Lina Nydahl – bröllop med kontraster

Från köksfönstret går det att se ner till kohagarna där Lina Nydahl inte allt för sällan fotograferar. Med Hållsviken som fond blir det en naturligt vacker fotostudio där Lina har haft både barn och brudpar framför kameran. Att bjuda ut personerna till »spenaten« – som Lina säger om den lantliga miljön – kan ge andra typer av bilder som ibland blir mer personliga. Och att försöka göra något annat inom genrén bröllopsfoto är vad jag och Lina ska prata om medan solen lyser upp köksbordet där kaffe och kanelbullar står framdukat.

Lina Nydahl

Ålder: 36 år

Bor: Västerljung utanför Trosa.

Familj: Ja

Gör: Fotograf och journalist.

Utrustning: Nikon D4, D3s och D300s. Objektiven 35mm, 50mm, 70–200mm och 24–70mm.

Webb: www.linanydahl.com, på Facebook: Lina Nydahl Photography

Lärde sig hantverket på lokaltidningen

Lina är uppvuxen i granngården, och efter flera år i Stockholm är hon nu tillbaka på landet utanför Trosa – i en renoverad sommarstuga där hon bor med sin familj. Härifrån utgår hon också i sitt arbete som fotograf och journalist.

Under flera år arbetade hon som lokalredaktör för Södermanlands Nyheter (sn) där hon bevakade nyheter i trakterna runt Trosa och Gnesta. Det var också under åren på tidningen som hon utvecklade sitt fotograferande.

– Jag har alltid gillat att fota, men på lokaltidningen lärde jag mig hantverket. Då arbetade jag med väldigt många olika typer av jobb och ofta under tidspress. Mina kollegor delade med sig av sina fotokunskaper, och även om jag hade grunderna sedan tidigare så var det på sn jag lärde mig att få till en berättelse med mina bilder.

Intresset för bröllopsbilder väcktes när en vän och hennes blivande make föreslog att Lina skulle fota deras bröllop. Lina satte sig vid datorn för att googla inspiration.

– Då såg jag mycket som jag inte ville göra, bilder som var stela och uppställda. Jag vill i mina bilder fånga stunden och få fram en känsla som beskriver det kärleksfulla. Det är viktigt att man som bröllopsfotograf gör sin grej. Att följa strömmen är lätt men blir inte så bra och hållbart i längden. I dag försöker jag att inte titta så mycket på andra bröllopsbilder utan inspireras mer av mode- och pressbilder.

Folk vill vara med på bild

Efter första bröllopet var hon fast.

– Jag blev helt såld från första stund. När man jobbar inom pressfoto så händer det att folk inte vill vara med på bild. Men så är det inte alls med bröllop, här vill folk vara med på bild och det är mycket glädje – det är det häftigaste som finns att försöka fånga det. Att hitta ögonblicken som bröllopsparet kanske inte ens själva uppfattade när de hände.

I år är Lina inne på tredje säsongen med att erbjuda bröllopsfotografering. Hon gör mellan 12 och 16 bröllop per år, både i Sverige och utomlands. Och det är inte alls ovanligt att hon får uppdrag just i Trosa, som är lite av en bröllopsstad. Men hon är inte bröllopsfotograf på heltid.

– Det är nästan omöjligt i Sverige, som fotograf måste du stå på flera ben och kunna göra olika saker. Jag ser mig själv som bildjournalist och vill därför inte tappa det redaktionella med jobb för olika tidningar.

I dag blandar Lina sina journalistiska uppdrag med bröllopsfotograferingar. Och på samma sätt som med sina pressbilder arbetar hon dokumentärt med bröllopsbilderna och är återhållsam med retuschen.

– Inom bröllop kan du så klart göra mer, vilket också efterfrågas. Men jag skulle aldrig retuschera in eldsflammor i klänningen för att skapa en »Trash the dress«-bild, det är så långt ifrån hur jag vill jobba.

Begreppet »Trash the dress« var egentligen det som föranledde mitt besök hos Lina. Eftersom hon har »Trash the dress« som ett förslag på sin hemsida för hur en bröllopsfotografering kan gå till, blev jag nyfiken på hur hon använder sig av detta – en term som översatt till svenska skulle betyda ungefär »förstöra klänningen«.

