James Holm kör sin dröm

Det har bara gått några timmar sedan James Holm landade efter en långflygning från Los Angeles. Han sveper sin andra espresso där vi sitter i solen på ett café i Stockholm. Det gäller att hålla igång, även om det är »mitt i natten« för honom. Mor­gonen därpå ska han resa igen, men då endast till Danmark för att testa en bil. Hans arbete som fotograf och journalist upptas till 70 procent av bilar – och det innebär många resor. Att då själv vara bilintresserad är förstås en förutsättning för att det ska vara roligt.

James Holm

Ålder: 42 år.

Bor: Östermalm i Stockholm.

Gör: Fotograf och journalist.

Gör jag när jag inte fotar: Försöker leva ett sunt liv. Tränar och ägnar mig åt mina vinylskivor.

Utrustning: Sony A7R II med objektiven 16–35mm, 50mm och 70–200mm. Canon 5D Mark III med ungefär samma uppsättning objektiv som till Sony-systemet. Blixtar från Profoto och ett gyro från Ken-Lab.

Webb: jamesholm.se, instagram.com/jamesholmfotograf

– Jag tog körkort ganska sent, men när jag väl hade gjort det tyckte jag det var skitkul. Att få köra häftiga bilar var drömmen, och det har bara fortsatt att vara så.

Måste man vara intresserad av bilar för att kunna fotografera dem?

– För mig är det så, annars fungerar det inte. Jag förstår mig inte på folk som fotograferar saker de inte är intresserade av, jag skulle inte kunna hålla på med det. En kompis till mig plåtade klädkollektioner och tjänande mycket pengar. Men själva plåtningarna var så tråkiga att man höll på att dö. För mig är det självklart att det ska vara kul att jobba.

Och så har det varit för James nu i många år. Hans företag firade 20 år ifjol, vilket gör att han i dag kan se på fotobranschen med ett brett perspektiv.

– Får jag ge en känga, frågar James mig plötsligt.

– Öh, vadå?, undrar jag.

– Alltså, inte en känga mot dig utan mot en surf- och actionfotograf som i slutet av 90-talet hade synpunkter på mig.

Då hade James varit i New York och arbetat under en tid, vilket en fototidning följde upp och gjorde ett reportage om. Även andra unga fotografer som var i New York och fotograferade lyftes fram i artikeln, men just James fick ganska stor plats – något som väckte en irritation hos den »äldre« surffotografen som skrev en insändare till fototidningen.

– Den publicerades utan att jag fick bemöta ­påståendena. Han hade åsikter om att jag använde för mycket autofokus och TTL-styrda blixtar och påstod att jag skulle ha fotat med programautomatik, vilket jag så klart inte hade. Det var uppenbart att han var rädd för mig som fotograf.

Att insändaren gjorde James arg råder det ingen tvekan om, eftersom han tar upp ämnet med mig så många år ­senare. Det intressanta är dock hur James gör en koppling till sig själv i dag, när han har uppnått den ålder som insändarskribenten hade då.

– Jag kan känna igen mig själv i det här, när det gäller unga fotografer som sitter och labbar i Photoshop så att jag blir sjösjuk. Men problemet med fotografen som skrev insändaren är att han inte var ödmjuk, vilket man måste vara, och kunna se att de här unga uppstickarna är duktiga.

Samtidigt tycker James att mer erfarna fotografer inte ska behöva känna sig hotade av nya talanger.

– Jag kan luta mig tillbaka i vetskapen om att jag har mer rutin och kompetens, konstaterar han.

Valde att nischa sig – och fick jobb

När James var yngre åkte han ständigt skateboard. Hans talang inom området gav honom sponsorer och även ett ökat intresse för fotografering eftersom han gillade att fånga sporten på bild.

– När jag sedan började på Fotoskolan i Göteborg inriktade jag mig direkt på skateboard. Lärarna sa: »ska du inte plåta något annat, du kan ju inte göra det här hela livet«. Men jag valde att nischa mig.

Ett val James är glad för i dag.

– På skolan var vi 30 elever. Av dem är det på sin höjd fem som blev fotografer. De som skulle fotografera allt möjligt, såsom mode, barn, bröllop och så vidare – de blev ju inte fotografer. Men jag som nischade mig, jag blev fotograf.

Det här var under 90-talet, då intresset för skateboard växte sig starkt igen efter den tidigare toppen på 70-talet. Den andra vågen resulterade även i att ett stort antal skateboardmagasin blommade ut, vilket var tacksamt för James med sin tydliga nisch.

