tänk vad hemskt om det var enda gången, och det enda personen minns var en trött och tråkig fotograf.

I dag på DN träffar du både kända och mindre kända personer. Beroende på vem du fotograferar, agerar du olika?

– Nej, det är nog samma. Jag försöker alltid styra så lite som möjligt. Om det är porträtt ger man förstås lite direktiv, men jag är nog på samma sätt med alla. Ett bra knep som jag har lärt mig, är att vara transparent. Att jag berättar vad jag gör, »nu sätter jag på kameran, titta åt det hållet, det här ljuset blir jättebra«. För annars blir det den här tystnaden och då blir personen nervös.

En kaotisk upplevelse

I bokens avslutande kapitel är Alexander i Ukraina igen, för att skildra hur kriget drabbar människorna i landet. I en sådan situation är han försiktig, men inte rädd.

– Vi har ju koll på säkerheten, men de människor vi möter är mer rädda. De lever ständigt i kriget, vi kan ju planera vart vi ska åka.

Du tar inte onödiga risker?

– Nej, jag vill jobba till pensionen. Men då jag var som mest rädd förra året, var när jag skulle till en kattö i Japan. »Det här blir ett jätteroligt jobb« tänkte jag och fixade tolk. Men färjan över till ön var avstängd så jag fick betala en fiskare för att köra oss över. Och under den båtfärden, i den lilla båten, var det så höga vågor att jag bara flög hit och dit. Då kände jag mig rädd, för det där var något jag inte hade planerat för. Jag och tolken satt på några solstolar och så tog vi ett rep och band fast oss. Vi hade känt varandra i 30 minuter men vi höll fast vid det där repet för allt vad vi kunde. Det var nog bland det läskigaste som jag har gjort på länge. Men i Ukraina, där var det mer »vi ska göra ett bra jobb och jobba försiktigt«.

Lunchen är nästan uppäten och det är dags att avrunda. Jag får äran att skriva en hälsning i ett exemplar av »Du vill inte mer«, där det redan finns gott om glada textsnuttar från andra. På något sätt passar de in, i en bok vars omslag utstrålar ett visst mått av kaos. Alexander beskriver också bokens innehåll som en kaotisk upplevelse, ungefär som de senaste pandemiåren har känts enligt honom. Jobbdetaljer blandas i boken med det privata, som minnen från barn­domen och även berättelser om sina föräldrars ungdomsår.

Varför är du så offentlig med det privata? frågar jag till sist.

– Det är väl det vi journalister vill att folk ska vara när vi intervjuar dem. Vi ställer frågor som »hur kändes det?« och »vad hade du på dig?«. Man vill ju hitta detaljer och då har jag tänkt att jag också vill dela sådant. Det blir bättre journalistik, och så är det kul också.