Johan Hammar – iskallt uppdrag i vattnet

– Jag har alltid varit intresserad av vatten. När jag var liten hade vi en stuga vid mälaren och där var vi många veckor varje sommar. Jag snorklade, dök och fiskade hela somrarna. Intresset grundlades nog där, berättar Johan.

Johan Hammar

Bor: I Helsingborg.

Aktuell med: Boken Sötvatten – en värld av liv.

Utrustning: För stillbild: Olympus och Nikon. För film: Olympus, Sony och Nikon.

Webb: Du kan läsa mer om projektet på sotvatten.se men även på instagram.com/johan.hammar. Genom att tagga dina egna sötvattensbilder från Sverige med #envarldavliv finns chans att bilderna kommer att visas på hemsidan samt i samband med framtida utställningar.

Hans kärlek för sötvatten fortsatte in i både studier och yrkesliv då han utbildade sig till sötvattensbiolog och sedan arbetade med det i flera år. Johan hade också hela tiden haft ett intresse av att fotografera och filma, men det var bara en hobby till en början. Men för ungefär fem år sedan så hade fotograferandet och filmandet tagit över så pass mycket att han bestämde sig för att göra det på heltid. För att kombinera de saker han gillade mest bestämde han sig för att göra ett projekt om just sötvatten. För dig och mig, som kanske inte är så insatta, låter det som ett ganska stort ämne, hur ska man kunna få ihop det här till ett hanterbart projekt?

– Ja, det var en av de stora utmaningarna, berättar Johan.

– Att få ihop allting på ett sätt som gjorde det överskådligt. Men jag funderade lite på vilka typiska sötvattens­miljöer det finns i Sverige och vilka jag skulle vilja berätta om. Sen funderade jag på vilka arter som på ett bra sätt skulle representera de miljöerna jag valt ut, fortsätter han.

Men det är inte bara att ge sig ut i närmsta sjö eller å och fotografera. Ska man lyckas måste man veta var man ska och när man ska dit. Att ta reda på det tar tid.

– Det gäller inte att bara hitta rätt plats, det gäller att vara där rätt tid också, ibland är det kanske bara några dagar per år som allt stämmer och då måste man vara där. Så det gäller att få tag i rätt personer som har den kunskapen och kan hjälpa en, berättar Johan.

Tänk dig själv att du ska fotografera en viss fiskart som lever i ett stort vattendrag. Jag misstänker att du kan ana hur lätt det är att hitta en fisk i en stor sjö, och dessutom få den att posera för kameran.

För att ge sig själv så bra förutsättningar som möjligt fotograferade han flera gånger när fiskarna samlats för lek, alltså fortplantning. Då är de lite oförsiktigare och det är lättare att komma åt att fotografera dem. Men framför allt så samlas de i stora grupper och är oftast på förhållandevis grunt vatten. Leken styrs bland annat av vattentemperaturen, det gäller alltså att få tag i någon som vet var de olika arterna brukar leka i det specifika vattnet och som dessutom har koll på när det är dags. Kommer man en dag för sent får man vänta till nästa år. När platserna dessutom ligger i andra änden av landet blir det ännu vik­tigare att få kontakt med lokal kunskap.

– Att någon kan ringa och säga »nu måste du komma hit för nu händer det här eller det här« har varit jätteviktigt. Då får man ju släppa allt och åka, säger Johan.

Inte alltid så bekvämt

Även om förberedelserna är väldigt viktiga för att lyckas med ett sånt här projekt är det ju den faktiska vistelsen ute i naturen som Johan tycker är det bästa. Även om det inte alltid är så bekvämt.

– Vid ett tillfälle var jag uppe vid Sálajiegna, Sveriges största glaciär, för att fotografera. Först fotade jag glaciären från helikopter och sedan blev jag avsläppt vid glaciärsjön där glaciären kalvar ner i vattnet. Jag visste att det var ett av Sveriges nederbördsrikaste områden, men just den dagen var det jättefint så jag bestämde mig för att dra på mig torrdräkten och hoppa ner i vattnet så fort som möjligt. De två följande dagarna låg jag inblåst i tältet, förklarar Johan.

