Jonna & Tammy Bergström: Med kärlek till djuren

Jonna och Tammy Bergström pratar med varandra nästan varje dag. Riktigt så ofta ses de inte, men de tre milen dem emellan i Skåne är inte något hinder för att snabbt åka över och fotografera tillsammans. Det gör de ofta, och har gjort så sedan barnsben.

Jonna BergströmTammy Bergström

Bor: Söder om Malmö.

Familj: Tammy, hunden Lukas, katten August och duvan Svend-Olof Flackseed Flaxy, bror John.

Gör: Jobbar, dyker och är ute i naturen och njuter med Lukas och Tammy.

Gör jag när jag inte jobbar eller foto­graferar: Badar i havet och tar hand om de skadade djuren Tammy räddat och de jag själv hittat.

Utrustning: Gammal Canon med gamla objektiv, undervattenshus och blixtar.

Webb: laluna.se

– Vi »lånade« mammas kamera och fotogra­ferade naturbilder. Vi tog många oskarpa ogräsbilder och när det inte fanns mer film i kameran lade vi tillbaka den, säger Jonna och Tammy fyller i:

– Mamma sa till oss att om vi tog ordentliga bilder fick vi låna hennes kamera. Om vi kunde fokusera på att få en människa i bild och inte bara den personens fötter.

Ni gillade att experimentera?

Tammy: Ja, vi tyckte att det blev skithäftiga bilder. Men det tyckte inte vår mamma. Att på den analoga tiden fotografera en nyckelpiga som flyger iväg, då fick man fota väldigt mycket innan man lyckades få bilden. Och det kostade förstås mycket.

Jonna: Vi fick till slut egna kameror, och insåg att det kostade ju en del att framkalla filmerna. Så då ägnade vi oss istället åt att måla.

Men i och med den digitala teknikens intåg återvände Jonna och Tammy till bildskapande med hjälp av kameror. Några framkallningskostnader hade de inte längre, men de fortsatte ändå att vara restriktiva med antalet exponeringar. Det satt i sedan det analoga.

Än i dag fotograferar de tillsammans och utbyter tankar och idéer. Ute i naturen fångas motiven, och då främst av djurlivet. Jonna och Tammy beskriver det som en kärlek som utvecklades tidigt, där de som barn ville rädda alla djur de hittade. Fotografiskt vill de i dag att deras bilder ska förmedla något, såsom ett djurs blick.

Jonna: Det handlar inte bara om ett djur rakt upp och ned. Utan det ska även finnas en känsla. Det är inga artbilder vi fotograferar, utan vi vill fånga ett uttryck. Vi har ­jobbat mycket tillsammans med detta, och pratat mycket om de bilder vi fotograferat.

Tammy: Vi har alltid inspirerat varandra för att försöka hitta nya vägar, så som inte alla ser det.

Jonna: Vi vill inte gå i någon annans fotspår.

Men att deras egna vägar ofta korsar varandra, är de fullt medvetna om. De har till och med själva svårt att ­avgöra vem som är fotografen bakom vissa bilder.

Jonna: Om man jämför våra bilder så har vi ofta hittat samma saker.

Tammy: En gång när vi hade varit ute och fotograferat satt Jonna i bilen och bläddrade igenom bilderna på vägen hem. »Det är bara skitbilder« sa hon medan jag körde. Hon trodde att hon tittade på sina bilder och sa hela tiden ­»vilken skit« och så deletade hon allt. Men det var i själva verket mina bilder. Efter en stund frågade Jonna om hon fick titta på mina bilder och tar då upp vad hon tror är min kamera. Hon säger: »Nej, men vänta. Det här är ju samma bilder som jag just har deletat.« Våra bilder var rätt lika kan man säga.

En annan situation på samma tema var när de för en tid sedan hade en gemensam utställning i Malmö. Då satt deras namn under respektive bild som de hade fotograferat, men en av skyltarna var felplacerad och en diskussion uppstod.

Tammy: Jag sa att »den har jag tagit, men det spelar ingen roll att det står Jonnas namn«. Jonna sa då att det var hon som hade tagit den. »Nej, det var jag«, svarade jag. Och så där höll vi på ett tag.

