Christer Strömholm: Den egensinnige fotofadern

Intill de röda små stugorna på Åsöberget på Södermalm i Stockholm ligger Christer Strömholms arkiv. Platsen där han bodde såväl som lät sina elever kopiera hans bilder. Det är en vecka kvar tills utställningen över Christer Strömholms fotografiska gärning öppnar på Fotografiska. Sonen Joakim och curatorn Maria Patomella lägger upp planen för utställningen.

–  Min bror är arkitekt och har gjort de här, säger Joakim och visar det avlånga papper med ritade väggar där han och Maria sätter upp vilken bild som ska hänga var.

Intervjuerna avlöser varandra och de vanligaste frågorna tycks vara vilken Joakims favoritbild är och hur det känns att gå i Christers fotspår. Men det berättar ingenting om Christers storhet och varför det är viktigt att känna till honom och hans bildskapande, vad han kom att betyda för tusentals svenska fotografer.

Många skulle nog säga att det var hans egensinnighet och envishet.

–  När jag gjorde filmen om honom sa han »jag lär ju vara envis«, men så småningom kom han fram till att nyfikenheten var det som drev honom. Utan den kom han inte långt, berättar Joakim.

Hur ser man det i hans bilder?

–  Man ser det på att han tar sig fram till ställen och ser grejer som ingen annan riktigt ser. Han är ju i samma geografiska områden som till exempel Brassaï, Kertesz och Cartier-Bresson och alla de här som fick nöjet att leva på den tiden.

Grejen med Christers bilder är att han ställer frågor. Du får aldrig någon förklaring. Han ställer till det för betraktaren.

På ett sätt gjorde han också revolution. Det vi ska komma ihåg är att svenskt foto före Christer var av en högst avbildande karaktär. När han hade sin första stora utställning på 1960-talet rörde han om ordentligt när han plötsligt visade bilder utan svar, där vi inte vet vad vi ser.

–  Jag kan tänka mig vad alla fotomänniskor då tänkte om bilderna, säger curatorn Maria Patomella. Han har ju haft betydelsen av att ändra svensk fotohistoria, tycker jag. Och inspirerade fotografer som Anders Petersen och tusentals fler. Du vet, det är sån betydelse. Undrar vad som hade hänt om han inte ställt ut då -67?

–  Du ser inga bildtexter här heller, flikar Joakim in och visar bilder tagna på utställningen. Det finns inga etiketter där det står Place Blanche, 1962 eller någonting. Så redan där, på sin första stora utställning ville han inte tala om någonting.

Maria plockar fram en text, som också kommer att finnas på Fotografiska under utställningen. Det är Christers egna ord som Maria läser upp:

»Att titta på bilder är till synes enkelt, att förstå bilder är tyvärr betydligt svårare och ibland rent besvärligt. Mina bilder är oftast helt odaterade och dessutom utan namn eller titlar, så mycket hjälp får du inte av att kunna läsa. Du måste se själv, känna, tänka efter. Sök i ditt eget minne, jag kan inte hjälpa dig.«

Christer Strömholm

Varken Joakim eller Maria ser Christer som en dokumentärfotograf.

–  Han går inte in och gör reportage med helbild, halvbild och närbild, säger Joakim. Utan han går in och ställer till det för oss som tittar genom att inte säga ett smack. Han skär bort verkligheten. Det gör honom antidokumentär, tycker jag. Skriver man Hiroshima till bilden av den blinda flickan så blir det atombombsfeeling och då fattar man vad det är. Det är en bild han gärna kopplar ihop med död pojke i vedhög-bilden – det var hans favoritpar – och då blir det en helt annan sak. Pojken i vedhögen ser levande ut för att han är väldigt plirig, medan blinda flickan, som lever men öppnar ögonen en gång i kvarten, ser död ut.

Utställningen på Fotografiska är inte den största räknad i mängden bilder som kommer att visas. Men Joakim ser den gärna som den viktigaste hittills.

–  Därför att det nu är dags att lära en ny generation att han fanns. De senaste tio åren har vi verkat mest i Paris, Spanien, Italien och New York. I Sverige har vi haft några små utställningar. Så därför tror jag att den är väldigt viktig att göra nu. Christer fick 40 000 personer att komma till Moderna Museet 1986, men jag undrar om inte det kommer att slås nu.

–  Jo, det kommer det, säger Maria. Det är som Jocke säger, att det är kul att visa Christer för, som jag brukar säga, den där 14-åriga tjejen som aldrig har sett den här typen av bilder. Få uppleva det. Jag känner det mer och mer faktiskt, att det är min förhoppning att jag ska få en ung generation att upptäcka det här. Jag ska försöka ha så många visningar som möjligt själv eftersom jag kan prata så mycket om honom och berätta om just den här bildvärlden. För han var inte så tekniktokig alls.

–  Nej, det var ju bilden, kompletterar Joakim Strömholm. Själv kunde han inte kopiera särskilt bra, men som hans kopist Håkan Elofsson sa: »Christer vet hur han vill ha en kopia, men han vet inte hur han ska komma dit«. Han kunde komma in i mörkrummet och säga att det ska vara mörkare där och si där och så här –han skrev på kopiorna och sen fick andra fixa det. Det var det som var hans stora kick. Han bodde ju här, hade sin säng där borta och där inne var labbet – där stod folk och jobbade. Här fanns ett litet frukostbord, minns Joakim med lite lagom yviga gester pekandes runt om i lokalen på Söder.

Lagom till utställningen släpps även boken Post Scriptum Christer Strömholm som berättar och visar hela Christers fotografiska gärning i kronologisk ordning. Boken tar sin början när han var en grafisk fotograf som målade med sin kamera. Han hade sin bildsyn klar när han bytte penseln mot kamera. Den grafiska tiden är väldigt mycket helvitt och becksvart.

