Anna-Lena Ahlström: Sätter människan i fokus

Längst upp i ett åttavåningshus har Anna-Lena Ahlström sin studio. Med fönster åt nästan alla håll får besökaren en vacker utsikt över Stockholm och kanske främst Hammarby Sjöstad där huset är beläget.

Det är en sen eftermiddag när jag dyker upp och Anna-Lena har arbetat hela dagen med två olika fotograferingar. Jag är rädd att hennes energi ska tryta för att orka med en intervju, men det visar sig inte var några problem. Anna-Lena sprudlar av engagemang och det är helt uppenbart att hon stortrivs med sitt yrke.

– Mamma ligger bakom alltihopa, säger Anna-Lena om varför hon blev fotograf.

Men det var först lite senare i livet. För även om hennes mamma fotade mycket med sin Leica och dessutom var redaktör för Fotografiskt Album under flera år, så skulle det dröja innan Anna-Lena gick i hennes fotspår. En helt annan inriktning lockade i tonåren.

– När jag var 18 år fick jag jobb som »promotiontjej« inom musikbranschen. Jag tog emot utländska besök som u2 och Depeche Mode, vilket förstås var häftigt när man var 18 år.

25 år fyllda blev Anna-Lena »product manager« och ansvarade för att uppdra åt andra att göra video och skivomslag för olika artister. Karriären rullade på och så småningom var Anna-Lena Sveriges första kvinnliga marknadschef inom skivbranschen. Hon arbetade då på Sonet som i dag ingår i Universal.

– Men jag var till slut ganska uttråkad vilket min mamma såg och hon försökte få mig på andra tankar. En dag fick jag en bild som hon hade tagit och som jag tyckte var så fin. Jag frågade hur hon hade gjort den och hon svarade »det kan jag berätta om du börjar fota«. Då ville jag låna hennes kamera men hon sa att jag först måste gå en fotokurs, vilket jag gjorde på folkuniversitetet. Så det är min mammas förtjänst att jag började med fotografi.

»Jag var helt besatt av foto«

Det gick genast bra för Anna-Lena under kursen. Från hennes första rulle film var det en bild föreställande två händer som kom att användas i ett reklamsammanhang.

– Men framför allt kände jag under kursen att det var så himla kul att fota. Mycket tack vara att vi hade en bra och pedagogisk lärare.

Anna-Lena blev sugen på mer och sökte sig i januari år 2000 till New York där hon under ett år studerade på School of Visual Arts.

– Det var helt omvälvande, jag höll på med foto dygnet runt och var helt besatt av det, berättar Anna-Lena.

På skolan hade de den senaste utrustningen och studenterna fick gå runt med kundvagnar och plocka på sig vad de ville använda.

– I början dignade vagnarna av prylar men mot slutet av utbildningen nöjde man sig med tre till fyra lampor. Det räckte bra, förklarar Anna-Lena och fortsätter:

– Jag hade dessutom aldrig bott utomlands, även om jag hade velat det under en lång tid. Så det blev en dubbel upplevelse för mig och en fantastisk tid i New York.

Anna-Lena satte själv ihop ett program utifrån ett antal olika kurser. Hon läste bland annat studiofotografi, modefoto och kopiering.

– Då höll man fortfarande på med film, vilket jag gärna hade fortsatt med ett tag till. Film är inte så perfekt som det digitala. Med film blir det som ett snyggt filter i bilderna, vilket passar framför allt bra vid porträttfoto. Men sedan 2006 arbetar jag ändå helt digitalt.

Vilka förväntningar hade du på utbildningen?

– Ska jag var ärlig så hade jag förhoppningar om att kunna bli fotograf. Och när jag kom hem började jag också arbeta som fotograf på halvtid. På den andra halvan gick jag tillbaka till musiken och var manager för grupper som Army of Lovers och Alcazar.

Ett av de första uppdragen Anna-Lena fick var att fotografera Eva Dahlgren som skulle göra en bok med sina texter. De träffades under en dag ute på Evas landställe och Anna-Lena fotograferade bilder för bokens omslag. Att det blev en musiker som hamnade framför Anna-Lenas kamera, i starten av hennes nya karriär, låter naturligt. Men egentligen har hon inte haft speciellt mycket hjälp av sitt tidigare arbete när hon bytte spår. För många i musikbranschen var hon fortfarande marknadschefen, de hade svårt att acceptera hennes nya roll.

– Hos dem hade jag till en början sämre förtroende som fotograf jämfört med många andra, men när jag väl fick chansen att visa mina bilder så insåg de att jag kunde det här.

2002 födde Anna-Lena en son och lämnade då sina uppdrag som manager. Efter föräldraledigheten flyttade hon in i studion och har sedan januari 2004 försörjt sig helt på att vara fotograf. I dag säger Anna-Lena nästan lite ångerfullt att hon skulle ha satsat på foto tidigare.