Jonna: Det var jag som hade tagit bilden.

Hon konstaterar det med ett skratt.

»En maskros i motljus kan ha mer känsla«

Att Jonna och Tammy är systrar märks under intervjun. Samtalet är lättsamt och skämten många. Sinsemellan är de inte heller rädda för att säga vad de tycker om den andres bilder.

Jonna: Vi är alltid ärliga i vår kritik och kan säga att en bild har »noll känsla«.

Tammy: Vi kan säga »synd att den är för mörk« eller »det hade varit bättre om du gått närmare«. En av Jonnas undervattensbilder kan vara exklusiv med en sällsynt art och jag kan ändå säga att jag tycker bilden är tråkig. Och då säger Jonna »men Tammy, det var jättesvårt att hitta den«. Men det är ju så, även om du reser till Afrika eller andra exotiska platser kan ändå en bild av en fjäril här hemma bli en ­ häftigare bild.

Jonna sammanfattar resonemanget: »En maskros i motljus kan ha mer känsla än en bild av en mer exklusiv ros.«

Även om de i stort sett alltid fotograferar tillsammans har de valt olika vägar när det kommer till undervattens­foto. Jonna upptäckte detta 2001 under en resa till Galápagos­öarna. Där erbjöds prova-på-dyk, något som väckte hennes intresse. Men hon vågade inte ta steget.

Jonna: Jag tar gärna lite risker, men när jag såg hur mycket hajar det var i vattnet tänkte jag att »här kan jag ju inte gå ned«.

Lite besviken på sig själv bestämde hon sig för att »eftersom jag är en sådan fegis, ska jag åka hem och bli bäst i Sverige på undervattensfoto«. Så blev det. I dag har hon vunnit flera SM-guld och även ett VM-silver i undervattensfoto­grafering.

Men vägen dit var inte spikrak.

Jonna: När jag började dyka här hemma tyckte jag först att det var det värsta jag gjort så jag slutade med det. Jag dök på ett dykcenter med mycket folk, vilket inte passade mig – jag ville dyka på egen hand. Men efter något år tog jag upp dykningen igen, och till slut reste jag tillbaka till Galápagos­öarna för att dyka.

Tammy: Jonna är väldigt målmedveten.

Jonna: Jag utmanade verkligen mig själv och insåg att det inte fanns något att vara rädd för. Först verkade det skrämmande, men till slut förstod jag att det inte var så farligt.

Är det bara undervattensfotograferingsom gäller för dig i dag?

Jonna: Det är fotografering jag ägnar mig åt, oavsett om det är i vattnet eller på land. I båda fallen är det ett lite mer konstnärligt uttryck jag söker efter, men sen är det två helt olika tekniker för att nå dit.

Tammy: Och lite fler knappar att ha koll på. Det är jättekul med undervattensfoto, men jag har inte samma tålamod som Jonna. När jag har väntat på det rätta ögonblicket så fungerar inte prylarna när jag väl trycker av, för då har jag råkat komma åt någon knapp. Uppe på land är det lättare, då vet jag var jag har ljuset. Men i havet måste jag förlita mig på blixtar. Det är som att simma runt med något som ser ut som ett rymdskepp.

Men många av era bilder på land tycksäven de ha krävt mycket tålamod?

Tammy: Jo, på land har jag bra tålamod. En gång försökte vi till exempel fotografera en nyckelpiga när den kläcks. Vi hittade den som förpuppad och såg att den rörde sig lite. Men vi visste inte om det skulle ske om en dag eller två.

Jonna: Så vi hjälptes åt. Vi hade riggat kameran på stativ och turades om att gå ut. När den efter sex timmar kläcktes fick vi bilder av hela förloppet.

Tammy: Sen ville vi försöka fånga en nyckelpiga när den flyger iväg. Men man vet aldrig när den gör det, så det blev en hel del oskarpa bilder. Till slut satt bilden där. På den tiden var kamerorna mycket långsammare än de är i dag, så då fick jag kommentarer om att jag skulle ha använt frys­spray. Men jag vet knappt vad som hade hänt om jag använt något sådant.

Jonna: Då hade nyckelpigan ramlat ned.

