Jan Troell: »Man kan skapa något intressant av allting«

Den 23 juli 2021 fyller regissören och fotografen Jan Troell 90 år – känd för bland annat Utvandrarna, Nybyggarna, Så vit som en snö och Maria Larssons eviga ögonblick. I samband med detta arrangerar Kamera Bild tillsammans med Trelleborgs Museum en foto­tävling i Jan Troells anda. Vinnarna kan du hitta här:

Jan Troell

Ålder: 89 år.

Bor: Smygehamn, Trelleborg.

Gör: Regissör, manusförfattare och filmfotograf.

Filmer: Stad, Uppehåll i myrlandet, Här har du ditt liv, Utvandrarna, Nybyggarna, Pionjärerna, Ingenjör Andrées luftfärd, Sagolandet, Il Capitano, Så vit som en snö, Maria Larssons eviga ögonblick, Dom över död man, Kalla ingenting försent, med flera.

Här är vinnarna i vår fototävling »I Jan Troells anda«

Att inspireras av andra kan för många vara en stor källa till varför man hamnar där man hamnar och ägnar sig åt det man gör. Så även för Jan Troell, som tidigt blev inspirerad av fotografin som fanns i hans omgivning. Resultatet blev att Jan utforskade stillbildsfotograferingen allt mer – och dessutom växte vidare in i filmens värld.

Vi är många som sett Jan Troells filmatiseringar av Vilhelm Mobergs romaner Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige. Med Oscars-nomineringar för bästa regi och bästa manus efter förlaga nådde Jan även ut till en bred publik, med flera efterföljande kända långfilmer, bland annat från Hollywood.

För Jan Troell har både känslan för bildens värde och scenens innehåll, tillsammans med tillgång till tekniken, varit ingredienser som gjort honom till den fotograf, filmfotograf, regissör och manusförfattare vi känner honom som i dag. Och en del av historien började med föräldrarnas kamera och dåtidens fototidningar, berättar Jan när jag kontaktar honom för att gräva djupare i hans tankar kring foto och film.

Jan, stillbild har ju varit en viktig del av din ungdom.Kan du berätta hur intresset blev så stort för dig?

– Ja, som ung prenumererade jag på tidningen Foto, vilket gav mig en hel del inspiration och ökade mitt fotointresse för fotografering. Till en början använde jag mina föräldrars enklare kamera med bländare f/11 och fixfokus, och med den tog jag mina första bilder. Sedan fick jag min första egna kamera, en Zeiss Ikon f/4,5 med avståndsinställning, samtidigt som jag började framkalla bilder själv. Dessutom fick jag en begagnad förstoringsapparat av min far – och då blev mitt största intresse fotografering. Dessutom var jag med i en fototävling i tidningen Foto under 1947, där jag tävlade i ungdomsklassen med stillbild – och vann Lennart Bernadottes pokal. Sedan tog jag ett stort steg uppåt när jag köpte en begagnad Rolleicord för 485 kronor – vilket var mycket pengar på den tiden.

Och om du tänker på just stillbilder – vad ärdina tankar kring vad som gör en bra stillbild?

– Jag säger som den svenska fotografen Georg Oddner: närvarande. Det är i det ordet allt ligger. Vi pratar ofta om vad som gör en bra stillbild, men det har också en dubbel betydelse – närvarandet när någon händelse sker, men också att åskådaren av bilden får en känsla av närvaro i själva bilden. Jag minns själv vad jag tänkte om fotografi, om det första mötet när man ser något men sedan går kanske ögonblicket förlorat. En bra stillbild kan vara att man ser mer och mer i en bild än det allra första intrycket, eller att bilden är så bra just för att den vid första anblick är fantastisk.

Och motsatsen för film – vad innehålleren bra scen för ingredienser?

– Det finns en viss skillnad mellan spelfilm och dokumentärfilm, och jag ägnar mig åt båda delarna, men i en standardfilm i en spelscen är relationen mellan människorna det viktiga, och att kameran ska kunna röra sig, panorera. Allt kan vara helt stilla och kameran bara avbilda det som sker, men genom rörelse och närbild kan man förstärka närvaron. Där håller jag med Ingemar Bergman – att närbilder på ansikten är det mest spännande.

Men trots det stora stillbildsintresset så tog ändåden rörliga bilden över – hur gick det till, och var detsvårt att börja med rörligt?

– Min far köpte en amatörfilmkamera för 6mm från Kodak 1928, det var så jag kom in i filmens värld. Likheterna mellan rörligt och stillbild är stora, men olikheterna är kanske ännu större. Mycket handlar om hur man tänker och självklart så är det rörelsen som är det nya som kommer in. Min tanke är att om man tar en stillbild av något, exempelvis naturen, och sedan sätter filmkameran på samma motiv och tar en minuts film – även om det inte är några särskilda rörelser – så är det ändå något smått där som rör sig eller att man hör atmosfären. Man blir närvarande på ett helt annat sätt då.