– Tänk vad mycket mer jag skulle ha kunnat i dag. Att ha ännu mer erfarenhet hade varit kul. Samtidigt är jag tacksam för den livserfarenhet jag har, det gör att jag ofta har lättare att få kontakt med dem jag fotar. Jag blir inte heller nervös om det är någon som är lite jobbig vid en fotografering, det kan jag värja mig mot.

Småpratar för att skapa kontakt

När Anna-Lena fotograferar så är det alltid människor framför kameran. På hennes hemsida finns det många porträtt av kända människor som författare, skådespelare och musiker. Att hon skulle satsa på porträttfoto var givet redan från början.

– Människor har alltid intresserat mig. Jag brinner inte för dokumentärfoto, även om det kan vara fint att titta på. Och jag beundrar sådana som arbetar med stilleben. För när jag fotar en människa gör den personen halva jobbet med sin utstrålning, men en stillebenfotograf måste göra hela jobbet själv.

Jag kontrar med att en människa är ju en levande varelse som kanske inte gör så som fotografen vill. Att ta porträttbilder har väl sina svårigheter, frågar jag.

– Jo, men folk är alltid måna om att det ska bli bra bilder, svarar Anna-Lena.

Men för att samarbetet ska fungera krävs det att den som porträtteras känner sig trygg och bekväm. Anna-Lena börjar därför alltid att småprata med personen redan när den sitter och får make-up eller håret fixat.

– Jag vill lära känna dem jag fotar och få dem att förstå att jag vill dem väl. Det kan låta lite löjligt, men jag tror att oavsett vem det är så är folk alltid lite rädda för att bli fotograferade. De befinner sig då i ett sårbart läge. Och för mig handlar det om ett förtroende jag får som jag inte vill missbruka. Därför är det också viktigt att personen själv blir nöjd med bilderna.

För att ytterligare skapa en bra stämning så dukar Anna-Lena gärna upp bullar och kakor. Och hon fixar gärna en enkel lunch i studions kök.

– Allt för att folk ska ha en jämn blodsockernivå. Då mår alla bättre, annars kan det lätt bli för hetsigt.

Kändisar vana vid kameran

Ett annat problem med just kända människor är att de är vana vid att stå framför kameran. De vet hur de vill posera och vilket utryck som passar för dem. Men Anna-Lena försöker ändå hitta något annat.

– Jag kan arbete med undertexter som »du är i rummet, någon kommer in och du tittar upp«. Det är roligare när man kan hitta ett nytt utryck. Ibland går det, ibland inte.

Anna-Lena tycker också det kan vara en utmaning att fotografera personer som är svåra att få kontakt med eller som håller igen mycket.

– En del är rädda för att de går för långt och har därför satt upp en gräns. Det kan framför allt handla om ovana människor som inte är vana vid att se sig själva på bild. De blir skärrade och håller igen. Då blir det en psykoligisk kamp innan det släpper.

Tummar inte på kvalitén

Anna-Lena gör många av sina fotograferingar i studion, men hon arbetar även utomhus i olika miljöer. Nyligen fick hon ett uppdrag från tidningen Femina som hon ofta anlitas av. Den här gången var det författaren Mari Jungstedt som skulle porträtteras och tidningen ville ha något »rufft«. Då föreslog Anna-Lena att de skulle fotografera på en lastkaj, med Mari iförd en långklänning för att bryta av mot det »ruffa«.

– Det gäller även att få personen med på idén. Men det var inga problem för Mari. Vi gjorde fotograferingen på en lastkaj och det var tolv minusgrader, så Mari fick ha underställ under långklänningen.

Under en vecka gör Anna-Lena två till tre fotograferingar. Med förberedelser och efterarbete är det vad hon hinner med. En fotografering kan ta en hel dag med start klockan nio med make-up och hår. Klockan elva börjar fotograferingen i två timmar, sedan är det dags för lunch och därefter ytterligare två timmar fotografering. Allt för ett slutresultat på fyra bilder.

– En del fotografer gör fem jobb under en dag – det fattar inte jag. För mig handlar fotografering om att vara noggrann och att aldrig släppa på det. Min mamma säger alltid till mig »gör det bästa du kan – alltid«.

Ibland blir Anna-Lena tillfrågad av olika företag om hon kan fotografera deras anställda.

– Då är alltid mitt svar att jag behöver minst 20 minuter med varje person, och förstår de inte det är det bättre att de tar en annan fotograf som klarar att göra det bättre på fem minuter.

Som med alla sina fotograferingar vill Anna-Lena hinna etablera en kontakt med den som fotograferas, annars blir det inga bra porträtt. Noggrannheten tummar hon inte på.

– Att försöka fota 200 personer på två dagar är förödande för kreativiteten. Då blir det bara en industri, förklarar Anna-Lena.

