Christoffer Hjalmarsson – fotar på egen risk

I ett inferno av eld och rök springer några aktivister över Självständighetstorget i Kiev i Ukraina. Med hjälp av egentillverkade sköldar försöker de skydda sig från att bli träffade av kulor från polisens vapen. Men Christoffer Hjalmarsson, som befinner sig mitt i infernot, har ingen sköld och inte heller någon hjälm på huvudet.

Christoffer Hjalmarsson

Ålder: 27 år.

Bor: Södermalm i Stockholm.

Familj: Flickvän, mamma, pappa och syster.

Gör: Frilansande bildjournalist med uppdrag för bland annat Expressen.

Gör jag när jag inte fotar: Tränar och läser väldigt mycket, mest tidningar och böcker som skildrar samhället.

Utrustning: Nikon D4 och D800 med objektiven 24, 35 och 50mm.

Webb: christofferhjalmarsson.com

 

– Jag ser så dåligt utan glasögon, och den hjälm jag hade gick inte att ha på huvudet samtidigt som jag bar glasögon. Då valde jag att kunna se. Men efter den här resan har jag lärt mig att alltid bära hjälm i sådana här situationer.

För bara en stund efter att han dokumenterat aktivisterna som springer över torget känner Christoffer en smärta i benet, som att det bränner till.

Han tror först att han har blivit skjuten, vilket han i och för sig har. Men det är »bara« en gummikula kan några läkare senare konstatera. Bulan på benet är enorm och Christoffer kan inte gå.

– Jag blev väldigt rädd att jag inte skulle kunna fortsätta mitt uppdrag i Ukraina. Men efter att ha rehabiliterat mig själv släppte den värsta smärtan och jag kunde ta mig ut igen.

Ut för att dokumentera revolutionen, i slutet av januari 2014.

Kan ännu inte springa snabbt

Nu, ett drygt år senare, sitter vi i Christoffers lägenhet på Södermalm i Stockholm. Han har fortfarande problem med benet efter incidenten med gummikulan, och är glad att den inte träffade någon annanstans.

– Tur att den inte tog i tinningen, då hade jag tuppat av. Jag har hört att man kan dö av en sådan kula om man blir träffad i vitala områden.

Men att springa över en viss hastighet klarar han ännu inte, vilket grämer honom. För han gillar att träna och kör gärna flera pass i veckan.

– Jag hoppas kunna springa snart igen. På kylskåpet har jag en lapp om rehabträning, måste bara se till att kontakta dem snart. För jag gillar inte att jogga, jag vill springa mer explosivt.

Att vara i fysisk balans är något som Christoffer anser är viktigt i livet. Och en förutsättning i hans arbete.

– Det finns en anledning till att soldater ser ut som de gör. Även fotografer måste kunna bära sin packning och ha en kondition som gör att de klarar av att springa en mil på en viss tid. Om det skiter sig på ett uppdrag då tar jag packningen och springer som bara den.

Därför reser Christoffer alltid med bara en ryggsäck. I den packar han följande saker:

• En tröja som han kan ha på sig i en vecka utan att den luktar illa.
• Ett par Fjällräven-byxor.
• Myggnät.
• Handduk.
• Skor.
• Första förbandslåda.
• Skottsäker väst.
• Hårddisk.
• Minneskortläsare.
• Och så kamerautrustningen, bestående av en Nikon D4 och en D800 med objektiven 24, 35 och 50mm. Men kamerorna hänger oftast på hans axlar.

– Jag vill vara så mobil som det bara går, sammanfattar Christoffer sin packning.

Enda gången han hade med sig en resväska var när han skulle åka till Liberia för att dokumentera ebolans offer. Väskan var fylld med handsprit.