Har ett ansvar som fotograf

Det här leder oss in på något som för Jonna och Tammy är minst lika viktigt som själva fotograferandet: etiken. De skulle aldrig skada natur och djurliv och blir upprörda när de hör om fotografer som till exempel går för nära fåglar så att de blir störda och skiljs från sina ungar.

Jonna: Det skulle vi aldrig göra. Den perfekta bilden får aldrig ske på bekostnad av att djuren skadas.

Vid ett tillfälle när systrarna var ute och fotograferade under en regnig dag, såg de längs en å hur en lövgrodda hoppade iväg och i någon sekund kom att hänga i ett par vasstrån. Det såg nästan ut som att grodan hade skaffat sig två styltor.

Tammy: Jag knäppte av några bilder, men sen var stunden över. Efter det såg jag andra fotografers bilder där de försökte få samma bild, och som då själva hade flyttat på grodan.

Att göra något sådant innebär att grodan torkar ut och till slut kvävs, eftersom den delvis andas genom huden. Om andningen ska fungera måste huden vara fuktig. För Jonna och Tammy är det tydligt när de ser en bild av en groda – om den mår bra eller inte. Tyvärr har de sett flera exempel på det senare.

Tammy: Det var som att vi själva bidrog till detta genom att vi inspirerade folk med vår bild. Men jag vill inte inspirera andra om det ska vara på det här sättet.

Jonna: Nej, man har ett ansvar som fotograf.

Tammy: Det värsta är om man säger till någon som till exempel har fotograferat en groda på en flugsvamp, att gör inte så – då svarar de att man är avundsjuk. Det handlar inte om det, djuret dör ju eftersom den andas genom huden och på så sätt får i sig giftet.

Jonna: Man måste tänka sig för. Den perfekta bilden får inte ha vilket pris som helst.

Tammy tycker dessutom att den perfekta bilden i de flesta fall fångas då du minst anar det. Som den gången när hon och Jonna fotograferade ekoxar i motljus, och en fluga kom och satte sig på hornen.

Tammy: Det går inte att planera. Jag får ofta frågan »hur kunde det komma en fluga just i den stunden?«. »Ja, du har inte sett alla andra bilder«, brukar jag svara. Det mesta blir ju ingenting.

De trodde priset var en bluff

Att Jonna och Tammy följs åt kring fotograferandet blev extra tydligt 2014, då det hedervärda priset Årets naturfotograf tilldelades dem båda. Utmärkelsen för 2013 års pris fick därför benämnas i pluralis, och de är glada att de fick priset tillsammans.

Tammy: Det hade inte varit lika kul om det bara hade varit en av oss som fått priset.

Men det var nära att de helt missade att ta emot priset, för de trodde allt var fejk.

Tammy: När vi fick mejlet från Naturvårdsverket sa jag till Jonna »vad du än gör, ring inte upp och gör bort oss – det är någon som bluffar med oss«.

Både Tammy och Jonna har under åren haft erfaren­heter av folk som mejlat saker som nästan kan beskrivas som trakasserier. Därför är de numera skeptiska till en del av det som dyker upp i inkorgen. Att mejlet från Naturvårdsverket dessutom lät som ett klassiskt bluffmejl, »grattis, du har vunnit«, gjorde inte saken bättre.

Tammy: Det gick någon vecka, sedan ringde jag upp dem för att höra om de var medvetna om att någon använde deras logotyp. »Vad sa du att du hette?«, frågade kvinnan jag pratade med innan hon gratulerade mig. Jag ringde direkt till Jonna: »det var sant!«.

Tammy: För att vinna priset trodde vi att man behövde ha gett ut en massa böcker och vara med i Naturfoto­graferna, vilket inte är något för oss. Att vi vann priset var förstås jätteroligt. I motiveringen stod det bland annat att vi var nyskapande, vilket var en av de bästa sakerna. Vi har alltid velat hitta nya uttryck, bland annat genom att experimentera med äldre objektiv.

Jonna: De kunde vara från 50-talet, som vi byggde om och tejpade ihop.

Tammy: Ju mer defekta de var desto bättre. Ofta var det svårt att få skärpa.

Har ni förändrats som fotografer under åren som gått?

