Åke Ericson ger de icke önskvärda en röst

Staden Břeclav, södra Tjeckien, sommaren 2009. Åke Ericson befinner sig med sin kamera utanför en ladugård. Två familjer har precis blivit utkastade från sina hem, och levde nu på en bondgård utan värme, utan vatten och med spartanska levnadsförhållanden.

Åke Ericson

Bor: Stockholm.

Ålder: 53 år.

Gör: Bildjournalist.

Aktuell: Projektet »Non Grata«, som antagligen även kommer ut i bokform.

Utrustning: Canon 5D Mark III. 

Webb: www.akeericson.com

– Anledningen var att de skulle bygga ett köpcenter där på platsen, så borgmästaren hade kastat ut familjerna. Det var då mitt långa projekt började – av ren vrede, berättar Åke Ericson.

Det han inte visste då var att projektet skulle spänna sig över sex år, med fotografier från totalt tio länder. Och från början visste han heller inte vilken riktning projektet skulle ta.

– Jag visste inte riktigt hur det skulle gå. Jag visste att jag ville göra ett projekt om romerna, men inte att det skulle bli så stort. Ibland tog pengarna slut til projektet.

En väg in

För att komma nära och kunna skildra de romska människornas situation krävdes det att han skulle bli accepterad av de han skildrade.

– Vägen in är hjälporganisationer som har kontakter. Genom att få kontakt den vägen blir det lättare, och här hjälpte mina gamla projekt och min hemsida mig mycket, eftersom det går betydligt lättare att förklara vad man vill fotografera och har för avsikt, när man kan visa vad man gjort.

På så vis fick Åke hjälp att få kontakt med de romska ledarna i byarna, något som är ett måste för att bli accepterad och kunna komma in, kunna komma nära.

Åke besöker staden Apold som ligger mitt i Rumänien. Här råder en klart påvisad diskriminering av romer.

– När jag kom dit så insåg jag att det är ju så här det ser ut – jordgolv med lera, precis som i Afrika – men med skillnaden att de ju inte har någon värme. De hugger ved i juli för att kunna klara vintern. Först gillade de inte att jag var där, och förklaringen och problemet var att de var vana, vana att media kommer dit och lovar saker men sedan inte kommer tillbaka.

Men Åke lyckades vinna förtroendet och blev inbjuden på bröllop, och fick chansen att komma nära för att skildra deras liv.

Totalt tio länder

Åkes projekt fortlöpte. Serbien, Kosovo, Slovakien, Tjeckien, Ungern, Spanien, Frankrike, Sverige, Rumänien och Schweiz. Åke besökte totalt tio länder för att träffa romer, höra deras historier och ta del av deras liv.

– Det gäller att ha en extrem förmåga att komma in hos människor. Men det tar ju tid. Man sitter där och det får ta tid, det måste ta tid, tar man upp kameran för tidigt kan det bli problem.

Som i ett romskt läger i Paris, Frankrike, där romerna lever ungefär som här i Sverige. Det tog tid innan Åke hittade dem, de hade kastats runt på lite olika platser eftersom Nicolas Sarkozy, Frankrikes dåvarande president, hade bestämt att de skulle bort.

– När jag besökte dem första gången så träffade jag en som kunde engelska, men det kändes inte helt bra först, så jag åkte dit senare igen. Och det blev mycket bättre – då kände de igen mig och började till och med skrika »mon ami«, »min vän« på franska. Då började jag nästa gråta.

Södra Slovakien, där runt tio byar ligger som ett pärlband vid varandra. En lärare räcker upp en hand i sitt klassrum. En lärare som tog tag i problemet och fick projektpengar för att kunna hjälpa barnen att få utbildning.

– Här kommer de romska barnen ända upp till universitetet, och kommer in på skolorna. Förut hävdades det att dessa barn var dummare. För att de var romer.

Zürich, norra Schweiz. En naken kvinna i ett kallt rum. Åke är där för att skildra det han ser.

– Det är fruktansvärt. På en kosovoalbansk bordell pratar jag med denna rumänska kvinna, Viktoria, som är köpt i en hamnstad i Italien. Hon är mamma och har en son i Rumänien som bor där i en liten by, som hon får möjlighet att hälsa på ibland. Problemet är att hon står i skuld till bordellägaren – som letar upp henne om hon smiter. Detta är handel med kvinnor.

Serbien, en av de sista delarna i projektet. Åke berättar att det är 40 grader i Belgrad och att han gick upp 03.30 för att träffa en romsk man som kände befolkningen i lägret där många var papperslösa.

– De papperslösa är inte berättigade till sjukvård, som här i Sverige där den är fri. De är statslösa, utan papper, ja, de har verkligen ingenting.

Åke berättar att han spenderar minst en vecka på plats för att kunna få bra bilder, för att kunna komma in i vardagslivet på plats och kunna skildra detta.

Ser en ljusning

Trots diskriminering och problem så finns det även en ljusning. Åke berättar exempelvis att romer i Spanien har fått det mycket bättre, eftersom regeringen där har sett till att romer får utbildning då många är analfabeter.

– Det finns ju hopp om framtiden, som jag ser det. Andra länder i väst måste sätta press för att inkludera romerna. Det finns så klart lagar inom EU som visar på hur man ska behandla människor så att det inte är diskriminering, men de måste tas på allvar.

Åke berättar att förståelsen har blivit mycket bättre i Sverige med åren, samtidigt som det är ofattbart hur politiker bara sitter och tittar på.

– Alla vet att det är en enorm diskriminering i de östeuropeiska länderna. Och i USA lever nu över en miljon romer integrerade i samhället. Så det är klart att det går, men det är svårt.

Under februari 2016 blev Åke klar med sitt projekt »Non Grata«, eller »Icke önskvärd«, som ställts ut på Gallery of Contemporary Art i Sofia, Bulgarien, samt på Fotografiska i Stockholm.

– Jag tror att vi har en stor chans att förändra med bildjournalistik, och det är därför jag gör det jag gör – att öka förståelsen för varför de sitter här på gatan – 12 miljoner romer runt om i Europa – och att kunna ge dem en röst.