Tar med sig blixtarna utomhus

Anna-Lenas uppdragsgivare är framför allt tidningar och bokförlag. Hon gör även reklamuppdrag och har arbetat en del för Absolut Vodka. Så kallade beauty-bilder är ett område hon gärna etablerar sig mer inom, redan i dag gör hon jobb för bland annat Wella. Men att testa nya fotomarker kräver tid.

– När man har fullt upp med en grej så fortsätter man gärna med den. Jag tror man behöver perioder då man inte har så mycket att göra. Och då ska man använda den tiden till att utforska nya saker, inte få panik över att man har lite att göra.

I studion där vi sitter har Anna-Lena ännu inte riggat ner utrustningen efter dagens fotojobb, det sitter uppe flera Profoto-blixtar bland skärmar och fonder. Kameran hon använder är en Hasselblad h2 med Phase One-bakstycke. Men Anna-Lena fotograferar även med en Canon 5d Mark ii.

– Den är lite snabbare och är mer behändig när man är utomhus och fotar. Men när jag arbetar med bilderna efteråt så önskar jag att allt var fotat med Hasselbladaren, för bildkvaliténs skull.

Även utomhus använder sig Anna-Lena av Hasselbladaren, men det händer ibland att det mest är för syns skull.

– Jag kan ha tänkt använda Canon-kameran men tar ändå med mig Hasselbladaren. När folk ser den så känner de förtroende för mig och tänker att jag kan det här, skrattar Anna-Lena.

Och blixtarna finns alltid med, även utomhus.

– Jag älskar naturligt ljus, men vi har så lite av det under vinterhalvåret.

Sitter en timme med varje bild

Studion delar Anna-Lena med fem andra fotografer och de bokar fototider ungefär som i en tvättstuga. Men det uppstår aldrig någon konkurrens dem emellan, utan de hjälper varandra med råd och tips. Och alla ställer upp som modeller för att testa olika ljussättningar.

I ett rum bredvid studion ligger ett kontor där Anna-Lena bland annat arbetar med efterbehandling av sina bilder.

– Jag sitter ungefär en timme med varje bild, ibland går det lite snabbare. Jag ställer in färger och kontraster i Capture One redan innan jag lämnar kontaktkartor till kunden. Först därefter börjar jag jobba med bilderna i Photoshop. Och jag lämnar aldrig mer än 10 till 20 bilder för påsikt, jag gallrar alltid väldigt hårt innan leverans.

Om det är mer utpräglade modebilder så lämnar Anna-Lena efterarbetet vidare till en retuschör, eftersom det då handlar om ett mer omfattande arbete. Men någon fast fotoassistent har hon inte.

– Jag hyr in när jag behöver. Som fotograf sitter man ju ganska mycket vid datorn och då är det ju inte så mycket att göra för en assistent, vilket inte är så kul. Men det är underbart att ha en assistent under själva fotograferingarna. För då kan jag bara umgås med den som jag fotar och inte behöva springa runt och fixa med en massa annat, förklarar Anna-Lena.

Var letar du inspiration för din fotografering?

– Till exempel gillar jag 60-talets popkonst av bland annat Andy Warhol. Jag gillar att gå på utställningar och så tittar jag mycket i magasin som Vanity Fair, de har jättehäftiga porträtt. Jag tittar på bilderna och tänker hur jag skulle kunna göra, men det blir ändå alltid något eget utifrån mina idéer.

Hur förnyar du dig i ditt arbete?

– Jag gör alltid något jag är säker på först vid en fotografering. Sedan försöker jag alltid göra något utanför ramarna. Ibland blir det bilder som jag använder, ibland inte. Jag fotograferade en skådespelare för ett tag sedan och då hade jag precis gått en kurs i ljussättning, där vi fick lära oss skillnaden mellan långa och korta skuggkanter. När jag fotade skådisen testade jag just detta och det blev jättehäftigt, så han valde några av de bilderna. Det är viktigt för mig att alltid testa nya grejor. Man får inte tappa den kreativa lusten.

Hur ser det ut om tio år, arbetar du fortfarande som fotograf då?

– Ett tag funderade jag på om jag skulle testa en annan studio. Men så kom jag fram till att det är onödigt att skilja sig om man inte behöver, för jag trivs bra här. Så jag ska försöka förnya mig på andra sätt. Till exempel genom att vidareutbilda mig och experimentera med nya saker. Jag skulle även gärna åka tillbaka till New York under ett år för att arbeta där. Jag lobbar för det hemma hos familjen, men det går inte så bra, säger Anna-Lena med ett skratt och avslutar med:

– Kan jag även om tio år försörja mig som fotograf så kommer jag garanterat att fortsätta. Det här är det bästa jag har gjort förutom barn – det är så kul!