Jessica Wikström: Ut ur mörkret

Kylan från den råa luften sitter kvar en stund efter jag kommit in i caféets omslutande värme. Utanför på gatan traskar stockholmare och turister fram och tillbaka i diverse ärenden. Vid ett litet runt bord längs den inre väggen sitter fotografen Jessica Wikström. I dagarna har det blivit officiellt att hon numera kan titulera sig ambassadör för Fujifilm. Men innan vi dyker ner i hennes arbete idag kan det vara på sin plats att ta reda på vad som tog henne hit.

Jessica Wikström

Bor: I Motala.

Gör: Porträttfotograf.

Utrustning: Fujifilm GFX 50S och i huvudsak GF 110mm f/2.

Webb: wikstromphoto.se 

Instagram: @jessiwikstrom

Jessica började satsa på fotograferandet för tolv år sedan. Då stod i stort sett allt på menyn, porträtt, mode, reklam eller bröllop. Alla uppdrag som gjorde att hon fick jobba med kameran tog hon på sig.

Men pressen och stressen över att få ihop tillräckligt med jobb för att få in pengar kombinerat med att göra jobb som hon själv inte kände att de passade in i vad hon ville göra gjorde till slut att lusten tog slut. Jessica gick in iväggen och slutade helt med fotograferandet. Hon sålde all sin fotoutrustning och pekade om sin karriär åt ett helt annat håll.

Nytändning

Men två år senare fick hon en förfrågan att plocka upp kameran igen.

– En kompis frågade mig om jag kunde tänka mig att fota honom och hans skäggiga kompisar. Jag gick med på att fota om jag fick göra det på mitt sätt. Av någon anledning hade jag inte sagt upp den studio jag hade sedan innan, trots att jag slutat fota två år tidigare, men just innan jag fick frågan hade jag sagt upp den, så den här plåtningen klämde jag in den sista veckan jag hade kvar studion, berättar Jessica.

Sättet hon ville fota på var mörkt, murrigt och kontrastrikt.

Uppdraget med de skäggiga männen blev startskottet för Jessicas återtåg till fotovärlden. När hon fick göra det där första uppdraget så som hon själv ville kände hon att det fanns något där för henne.

– Jag gillar när det är avskalat och det bara är personen i bilden som får ta plats. Jag jobbar gärna med stora kontraster mellan ljus och skugga och använder ljuset för att måla fram personen ur skuggorna, förklarar hon.

Nytändningen kom för fyra år sedan och idag jobbar hon med foto på halvtid, det gör att hon inte behöver ta de jobb hon inte känner passar henne. För att slippa hamna i samma situation som förra gången.

– Jag gör bara de jobb jag vill och det känns jättebra, säger hon.

Eftersom att de första bilderna hon tog efter att plockat upp kameran igen innehöll skäggiga män, har det blivit lite av en grej för henne. Hon har gjort uppdrag åt flera företag som säljer skäggprodukter men också porträtterat många män med skägg.

– Det har egentligen inte funnits någon tanke bakom det, men eftersom det var en ingrediens i det som fick mig att återvända till fotograferandet så ligger det mig lite extra varmt om hjärtat. Sen ser det bra ut på bild också, säger hon med ett skratt.

Gillar att hålla det enkelt

Jessica har en fäbless för mörka, filmiska bilder och enkla ljussättningar. Hon använder sällan mer än en blixt.

– I min första studio hade jag tre blixtar, men när jag sade upp den gjorde jag mig av med de blixtarna. När jag sen skulle börja om igen så hade jag bara råd med en blixt, det är ju också mycket enklare att fotografera med en blixtän att springa runt och rodda med flera blixtar. Men nu har det blivit mer av en grej. Jag gillar att hålla det enkelt och man kan göra väldigt mycket med bara en blixt, berättar hon.

Även om hon ibland använt flera blixtar så kommer hon alltid tillbaka till att köra med bara en. Hon komp­letterar med reflektorer eller svarta skärmar för att styra ljuset. Överst på blixtstativet sitter en Profoto B1X, hennes arbetshäst.

På blixten sitter oftast en 90 centimeter stor octabox eller ett xl-paraply.

– Jag gillar verkligen ljuset från octaboxen, det är varmt och kontrastrikt utan att bli hårt. Det ger snygga highlights på modellerna och sveper runt dem på ett väldigt snyggt sätt, förklarar Jessica.

Nu för tiden fotograferar Jessica allting i den studio hon delar med några andra fotografer. Studion ger henne mer kontroll över situationen och fotograferandet blir effektivare.

– När jag fotograferade mer blandat släpade jag runt mina blixtar på locations ibland, men det kräver mycket mer jobb och det är svårare att få fram den känslan jag vill då, berättar Jessica.

Av samma skäl använder hon alltid studioblixt, att få fram det resultatet hon vill ha med naturligt ljus skulle vara onödigt svårt.

Fotar gärna »riktiga« människor

En stor del av Jessicas kunder är privatpersoner, människor som inte är vana att stå framför en kamera men som vill ha porträtt på sig själva.

– Det roligaste för mig är att fota någon som kanske inte har så många bilder på sig själv, som kanske inte vet hur bra de kan se ut på bild och få dem att känna sig som en stjärna där i studion, berättar hon engagerat.