– En annan gång var jag långt norrut och skulle fotografera rödinglek. Då låg jag på en strand, som lutade lite lätt utför ner mot vattnet. Jag hade benen ovanför ytan och låg med överkroppen och huvudet ner i det svinkalla vattnet. Vinkeln för huvudet blev rätt dålig så jag fick hela tiden ligga och lyfta upp huvudet. Axlar och nacke domnade bort och vattnet var så kallt att jag till slut knappt kände fingrarna. Efter några timmar skakade jag så mycket att jag inte kunde trycka av bilder. Men det är det jag tycker är lite härligt på något sätt, berättar han.

Han har även bitits av blodiglar, drabbats av läckande undervattenshus, kraschat två drönare, fått torrdräkten vattenfylld och ramlat handlöst med huvudet före på en klippa.

Men det krävs mycket tid för att det ska bli bra. Efter ett par timmar i det kalla vattnet kunde Johan börja se de olika individernas beteenden. Hur de interagerade med varandra, något som gav hans berättelse en extra dimension. Det är svårt att skildra i bild, men i bokens text avspeglas de delarna av berättelsen.

Spelar in ljud från platserna

I dag blir det allt vanligare att blanda foto och video på olika sätt. För Johan som arbetar med båda medierna var det ganska naturligt att han ville använda även rörlig bild i sitt projekt. I boken kommer bilder och text att åtföljas av QR-koder som tar betraktaren till små videoklipp eller ljudinspelningar från de platserna som visas på bilderna.

– När man är på en plats är det ju inte bara synen man använder, det är ju alla sinnen som ger upplevelser. Jag ville dela med mig så mycket som möjligt av de fantastiska upplevelserna jag hade när jag var ute, därför spelade jag även in ljud och gjorde videoklipp. Man kan till exempel höra hur isen råmar eller se hur vattnet porlar fram, berättar Johan.

Johan har även använt sig av 360-kameror för att filma korta sekvenser där man kan titta runt i den undervattensvärld han fotar. 360-filmerna är främst tänkta att användas under den föreläsningsserie han kommer att ha under våren och kommande höst/vinter. Men undervattensfilmandet var inte helt problemfritt.

– En kamera som ger en 360-bild ovan vattnet gör det inte nödvändigtvis under vattnet. Ljuset bryts annorlunda så kameran täcker inte lika mycket under ytan. Jag printade en liten hållare med 3D-skrivare som gjorde att jag kunde montera tre Kodak Pixpro och sänka ner dessa i vattnet, då fungerade det ganska bra, men var lite meckigt. Sen skaffade jag en Ricoh Theta V, den kunde jag bara sänka ner i vattnet och starta så fungerade det. Då blev det väldigt mycket smidigare. Fördelen med en så liten kamera är att fiskarna bryr sig inte så mycket om den. Ställer man ner den och låter den stå ett tag så tar det inte så lång tid innan fiskarna börjar komma tillbaka och simmar runt den. Kom de för nära blev det lite problem med att sätta ihop bilden i efterhand, men så länge de höll sig lite på avstånd blev det bra, säger han.

Johan hade med sig utrustning för att både fota, filma och spela in ljud vid varje resa han gjorde. Men han priori­terade alltid stillbildsfotograferandet först.

– När jag kände att jag hade de bilder jag ville ha började jag filma lite, och när jag hade filmat spelade jag in lite ljud. Visst kunde jag ibland känna att jag missade en stillbild medan jag filmade eller att jag missade en filmsekvens när jag fotade stillbilder, men för det mesta fungerade det ganska bra, förklarar han.

– Film ställer ju lite andra krav på hur man berättar än vad stillbilder gör. Men syftet med de här filmerna är ju inte att bli en sammanhållen berättelse utan det är bara korta videosnuttar som ska addera värde till materialet.

Eftersom han både fotat, filmat och spelat in ljud har det krävts en hel del utrustning. I början använde han Nikonprylar för stillbilderna och en Sonyutrustning för att filma. Men för ett tag sedan kompletterade han med Olympuskameror för stillbilderna. Olympusutrustningen tog mindre plats, något som inte är oviktigt när man ska resa långt och bo i tält.