»Trash the dress« kommer från usa, och går ut på att brudparet låter sig fotograferas med sina bröllopskläder efter själva bröllopsdagen. Då har de en annan möjlighet att ställa upp på mer vågade bilder där de inte behöver vara lika rädda om kläderna. Ibland går det så långt att kläderna bokstavligen blir förstörda. Men så arbetar inte Lina, förstår jag snabbt.

Inte nojig för smuts

– Rent marknadsföringsmässigt är »Trash the dress« negativt laddat. Om man har lagt 20 000 kronor på en klänning så vill man ju inte förstöra den. Och jag är inte ute efter att ta tokiga bilder utan det handlar mer om att ge kläderna en andra chans. Då kan man få jättefina bilder som kanske är snäppet mer kreativa än vad paret är beredda till att göra just på bröllopsdagen, förklarar Lina och fortsätter:

– Många tänker kanske att de ska sälja klänningen efter bröllopet, men inser då att de har en koppling till den som är starkare än man tror. Klänningen betyder en hel del.

Bruden behåller den därför i sin garderob, där den kanske mest samlar damm. Men en del väljer att göra något med klänningen. Till exempel blev Lina vid ett tillfälle kontaktad av en kvinna, fem år efter hennes bröllop.

– Hon ville se om hon fortfarande kom i brudklänningen – vilket hon gjorde – och bokade en plåtning som en överraskning för hennes man.

Kvinnan som älskar att simma ville med brudkläderna fotograferas vid och i vattnet, så de begav sig ut till havsmiljön vid Stendörren.

– Oftast förknippas »Trash the dress« med vatten, eld och skitighet. Men jag vill se det som en möjlighet att ta porträttbilder utan samma stress som på bröllopet. Brudparet slipper nervositeten och behöver inte heller bli nojig för att kläderna ska bli smutsiga om de sätter sig ner. Dessutom kan fotograferingen ske på ett ställe dit man kanske inte skulle ha tid att ta sig på just bröllopsdagen, säger Lina.

Ska säga något om paret

Och även om våta kläder torkar och smuts går att få bort i en kemtvätt, så finns det inget självändamål med att skita ner kläderna tycker Lina. De kreativa idéerna ska ändå resultera i bilder som säger något om parets personlighet eller intressen.

– Jag gjorde nyligen en plåtning i Spånga i en industrilokal med graffiti. Det var roligt att arbeta med miljöns kontraster, men det är nog inte alla brudpar som skulle vilja bli fotade där. Det kanske är mest jag som går igång på det, därför är det vikigt att höra vad paret vill och i vilka miljöer de känner sig bekväma.

Fotograferingen ute vid Stendörren med kvinnan som var simmare gick bra. De höll sig på torra land till en början för att ta olika typer av porträttbilder. Lina säger att hon är van från åren på lokaltidningen att ta människor och att få dem att känna sig bekväma.

– Det är en av mina främsta styrkor, att jag kan interagera med folk. Jag är inte en tyst person med en stor och skräckinjagande kamera framför mig. Och just det här paret slappnade av jättemycket så det blev väldigt bra bilder. De mer extrema bilderna där hon hoppar i vattnet tog vi förstås på slutet.

Men då blev Lina, som stod ute i vattnet med fiskarstövlar, nästan lite rädd. För även om kvinnan var en van simmare så dröjde det innan hon kom upp till ytan igen. En brudklänning blir väldigt tung i vattnet. I usa gick det till och med så illa vid en »Trash the dress«-fotografering 2012 att en kvinna dog. Hon drogs ner i vattnet och lyckades inte ta sig upp.

– Det är viktigt att man tänker igenom vad det är för typ av bilder man vill ta, och att man är medveten om att brudens klädsel väger jättemycket.

Lina betonar även att själva bildidén måste upplevas naturlig i sin konstnärlighet.

– Varför ligger man i havet med en klänning? Det kan bli väldigt häftiga bilder när man tar kläderna från bröllopet och placerar dem i en annan kontext. Men det kan samtidigt bli väldigt konstigt. Det får ju inte bli skräckinjagande och se ut som att någon har drunknat med sin klänning. Utmaningen är att det ska bli bra bilder.