Var det just den närvaron som gjorde attdu fastnade för den rörliga bilden?

– Ja. Jag tycker att det är just den rörelsen just i den formen som gör att det uppstår något nytt. I bästa fall som ett nytt liv i mötet mellan de stillbilder som sätts samman. Ljudet spelar ju också en stor roll. Förenklat kan man se det som att sekvensen bidrar till känslan av här och nu, även om det skildrar ett historiskt förlopp – medan stillbilden är tidlös. Men jag är fortfarande fascinerad av stillbild, även om det blir mindre av det för mig nu. Och så småningom spelade jag ju även in min första film Stad 1958, som gick i tv 1960. Den filmen var den första jag fick visa offentligt.

Hur kändes det? Att få sin första film visad för offentligheten?

– Det kändes helt fantastiskt. Jag minns att de hyrde filmen av mig, och jag fick 30 kronor minuten de visade. Jag hittade till och med kontraktet här hemma häromdagen.

Och det var nu över 60 år sedan. Mycket har häntbåde med teknikens utveckling och hur vi konsumerarbåde bilder och film. Hur har övergången från analogttill digitalt påverkat dig?

– I grunden är det ju samma sak, att få fram en bild, och det är ju inga konstigheter egentligen. Man kan jämföra när jag skaffade mig min digitala stillbildskamera – förut tänkte jag flera gånger om innan jag tog bilden, dels av kostnadsskäl, vilket också gjorde att bilden betydde så mycket mer. Samma sak när det gäller att klistra in bilder i album – det har ju helt försvunnit – nu ligger de i molnet istället. Samma sak när man förr satt tillsammans och tittade på diabilder, det är heller inte så vanligt längre. Själv är jag glad och tacksam över att ha fått vara med under den analoga fotografin.

Så du ser en koppling mellan då och nu,och att bildens värde förändrats?

– Ja, så ser jag på det och det tycker jag dessutom är psykologiskt intressant – skillnaderna mellan då och nu. I dag lever vi i ett överflöd av bild och det fungerar nog lika som med allt annat – om man får för lite eller för mycket så orkar man inte hålla uppe intresset i det stora flödet. Som exempel berättade min gamla tysklärare i realskolan om en pojke som gick på stranden för att samla snäckor. Han hittade den ena efter den andra och blev så glad över det, men till slut hittade han så många att det slutade med att han slängde bort allihopa – de betydde plötsligt inte lika mycket längre. Just det här vet jag själv, för de relativt få bilder som finns från min barndom har en helt annan betydelse för mig. Jag kan jämföra med hur jag själv använt min VHS-videokamera under min dotters uppväxt, där jag har många timmar film. Men nu hinner jag inte gå tillbaka till det, jag har så mycket annat jag gör och det finns så mycket material.

Det har alltså blivit en inflation på bilder, menar du?

– Jag tror det är ett problem för fotografer som har det som yrke i dag, att man kan göra så pass mycket med dagens teknik. Nästan vad som helst går att göra i efterhand. Och då går nog också en del av upptäckarglädjen förlorad, men så är de med all teknik. Är man pessimistisk så kanske en del av skapandet dödas, som självkänslan när man kommit över ett hinder och lyckats med något. Nu blir det inte samma möjligheter till det, för mycket har blivit så mycket lättare. Jag tror att värdet är kopplat till tillgången, och nu är tillgången oändlig. Om det inte är något verkligt speciellt man varit med om och fotograferat.

Du har ju berättat om dina tankar kring skillnadermellan stillbild och rörligt – men du har ocksåfunderat en del på skillnaderna mellan färg ochsvartvitt. Kan du berätta lite om det?

– Ja, det här är väldigt intressant tycker jag. Generellt tycker jag bäst om svartvitt, men samtidigt kändes det som en helt ny värld när jag fick möjlighet att ta de första diabilderna i färg. Som exempel har jag en bok om Stockholm, med bilder i färg, tagna på den tiden när färg var ovanligt på fotografier. I början av 1900-talet kunde färgfotografier framställas på olika vis, och ett lager med färg gav fantastiska fotografier. Men det jag tycker är intressant är när jag tittar i boken, vad som faktiskt händer med bilderna i denna. Tidsskillnaden förändras, och en välbekant by ser nästan likadan ut nu som då. Jag upplever den som den var när jag var där, medan samma bild i svartvitt känns mer som »dåtid«. Detta är rent psykologiskt märkligt, och dessutom sker samma sak med film – filmer från första världskriget har blivit färgsatta, och att plötsligt se dessa i färg ger känslan av att man är där, nu.

Så skillnaden i närhet i tid ändrasom en bild eller film är färg?