Släpper bok om Afghanistan

Att besöka den frilansande bildjournalisten Christoffer i en lugn lägenhet och samtidigt kunna titta ut mot grönskan i ett somrigt Stockholm, känns som en stark kontrast till mycket av det som vi pratar om. Jag hinner i alla fall tänka den tanken, precis innan Christoffers fönsterrutor börjar skallra av något oväsen nere på Ringvägen.

– Det är en rejäl fest de har där nere, vad är det som händer?, säger Christoffer och går fram till fönstret för att snart därefter kunna konstatera att det är studenttider och firande på lastbilsflak.

Christoffer ler åt glädjen och är tacksam för att den får finnas. En stund senare drar han en koppling mellan hans utlandsbevakning och Sverige:

– Även om jag inte är ett dugg intresserad av melodifestivalen, är jag glad att man i Sverige kan skriva om glada nyheter som den. Hellre det än att läsa om en granatattack på Stureplan.

En sådan skedde precis i Afghanistan, där Christoffer varit på reportageresa under den gångna veckan. Han har varit i landet nio gånger och kommer till hösten att ge ut en bok om sina resor till Afghanistan. Boken gör han tillsammans med reportern Ivar Andersen.

– Boken kommer att handla om landet och bestå av flera personliga skildringar. Vi vill också lyfta fram problema­tiken kring att arbeta i krigszoner som den i Afghanistan. Det är inte bara att åka dit och göra ett jobb. Två människors liv (reporter och fotograf) sätts på spel varje gång man åker iväg. Därför tycker jag att det finns ett problem i att många unga personer vill göra sig ett namn inom journalistiken, och är beredda att låta det få kosta vad det vill.

Christoffer berättar om hur han efter att ha kommit hem från Ukraina blev kontaktad av en person, som framstod som relativt ung och oerfaren.

– »Jag ska åka till Ukraina, har du några tips på vad jag ska tänka på« säger han till mig. Jag svarar att säkerheten är A och O, och frågar när han ska åka. »Imorgon« blir svaret. Jag försöker förklara att det är väldigt kaotiskt i Ukraina just nu och undrar om han har någon försäkring och någon kontaktperson på plats. Jag får nej på alla mina frågor.

– Det många inte förstår är att förberedelsearbetet innan en resa är en lång process, det tar nästan 80 till 90 procent av allt arbete. Själva plåtningen är bara fem procent och sedan åker man hem för efterarbetet.

Om en journalist inte följer det upplägget finns det en stor risk att hamna i direkt farliga situationer. Christoffer brukar tänka på ett råd han fick när han studerade på Poppius Journalistskola.

– Där fick jag lära mig att du ska inte bli nyheten, du ska skapa den. Om något inte känns rätt då åker jag inte. För om jag dör så är det mina anhöriga som får äta upp skiten, det skulle jag aldrig utsätta dem för. Och det är tveksamt om jag skulle göra den här typen av uppdrag om jag hade barn, det skulle nog få mig att avböja.

Fick en »käftsmäll«

Men vänta nu, tänker jag. Är det samma Christoffer jag pratar med, som har sprungit runt med kameran på ett eld­härjat torg i Kiev. Det var väl med fara för livet, eller? Christoffer förklarar att allt är en avvägning.

– Under en senare resa till Ukraina visste jag att polisen sköt med skarp ammunition, vilket innebar att jag höll mig på mycket större avstånd. Och nu innan jag och Ivar skulle resa till Afghanistan hörde vi om en attack precis i närheten av där vi skulle bo. Då satt vi på flygplatsen och fick där avgöra om vi skulle åka.

Det gjorde de, efter att tänkt till ytterligare kring säkerheten.

– Vi bestämde oss för att ta ännu större omvägar till alla platser vi skulle besöka. För även om vi aldrig kan veta exakt var en attack kommer att ske, finns det samtidigt områden i Afghanistan som jag aldrig skulle sätta min fot i. Till exempel vid militära mål, i närheten av biståndspersonal som har varit utsatta eller vid en moské på en fredag. Jag skulle heller aldrig besöka stora ambassadområden eller överhuvudtaget platser där det finns mycket folk.