När Christer drar till Paris händer sedan något. Han börjar prova sig fram längs gatorna, fotar barn och äldre.

–  »De är ju inge farliga, kan inte göra särskilt mycket«, kommenterar Christer det, enligt Joakim.

–  Han går omkring och fotar föremål på loppmarknader, ser symboler och återspeglar en hel del av sin taskiga uppväxt med en far som tog livet av sig när Christer var 16 år. Han var väldigt arg för det.

Fortfarande under den här tiden i Paris ser man knappt någon ögonkontakt i Christers bilder. Men sen kommer han i kontakt med de transsexuella vännerna.

–  Hon här till exempel, säger Joakim och pekar på en bild ur en dummy till boken. Hon som dricker ur kaffekoppen. Där börjar det bli mer och mer människor och folk börjar titta in i hans kamera. Den där bilden från 1960 kan man säga är en av de första som suger tag i oss, där vi får ögonkontakt.

I samma veva börjar han resa ännu mer, till Indien och Japan där han tar bilden på den blinda flickan. Redan 1959 har vi Bleka damen som stirrar oss in i ögonen.

–  Så han börjar verkligen ta det här steget och göra det som han själv predikade väldigt mycket på Fotoskolan – att GÅ NÄRA och så vidare. Han gick inte speciellt nära själv, men när han väl hade sagt till eleverna att »ni ska gå nära« var han tvungen att gå nära själv.

Fotoskolan, ett helt eget kapitel i Christers fotografiska liv. Som han var med och startade 1956 och höll på med till och med 1974. 1 200 elever fick ta del av all Christers kunskap, varav väldigt många blev stora fotografer själva. Till exempel Anders Petersen.

Joakim hade ingen vidare kontakt med sin far förrän i 15-årsåldern då han fick en kamera av honom och orden »bli läkare eller kock«. Men han fick tillgång till mörkrum och fick lära sig lite om kopiering.

–  När jag tyckte att jag hade gjort jättebra grejer kom jag ut ur mörkrummet och visade honom, men då kunde han säga »det här kan du göra mycket bättre« och riva sönder bilden. Och då gällde det att bestämma sig för att »den jäveln, jag ska göra det bättre«. Eller så ger du upp och då blir du inte fotograf.

Joakim gav inte upp. Blev varken kock eller läkare, utan fotograf och har så varit i över 45 år.

–  För kan du inte ta ett sådant nej, då kan du inte gå upp på en tidningsredaktion, vara med i en fototävling, eller på vilket plan som helst. Det är bara att inte ge upp. Och det där var Christer väldigt bra på, att få folk att tro på sig själva och att utmana och uppmana folk på ett lite fint sätt att inte ge upp. Då är vi tillbaka till envisheten, nyfikenheten och upptäckarglädjen. Han lärde inte ut fotografi, han lärde ut sättet att leva.

Titeln på Christer Strömholms näst sista bok var Konsten att vara där med andemeningen att du som fotograf verkligen ska vara där och känna när det kommer att hända någonting.

–  Och det ser man på hans negativ, det är ju hopplöst. Du kanske inte hittar en känd bild när du tittar på kontaktkartorna, men de finns där. Det kan vara en delförstoring av någonting som är upp och ner eller någonting som han bara känt.

Pojkarna med handväska är ett exempel.

– Det är en helt eländig rulle, slarvig med stora avstånd. Så får han syn på de här pojkarna och slänger upp kameran bara, säkerställer ett knäpp för att ha dem på bild. De upptäcker honom, blir lite nyfikna och kommer närmare. Sen är de snabbt iväg igen. Det är bara fem knäpp och fyra är värdelösa, men ett knäpp sitter. Han känner av det. Det ser man också när han fångar in spanska flickan, som står i ett väldigt skumt ljus – det är också bara några få knäpp.

Ett negativ med mycket innehåll kunde ibland innehålla flera bilder och han gjorde gärna delförstoringar, som till exempel många av de kända gatubilderna från New York. Det är i mörkrummet han sedan söker sig in i bilderna.

Vi skulle förmodligen kunna ägna dagar åt att prata om Christer Strömholm, historierna är många, bilderna ännu fler. I arkivet finns 20 klippböcker med bara alla tidningsklipp.

–  Intressant läsning. Då lär man sig verkligen mycket om vad människor tycker och tänker och hur olika stories tagit fart, säger Joakim Strömholm. Man kan läsa om hur han vilseledde och la ut dimridåer.

Som om en bild på en person där Christer i ett tidningsklipp avslöjar sanningen: »Jag såg henne bara en gång, hon tog ett punggrepp på mig, sen knäppte jag bäst jag kunde och det var en som blev skarp«.

–  Jag har sett kontaktkartorna och det var många skarpa på den rullen, kommenterar Joakim sin fars story.

Joakim vänder sig om och sveper med ena handen över en bokhylla med fotoböcker. Rabblar namn där Capa och andra storheter passerar. Stannar upp vid en fotograf vid namn Wols som var en stor källa till inspiration för Christer.

–  Det var dels det grafiska språket, dels den sociala närvaron.

Sedan tystnar Joakim lite.

–  Han dog lite för tidigt, säger han.

–  Men han var ju gammal, säger Maria Patomella.

–  Ja, 83 och ett halvt. Men hade han skött sig lite mer och tyckt om att gå till läkare lite mer så hade han säkert klarat sig några år till. Även om han hade som motto »jag har inte tid att dö, jag har för mycket att göra«, säger Joakim och skrattar.

Ett annat av Christer Strömholms 36 000 kloka ord var »Låt bli att dö«.