– Utrustningen är en viktig beståndsdel i arbetet men inte den viktigaste. Förarbetet, uthålligheten och envisheten på plats är nästan viktigare. Men när jag väl äntligen har det jag vill fotografera framför mig, då är utrustningen viktig. Då får det inte strula.

Livsviktigt vatten

Med sina bilder och filmer vill Johan att vi ska bli medvetna om våra vattendrag, han tyckte att sötvattnet var lite underberättat. Många naturfilmer eller fotoprojekt handlar om de stora haven. Men alla människor har någon form av koppling till sötvatten, oavsett om det är en sjö, en älv eller bara det vi dricker ur kranen.

– Jag vill att folk ska titta på de här bilderna och filmerna och tycka att det är häftigt att vi har den här typen av ­miljöer här i vårt land, säger han och fortsätter:

– Vi har under lång tid behandlat våra vatten väldigt dåligt, vi har tagit dem för givna och inte förstått hur viktiga de är. Man brukar ju prata om urskog när det gäller skogsområden som inte påverkats av människan, om man använder samma term på vatten så har vi knappt några urvatten kvar. 80 procent av våra större vattendrag är påverkade av vattenkraft, 80–90 procent av våra våtmarker i södra Sverige är försvunna eftersom vi har dikat ur dem för att få jordbruksmark.

– Vi har också använt älvarna för att transportera timmer, då ville man att det skulle gå så smidigt som möjligt så man tog bort stora stenar i älvarna och gjorde smala djupa strömfåror för att det skulle gå lätt att transportera timret. Totalt 30 000 kilometer hanterades på det sättet, något som gör att fiskar och andra vattenlevande djur inte trivs lika bra. De rinnande vattnen är otroligt viktiga för alla vatten­levande varelser, de används som vandringsvägar för fortplantning, för att leta mat och att leva. Men på grund av alla de vattenkraftverk som är byggda i våra älvar och småströmmar har många strömmande vatten förlorat en stor del av sitt djurliv. I början av 1950-talet undersökte man en strömsträcka i Jämtland där det lekte röding. Man uppskattade att det samlades ungefär 100 000 rödingar i strömmen för att fortplanta sig. Några år senare anlades ett vattenkraftverk vilket gjorde att rödingarna inte längre kunde vandra till strömmen för att leka. På några år raderades i princip hela beståndet.

Vill vända utvecklingen

Han berättar att ungefär 40 procent av vår energi kommer från vattenkraften, men problemet är att många vatten­kraftverk inte gör någon större nytta. Tar man de 1000 vattenkraftverk som producerar minst ström skulle de enkelt kunna bytas ut mot 40 moderna vindkraftverk. Det finns alltså mängder av vattenkraftverk som inte gör någon samhällelig nytta men som orsakar väldigt stora skador i våra vattendrag.

– Med all den här informationen skulle man kunna måla upp en ganska svart bild, men det ville jag inte. Istället ville jag dels visa att det finns miljöer kvar som är värda att skydda. Men jag vill också visa att det finns mycket vi kan göra för att vända utvecklingen till något positivt. När man pratar om att göra åtgärder i skog kan det ta 150 år innan man ser det färdiga resultatet, men med vatten ser man resultat direkt.

– Man har till exempel restaurerat våtmarker längs ostkusten, det här skapar miljöer där fiskar kan leka och groddjur kan lägga sina ägg. I en sån våtmark var det ungefär 3000 gäddyngel innan man restaurerade, något år efter restaureringen var det 300 000 gäddyngel som växte upp där. Samma sak med rinnande vatten, river man en gammal kraftverksdamm svarar oftast naturen direkt och ganska snart har man mängder av fisk som tar sig upp i vattnet som tidigare var avskärmat, berättar han med stor iver och inlevelse.

Det märks att det här är något som Johan verkligen brinner för.

Och det är inte så konstigt. Sötvattnet är livsviktigt, inte bara för fiskar, grodor och fåglar utan även för oss män­niskor. Utan sötvatten står vi oss slätt, så det kanske är dags att vi börjar tänka efter och ta lite bättre hand om det.