Christoffer har även själv gjort misstag, främst för att han var oerfaren och inte hade förberett sig ordenligt. Under sin första resa till Afghanistan fick han en riktig »käftsmäll« som han beskriver det.

– Jag blev utskälld av en säkerhetsman, för att jag inte visste var Sveriges ambassad låg och för att jag inte hade meddelat UD inom vilka områden jag skulle röra mig. I dag är jag glad för att jag fick den tillrättavisningen, för det är ingen lek att vara där ute. I dag är journalister ett mål på ett helt annat sätt än tidigare.

Men är du inte rädd?

– Jo, det måste jag vara för att ha respekt för situationen. Men jag kan inte låta rädslan vara det primära, det kan låsa en själv. Dessutom är det så att ju mer jag känner till om situationen desto mindre rädd blir jag.

Att du återvänder till Afghanistan så mycket, innebär det ­
i dag att du känner mycket för landet?

– Ja, det är ett extremt intressant kulturellt land. Jag blir aldrig färdig med det. Nu när vi var där gjorde vi ett jobb om kvinnliga klättrare, något som var tabu under talibanregimen. Men i dag finns det kvinniga klättrare och det är häftigt att se. När jag fotograferade sa flera: »Du kan fota mig utan sjal.« Det sker en förändring i landet och många kvinnor ifrågasätter i dag varför de bara ska vara hemma och laga mat när de istället kan gå ut på stan för att träffa vänner eller för att gå på bio.

Jobbar för Expressen

Christoffer har under åren hunnit arbeta för en mängd tidningar, både svenska och internationella. I dag är han en av Expressens kontrakterade frilansfotografer, och gör för dem längre reportage – oftast i utlandet. Men vägen in i tidningsbranschen var inte enkel förklarar Christoffer.

– När jag gick på Poppius Journalistskola 2009 kontaktade jag alla de fyra stora: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen. Jag ville göra praktik hos någon av dem. Men ingen ville ta emot mig eftersom de redan hade avtal med Mittuniversitetet och Nordens fotoskola. Men på Expressen sa bildchefen Per Kagrell: »Kom upp och visa lite bilder istället.«

Bildchefen gillade antagligen vad han såg för Christoffer fick komma tillbaka flera gånger. Per, eller »Kaggen« som han kallas, blev som en mentor för Christoffer.

– Jag vet inte varför »Kaggen« tog sig an mig på det här sättet. Men det var väldigt lärorikt för mig, jag var ju ingen rutinerad fotograf.

Tuff sommar – saknade rutinen

Efter varje nytt projekt som Christoffer fotograferat ringde han till Per för att få ny bildkritik.

– Efter några månader sa han till mig: »Om du fortsätter på det här sättet kommer du vara en av Sveriges bästa fotografer om några år.«

Och redan 2011 blev Christoffer nominerad i Årets bild. En nominering som senare gav ett tredjepris i kategorin nyhetsbild från utlandet.

– Jag satt klistrad framför datorn den dagen nomineringarna släpptes. Att se mitt namn på listan gjorde mig enormt glad.

Leende gick han till Expressen för ett mentorsmöte med Per som sa: »Det här är som din examensdag, ditt senaste reportage har alla beståndsdelar och är väl genomfört. Har du körkort?«

– Jag förstod först inte vart han ville komma, men när han erbjöd mig ett sommarvikariat ville jag bara skrika ut på redaktionen av glädje.

Men den sommaren blev inte så rolig, trots allt.

– Det var tufft, jag hade aldrig varit på en tidning tidigare och var inte van vid att jobba i det tempot. Jag hade inte rutinen och visste inte hur jag skulle fota. Att styra och ställa människor och säga »titta in i kameran, håll upp din mobil« och samtidigt försöka få det att typ blixtra i bakgrunden – det var inte min grej. Jag klantade flera jobb. Men »Kaggen« tyckte att jag gjorde en bra sommar, det värmde.