För Jessica är det mer spännande att fotografera en ­»riktig« människa med karaktär än en modell som bara ska stå och se snygg ut. Hon brukar börja med att fråga de hon ska fota vad de själva gillar och tar fram några grundidéer som hon tror ska fungera för den personen, då kan hon få några säkra bilder i början. Därefter har hon mer utrymme att experimentera och sväva ut lite mer. Tillsammans med stylisten brukar de ta fram två olika »looks«, en lite mer avskalad och en lite festligare, eller om kunden har några andra ­önskemål.

Hon lägger också tid på att försöka lära känna personen för att kunna få fram det i bilderna.

– Det har varit en svår resa för min del eftersom jag är ganska introvert, men här måste jag sitta ner med en person som är nervös och lite obekväm inför något den inte är van vid. Förklara vad som kommer att hända och fråga lite om vad den vill och har för förväntningar. Jag försöker att ge feedback hela tiden och berätta vad som kommer att hända. Allt för att den som står framför kameran ska vara bekväm och avslappnad. Jag vill få fram kontakten med personen på bilden, visa upp den. Efter en plåtning är jag oftast helt färdig!, säger hon.

Jessica är verkligen engagerad i porträttfotografering, något som märks när man pratar med henne. Hon tycker att flera människor borde se till att ha bra porträtt.

– Många saknar bra bilder på sig själva, något som man kan ta fram och titta på om tjugo år, eller något ens barn kan titta på. Att ha ett minne från just det ögonblicket i livet. Det finns inget bättre tillfälle att ta ett porträtt än nu, säger Jessica med märkbar entusiasm.

För Jessicas del är det ingen skillnad på att fota ­killar eller tjejer. Hon behandlar dem likadant under själva fotograferingarna. Däremot tror hon att det kan finnas fördelar med att vara tjej när man ska fota killar.

– Jag tror att det kan vara mer avväpnande att vara tjej, det behöver inte vara så macho och buffligt. Det ska vara mer personligt och jag vill att killarna ska vara bekväma med att visa även mjukare sidor och kunna vara lite mer sårbara i bilderna, säger hon och fortsätter:

– Det ska inte vara klyschigt och förutsägbart. Jag vill plocka fram gudinnan ur kvinnorna, inte playboymodellen. Mardrömmen skulle vara att någon tittar på bilderna och säger »det där är inte jag«. Att de inte känner igen sig i ­bilderna, det vore hemskt. Det vore ett totalt misslyckande för mig.

Samarbetar med Fujifilm och Profoto

Idag har Jessica ett samarbete med både Fujifilm och Pro­foto som går ut på att hon håller workshops med deras utrustning och är med på en del av deras events.

– Jag kontaktades av Profoto sommaren 2017, efter att jag taggat dem i typ alla mina bilder på Instagram, säger ­Jessica med ett skratt och fortsätter:

– Senare på hösten ville Fujifilm komma i kontakt med en kvinnlig fotograf som inte använde Fujifilm redan. Då rekommenderade Profoto mig och jag fick göra ett jobb med prylar från båda företagen.

Till saken hör att tre månader innan det här uppdraget hade Jessica köpt en ny kamera, en Leica, som hon sparat ihop till under en längre tid. Den kamera som var aktuell att använda vid det här samarbetet var Fujifilms GFX 50S. ­Tidigare möten med mellanformatskameror gjorde att Jessica gick in i mötet med den nya kameran med inställningen att det skulle vara krångligt och svårt.

– Men det var väldigt enkelt. Däremot var jag inte van vid en så modern kamera, Leican hade ju inte ens autofokus! Efteråt tyckte jag väl att Fujikameran var helt okej, men jag lämnade tillbaka den och sa till Fujifilm som det var, att den var bra men det var nog inget för mig. På våren gick jag till Fujifilms monter på fotomässan, då hade de skrivit ut en av bilderna jag tagit som hängde i stort format i deras monter. När jag såg bilden kände jag att jag nog var tvungen att ha den där kameran ändå. Det är svårt att sätta fingret på det, men det finns en speciell känsla i mellanformatet som inte går att uppnå på något annat sätt, förklarar hon.

Så tre månader efter att hon köpt sin nya fina Leica, blev den utbytt mot en digital mellanformatskamera. Idag fotograferar hon fortfarande med GFX 50S, oftast med en 110mm f/2, som hon verkligen gillar. Studion har utrymme nog för att hon ska kunna fotografera helkroppsbilder även med 110:an.

Vill utöka fotograferandet

På min fråga om vad Jessica skulle vilja göra om fem år, ligger inte svaret långt borta. En egen studio där hon kan fotografera porträtt på sitt sätt. Helst på heltid, men utan att behöva jaga in jobben för att få ekonomin att gå runt.

– Jag vill plåta enkelt och effektivt. De som kommer hit och blir fotograferade ska få mycket »bang for the buck«. De ska få en lyxupplevelse och känna sig som en stjärna för en dag, berättar hon.

– Framöver kanske jag även måste börja lära mig filma, för att vara mer mångsidig. Men vi får se, det verkar lite krångligt.

När jag frågar vad hennes drömuppdrag skulle vara blir hon lite ställd och tänker efter. När hon inte kan komma på något kommer vi fram till att det sannolikt beror på att hon redan är på väg dit.