– Jag hade bilder i alla svenska skateboardmagasin på den här tiden, berättar han.

En knäskada satte dock punkt för hans egen karriär inom sporten och han satsade därefter helhjärtat på fotografering.

Det digitala förändrade allt

James övergick så småningom till att »hänga« med ett antal snowboardåkare för att leta efter bra vintermiljöer. Med dessa bilder lyckades han slå igenom internationellt och publicerades ofta i magasin världen över, bland annat med flera omslag.

– Jag satte mitt namn på kartan, förklarar han.

Det här skedde samtidigt med att kameratekniken genomgick en stor förändring, från det analoga till det digitala. James var tidig med att anamma det nya.

– Jag fick ofta höra att »plåta digitalt fungerar inte, kamerorna klarar inte kylan«. Men det visade sig vara tvärtom. För en gammal analog Nikon kunde helt plötsligt få »tuppjuck« när det var kallt, och spola fram en hel rulle. Men med det digitala var det inga problem.

Däremot fanns det andra saker som försämrades med den nya tekniken, det som handlade om pengar.

– Tidigare på den analoga tiden valde jag efter en säsong ut mina 200 grymmaste bilder och skickade dem till någon tidning. Ofta låg de på bilderna så länge de kunde för att sedan välja ut fem för publicering. Men med det digitala kunde jag skicka samma bilder till alla samtidigt. Det innebar att jag en gång fick en bild på ett omslag, och när man öppnade tidningen syntes samma bild i den första ­annonsen – vilket inte var så uppskattat.

Övergången till det digitala resulterade i att ersättningen för bildpubliceringar rasade rejält, vilket blev ekonomiskt kännbart för fotograferna.

– Många slutade att ta betalt. De fotade för att de tyckte det var skoj, vilket tidningarna förstås utnyttjade.

Både fotar och testkör bilarna

James valde då att bryta ny mark. Tack vare att han hade fotograferat Martin Westerstrand och hans band Lok, fick James in foten på tidningen Slitz, där Martin var motorredaktör. »De blev eld och lågor när de såg mina bilder«, beskriver James det nya samarbetet som innebar att han nu även var bilfotograf. Samtidigt insåg han att steget över till bilar egentligen inte var så stort. Hans pappa Bengt Ason Holm, författare och fotograf, hade gett ut flera böcker om bilar såsom de i serien »Cars collection«.

– När jag var 12–13 år följde jag med pappa till Lambor­ghinis fabrik och såg när den sista Lamborghini Countach byggdes på bandet. Men jag var helt ointresserad, det var bara skateboard som gällde för mig då. Jag uppskattade inte detta »back in the days«.

I dag ser det helt annorlunda ut. Intresset för bilar är stort och James började även tidigt att testa bilarna själv, inte bara att fotografera dem.

– Jag gillar att köra bilarna. Det är det bästa jag vet, det är helt fantastiskt.

Därför består hans uppdrag för olika motormagasin både av att fotografera och att skriva artiklar.

– Har jag bara fått bilderna kan någon alltid redigera mina texter. Men bilderna går inte att rädda i efterhand. Jag har även haft hjälp av min pappa för att bli bättre på att skriva.

Hur går du tillväga när du fotograferar bilar?

– Genomgående planerar jag inte så mycket i förväg. Jag är kreativ på plats. Vissa fotografer sitter med Google maps och gör skissbilder, men jag kommer till platsen och ser vad som finns att jobba med. Och väl där fotar jag ganska fort.

Resan till Kalifornien, som James nyligen kommit hem ifrån, krävde att han jobbade på det sättet – i nuet. Uppdragsgivaren var Gran Turismo Events som erbjuder ägare till exklusiva sportbilar att träffas och köra i spännande ­miljöer. James är med som fotograf eftersom »alla vill ha bilder på sina bilar in action«. Vid ett tillfälle åkte de över Golden Gate-bron.

– Då måste bilderna sitta direkt, för vi åkte bara över bron en gång.

Blir du aldrig nervös vid sådana situationer?

– Ja, någon gång har jag blivit det, absolut. Men du måste släppa det, för annars kan du inte fokusera. Medan jag fotograferar skulle du kunna fråga mig vad ett plus ett är, och jag skulle inte kunna svara. För jag är totalt inne i mitt.

Över bron körde de med sex stycken Ford Mustanger i formation, och stoppade på så sätt upp trafiken bakom.