Många bilder som aldrig tas

Fyra år senare är det samma tidning som publicerar en bild på Christoffer över ett helt uppslag, med rubriken »Christoffer tog Årets bild«. Expressen är stolt över sin fotograf som har vunnit det finaste pris du kan vinna i Sverige som bildjournalist.

– Att vinna Årets bild var mäktigt och oväntat. Efteråt fick jag höra att det hade stått mellan mig och Paul Hansen. Han är som en personlig förebild för mig, en så extremt sympatisk människa.

Annars är det fotografen Roger Turesson som är Christoffers favorit när det kommer till själva bildskapandet.

– Han gör det så bra och enkelt. Bildjournalistik handlar om människorna du möter, inte om att göra estetiskt fina bilder. En för kreativt vacker bild kan bli som ett hinder för vad du vill säga med bilden. Enkelheten är det viktigaste för att lyckas väcka uppmärksamhet inom bildjournalistiken.

Att möta människor innebär samtidigt att du som fotograf måste försöka skapa personliga relationer, något som Christoffer har stor erfarenhet av.

– Det är svårt att klampa in på en plats där människor har mist anhöriga. Då måste jag närma mig dem som människa i första hand, inte som fotograf. Det är många bilder jag aldrig har tagit, vilket samtidigt har gett mig bra rela­tioner med personerna jag mött.

Ville lägga kameran på hyllan

Efter den tuffa sommaren på Expressen 2011, inträffade senare på vintern något som var så tufft att Christoffer var nära att »lägga kameran på hyllan« för all framtid. Han vaknade på nätterna av att för sitt inre se döende människor som skrek av smärta. Han hörde helikoptrarnas ljud och såg små barn med avsprängda ben.

Verkligheten hade hunnit ifatt Christoffer. Efter flera resor till Afghanistan började alla minnen komma upp till ytan och Christoffer blev inåtvänd och klarade inte längre av att umgås med människor. Han hade drabbats av posttraumatisk stress (PTSD).

De jobbigaste minnena kommer från den dag då Christoffer i Afghanistan besökte ett hjälpcenter, samma dag som flera självmordsbombare detonerade sina laddningar runt om i Kabul. Ett 50-tal människor dog och hjälpcentret där Christoffer befann sig svämmade över av sårade människor som bars in på bårar. Att fotografera blev för tungt, Christoffer stod paralyserad mitt i detta skräckscenario.

Hemma i Stockholm bröt han ihop. »PTSD gör dig paranoid. Ingen ska få komma in i din bubbla och störa dig. Jag fick ett extremt kontrollbehov« gick Christoffer senare ut i medier och berättade efter att han hade fått vård.

Även om PTSD är något han kommer att få leva med är han i dag så pass frisk att han till och med klarar av att åka med kommunala färdmedel, något som var otänkbart under den värsta perioden.

– Det har sitt pris att vara ute på plats i världen. Jag är inte glad över att ha fått diagnosen, men jag är glad över att jag vågar prata om den. För vi måste våga prata om psykisk ohälsa.

När du fick PTSD, tänkte du då lägga av med foto?

– Ja, det tänkte jag.

Men drivkraften att berätta om vad som händer i världen var för stark. Kraften som väcktes till liv redan på gymnasiet när Christoffer skrev ett projektarbete om integration och hans vilja att då åka till kärnan av problematiken – till de länder från vilka människor flyr på grund av krig.

Det var också den kraften som fick honom att redan som 19-åring följa med Försvarsmakten på en pressresa till Kosovo, för att där dokumentera ett land sargat av flera år med konflikter och krig.

– Jag fattar inte ens att mina föräldrar släppte iväg mig, säger Christoffer i dag – den här somriga dagen när studenterna nere på gatan skriker ut sin glädje över att skolan är slut.