Vanligt med djur i bilderna

För att skapa annorlunda bilder vill många brudpar även bli fotograferade tillsammans med djur, inte minst hästar. I sommar ska Lina till Tyskland för att fotografera ett bröllop. Och där vill brudparet även dagen efter festligheterna bli fotograferade, då de är ute och rider i sina bröllopskläder. Brudparet har hittat Lina på internet och valt henne just för de bröllopsbilder hon tagit där även hästar har varit involverade.

– Jag har blivit lite av en hästfotograf, skrattar Lina och förklarar att hon själv har sysslat med dressyr och numera gör en hel del uppdrag för tidningen HästRyttare.

Brudparet i Tyskland är väldigt aktiva och har redan skickat miljöbilder till Lina för att visa hur platserna ser ut. Allt för att underlätta hennes förberedelser.

– Jag letar efter annorlunda miljöer som tillsammans med kläderna som normalt inte är där skapar en spänning i bilden. En bild som väcker känslor är en bra bild – den ska inte lämna en oberörd.

När Lina väl är på plats med brudparet är det mycket annat som styr fotograferingen. Då går hon in i sin koncentrationsbubbla, som hon kallar den.

– Jag har tentaklerna ute för att känna av vad som händer och för att se ögonblicken. Det kan vara en detalj i en rörelse som förmedlar exakt den där känslan man vill få fram.

Ska inte posera hela tiden

Vårt samtal glider allt mer över till att handla om bröllop i stort, och självklart är det inte alla brudpar som vill göra en »Trash the dress«-fotografering. För Lina är de flesta bröllopsfotograferingar ändå mer av det traditionella slaget. Men det är alltid viktigt för henne att lyssna in vilka personerna är och att fånga just deras liv och personlighet. En gång fotograferade hon ett brudpar där mannen var bonde. Då varvade Lina bilder på brudens förberedelser med att följa brudgummen då han var ute och körde traktor på morgonen – för djuren måste utfodras även om det är bröllopsdag.

– Det blev som en berättelse om hela dagen. Och jag låter ofta brudparet vara ganska mycket för sig själva, annars blir det gärna lite stelt om de ska posera för mig hela tiden. Jag vill få dem att göra saker som känns naturligt för dem, förklarar Lina.

Vid vissa bröllopsfotograferingar har Lina med sig ytterligare en fotograf, en »second shooter«. Det är en person kan befinna sig på en annan plats än där Lina står, och på så sätt få kompletterande bilder. Men för att de ska fungera krävs det vissa saker.

– Personkemin ska stämma och jag måste veta att det är någon som det kommer bilder ifrån och som kan jobba helt självständigt. Men fungerar allt så kan det bli jättebra bilder.

Lina började själv sin karriär inom bröllopsfotografering med att följa med fotografen Erika Gerdemark när hon arbetade.

– Jag fotograferade inte ens något själv. Det var nyttigt att bara se hur hon jobbade och vad man bör tänka på. Och det är absolut ett tips om man vill utvecklas – att man hör av sig till någon etablerad fotograf och frågar om man får hänga med. Då är det förstås viktigt att man samtidigt respekterar hur den fotografen jobbar.

Innan vi bryter upp från kaffebordet diskuterar vi hur det går att som fotograf fortsätta att utvecklas och skapa nya bilder. För Lina har egna projekt varit ett sätt att testa nya saker. När hon för ett par år sedan fick ärva ett stort antal festklänningar av sin farmor, som hade haft dem på fester i egenskap av polischefens fru, så skapade Lina ett fotoprojekt kring klänningarna.

– Jag fotograferade olika kvinnor i min närhet, som har betytt mycket för mig, med dessa klänningar på sig. Jag fotograferade dem i annorlunda miljöer, som till exempel på en bilskrot. Det är viktigt att ha egna projekt, för även om man har ett fantastiskt jobb så måste man göra något utanför betaljobben för att behålla nerven. Sen kan jag kanske använda de här idéerna även för mina betalda uppdrag, säger Lina.