– Jag hörde att amerikanarna skrek på oss i bakgrunden. Och när de till slut kunde köra förbi möttes jag av ord som »asshole«.

Men att söka något tillstånd för fotograferingen var ­aldrig ett alternativ för James.

– Frågar man om lov kan man glömma att man får göra det, särskilt i USA.

Jag förknippar bilfoto med fart, hur får dufram det i bilderna?

– Bilar är fart även för mig. Men ofta går det inte så snabbt som det kanske ser ut i bilderna. Långa slutartider är ­knepet. Att frysa farten är kanske tufft när det är snö eller vatten­pölar ute, som bilen kör igenom. Men annars gäller att så fort fälgarna är stilla blir det ingen fart i bilderna. Därför krävs det långa slutartider.

James använder ofta ett gyro från Ken-Lab som han monterar under kameran för att stabilisera. På så sätt har han kunnat fotografera handhållet på 1/5-dels sekund, hängandes ut från en bil. Han tar även bilder med en rigg för att kunna fotografera sig själv, medan han testkör.

För någon som inte har fotograferat bilar tidigare, tycker James att det finns en sak som man bör skaffa i första hand.

– Polarisationsfilter är a och o för att kunna kontrollera blänk och reflektioner. Dessutom blir det mustiga bilder med blåare himlar.

När det gäller tips för komposition anser han att det inte behöver vara så krångligt – gyllene snittet fungerar oftast bäst.

– Man tilltalas mer av det. Att sätta bilen mitt i bilden ser inte bra ut. Sen ska man våga ta ut svängarna vid fotograferingen, och inte efteråt. Många överdriver i dag sina bilder vid efterbehandlingen och låter det bli viktigare än att man lär sig skapa vid fotoögonblicket.

Väljer ett smidigare kamerasystem

Efter drygt två decennier i branschen har James hunnit skaffa sig mycket kunskap. Han vet i dag vilka tekniker som fungerar och vilka han gör bäst i att skjuta åt sidan. Till exempel testade han ett tag att fotografera med en »striplight«, en ljusslinga som han belyste en stillastående bil med. Medan han tog en mängd bilder, flyttade han ljuset för att belysa bilens olika delar.

– Jag hade kanske 50 bilder att sätta ihop till en, vilket kunde ta en hel dag att redigera. Sen när jag skickade den till tidningen fick jag svaret: »Skitbra, men har du några fler vinklar?«. Det var sista gången jag arbetade på det sättet. Även om lacken blir snyggt ljussatt finns det ingen ekonomi i att hålla på så länge. Det är läckert, som bilporr, men det lönar sig inte.

En annan sak som har förändrats med tiden är att James i dag ofta väljer ett mindre och smidigare kamerasystem för sina fotograferingar, särkilt när han är ute och reser.

– Jag vill inte alltid checka in bagage, och då ska jag i väskan få ned både fotoutrustning och några ombyten.

Lösningen för James har blivit en Sony A7R II till vilken han använder objektiven 16–35mm, 50mm och 70–200mm. På den senaste USA-resan fotograferade han med detta.

– Det finns många fördelar med Sony, men den är ­utklassad om jag ska ta tusen bilder på en dag och om det ska gå fort. Har jag däremot mer tid på mig är Sony-utrustningen fantastisk.

Annars fotograferar han med en Canon 5D Mark III och ungefär samma uppsättning objektiv som till Sony-kameran.

Hur ser du på framtiden, gör du samma sak om tio år?

– Det är svårt att veta vad jag gör om två år. Men jag tänker fortsätta bygga mitt varumärke och göra det jag tycker är roligt.

Du har många som följer dig på Instagram och Facebook, är de viktiga kanaler för dig?

– Det som hände när jag kom in i bilbranschen var att jag insåg hur otroligt stor den är. Då hade jag inte bilder i varenda tidning som jag hade med mina skateboard- och snowboardbilder. Men med Instagram blev det möjligt att få ut sitt namn. Efter att jag hade varit tidig med att fotografera en W Motors Lykan Hypersport fick jag många fler följare och blev även listad hos National Enquirer som en av de 20 mest intressanta bilfotograferna att följa. Det var skoj.

Till sist, läser din pappa fortfarande igenom dina artiklar?

– Ja, absolut. Jag skickar alla mina texter till honom. Det finns ingen anledning att sluta med ett sådant vinnande koncept. Efter så många år har vi hittat ett sätt som fungerar bra, säger James.