Tammy: När vi tittar på bilder vi tog för länge sedan, då är det nästa så att vi börjar skratta. Jag måste gå in och radera en del skit.

Jonna: När jag skaffade min första digitalkamera, då sparade jag alla bilder på diskett. Men vad ska jag göra med alla dessa, jag kommer aldrig att titta på dem.

Tammy: Jag kan fråga Jonna »har du tittat på bilderna vi tog sist?«. Då kommer det fram att hon inte ens har tittat på bilderna vi tog förra året.

Jonna: Jag kan komma på att jag förra året fotograferade åskoväder mitt i natten, men tror du jag vet var jag har dem nu? Nej.

Det står klart att både Jonna och Tammy lever mycket i nuet när det handlar om deras bildskapande. Att reflektera över tidigare bilder, eller ens att hitta dem, är inte priori­terat. Men de skulle gärna ha mer tid, dels för att kunna ta fler bilder men också för att hinna se på resultaten och sortera bilderna.

Tammy: Om en tromb är på väg in när jag kör till jobbet, då är det trist att jag måste jobba.

En sådan dag hade hon hellre ägnat sig åt att fånga dramatiken utomhus, än att sitta på kontoret. Hon arbetar med bevakning på Securitas, och Jonna är driftutvecklare för Öresundsbron. Om det fanns en möjlighet för dem att ha mer fritid, och därmed mer fototid, skulle de inte tacka nej till det.

Tammy: Vi kommer hela tiden på nya idéer som vi vill testa. Någon inspirationsbrist har vi inte, men tiden räcker inte alltid till.

Hur ofta fotograferar ni?

Jonna: Det kan variera beroende på vädret, men vanligtvis blir det flera gånger i veckan. Även regn kan vara spännande, inte minst om man fotograferar under ytan.

När jag ställer frågan om vilken utrustning de använder, blir svaren mer svävande: »Canon 5 D Mark någonting och 7D någonting«. De har inte lagt på minnet vad modellerna heter, vilket nästan tycks vara medvetet.

Tammy: Det spelar ingen roll vad du använder.

Jonna: Bara du kan den utrustning du har. Om du lär dig vad din kamera har för begränsningar då kan du ta jättebra bilder.

Tammy tycker det är roande när hon möts av kommentarer som »vilken skitutrustning hon har, och ändå får hon sådana bra bilder«. Det omvända anser Jonna inte är helt ovanligt.

Jonna: Att ha en dyr kamera och inte kunna ta en enda bra bild – då är det betydligt bättre tvärtom.

Om tio år, fotograferar ni även då?

Jonna: Ja, ännu mer. Det kommer vi att göra. Dels handlar det om att fånga de här stunderna, men det handlar även om kärleken till djuren och behovet av att komma ut.

Tammy: Och så gillar vi utmaningar.

Hon berättar om när de vid ett tillfälle fotograferade vid en sjö. Isen hade precis lagt sig och de gick ut på den.

Tammy: Jag frågade Jonna om hon »tror att vi kan gå här, isen är ju dösvag«. Hon svarade »det är inga problem« och så sa det bara tjoff och jag gick igenom. Jonnas första kommentar var »bottnar du?«.

De skrattar både åt minnet och radar upp flera av liknande slag. Att det går vilt till emellanåt råder det ingen tvekan om. Ett fototillfälle ska till och med ha slutat på sjukhuset, då Tammy hade snubblat på en rot och brutit flera revben.

Fotobok om alla grodor i Sverige

I vår väntar för Jonnas del en utställning tillsammans med fotografen Tom Svensson. De vill med bilderna belysa klimat- och miljöfrågor, och därför har Jonna det senaste året fokuserat på att »ta bedrövliga bilder« i vattnet.

Jonna: Det är lätt att hitta skit i haven. Det är en intressant utställning, men inte sådär jättekul. Jag blir lite ledsen när jag ser bilderna.

Och tillsammans har Jonna och Tammy en fotobok på gång, om alla svenska grodor. Nu har de bara lökgrodan kvar att fotografera, men eftersom den bara finns på ett fåtal ställen och dessutom gräver ned sig i sanden tycks det bli en utmaning. Men sådant gillar ju systrarna Bergström.