– Så upplever jag det. Och en faktor kan vara rent nostalgisk. Jag har ju själv upplevt min barndom i svartvitt genom den bevarade 6mm-film som jag fått digitaliserad, med filmer tagna från 1928 och fram till 50-talet. Jag föddes 1931, och det finns filmer från när min mor kom hem med mig i taxi när jag föddes, så jag har en del rörlig svartvit film från min barndom. Men sedan kan också betydelsen ändras. Svartvitt är ju en medveten förenkling av verkligheten, till och med ett steg ifrån verkligheten. Men ta exempelvis en scen ur en film, som en gatuscen. Är den svartvit så är också upplevelsen annorlunda, koncentrationen och uppmärksamheten ändras. En röd trafikskylt som är röd drar till sig blicken, och det är det man får vara uppmärksam på när man använder färgfilm.

Din film »Ingenjör Andrées luftfärd« från 1982 medbland annat Max von Sydow är ju i färg – men handladeom polarexpeditionen från 1897. Varför är inte den svartvit?

– Den fick jag inte spela in i svartvitt. Det var ett rent kommersiellt beslut eftersom tv nu hade färg. Men jag valde att spela in den på negativ färgfilm för att sedan göra svartvita kopior för bio, och färgkopia för tv. Men – att kopiera en negativ färgbild till svartvitt då, blev inte alls bra med kontrasterna. Det gick att lösa om man gjorde ett nytt svartvitt negativ som man sedan kopierade, men det blev alldeles för dyrt. I dag behöver man bara trycka på en knapp så blir det svartvitt.

Men däremot så är din film »Dom över död man«från 2012 svartvit. Var en av anledningarna till detjust känslan av dåtid?

– Den filmen var den första som jag valde att spela in med digital kamera. Den är också inspelad i färg, och jag hade nog tänkt till en början att den skulle vara i färg i färdigt skick. Under inspelningen satt jag vid kameran och kollade i färg på monitorn, men ställde in den till svartvitt för jag tyckte bättre om det. Senare hamnade jag så klart i situationen när jag blev tvungen att välja: ska den vara svartvit eller i färg? Jag valde svartvit. Jag tyckte att den tiden, andra världskriget som jag minns det i svartvitt, var bättre passande för den tid som utspelades i Dom över död man, plus att jag ville kunna kopiera in en del journalfilm digitalt. Däremot tyckte jag det kunde vara intressant att göra en andra version i färg.

Finns andra faktorer som bidrar tillfilmens »känsla« som du tänkt på?

– Vi kan ta filmen Maria Larssons eviga ögonblick från 2008. Den spelade jag in i Super 16mm-film, men inte av kommersiella skäl. Producenten tyckte den skulle spelas in i 35mm-film, men jag tycker att det var så vackert med lite korn, att det hörde hemma i den tiden som skildrades. Så hela den filmen gjordes i Super 16mm-film och var den sista filmen jag klippte analogt.

Det märks att innehållet och känslan sominnehållet i dina filmer ger är viktigt. Har dusjälv några favoriter bland dina verk?

– Den viktigaste filmen för mig personligen är Sagolandet som är en tre timmar lång dokumentärfilm. Men det är också av speciella skäl, då filmen är tillägnad min dotter där jag filmade hennes första år, men också för att jag fick jobba med en viss problematik som jag är intresserad av, med just den filmen. Av spelfilmerna är det nog Här har du ditt liv som är mest speciell för mig, den var från innan jag visste hur allt inom filmens värld gick till och berörde dessutom många delar av min upptäckarglädje, missar jag gjorde och hur de missarna var intressant att ta med sig. En speciell plats hos mig har också Uppehåll i myrlandet. Men rent filmatiskt och filmspråksmässigt så är nog den kontroversiella filmen Il Capitano från 1991 den bästa.

Men hur hittar man då alla uppslag? Det måstevara svårt att få all inspiration och alla idéer tillfilmernas innehåll och scener?

– Det finns mycket intressant runt en själv. Som exempel fick jag en idé till en kortfilm för några dagar sedan, och den är mycket enkel. Jag har filmat småkryp på vårt bord i trädgården, och försökt fånga dess rörelser. Nu har jag en obruten tagning på fyra minuter och 19 sekunder av en bärfis som jag följde på nära håll med min kamera. Bärfisen gick omkring och upptäckte olika saker, och hittade bland annat ett löv som den klev upp på. Och när man sedan sätter ljud, musik, atmosfärljud som flygplan och annat till filmen, så är man där inne – inne i krypets värld. Filmen är redan färdig, och jag kallar den I förbifarten – 4 minuter och 19 sekunder ur en bärfis liv.

Det låter ju inte så komplicerat. Så detintressanta finns närmare än man tror?

– Ja, och jag får återkomma till Georg Oddner igen: allting är ett motiv, en bild. Och själv tror jag att man kan skapa något intressant av allting.