LisaLove Bäckman: ”Jag dras mot det som skaver lite”

LisaLove Bäckman hade bokat tvättstugan i huset där hon bor. Men någon tvätt hade hon inte med sig, istället en skyltdocka och en mask föreställande ett igelkottshuvud.

LisaLove Bäckman

Ålder: 36 år.

Bor: I Skellefteå.

Gör: Fotokonstnär som främst skapar självporträtt. Gör även bilder på uppdrag.

Aktuell med: Årets fotograf i Grand Prix 2020.

Utrustning: Sony A7R III med objektiven Sigma 50mm f/1,4 eller Sigma Art 85mm f/1,4. Har även en 24mm och en 70–200mm. Jobbar emellanåt med fast ljus och blixtar.

Webb: lisalove.se

Det fanns ett problem: dörren gick inte att låsa.

– Jag tänkte »herre gud, måtte ingen granne komma«, säger LisaLove med lite extra tryck i norrländskan för att betona allvaret – eller ­kanske det roliga i situationen.

– Men sen kom jag igång och då försvann jag in i bubblan, så det gick bra, fortsätter hon.

I tvättstugan i Skellefteå stod hon med huvudet instoppat i den heltäckande igelkottsmasken samtidigt som hon tryckte in lösa delar av skyltdockan i en av tvättmaskinerna. En arm, ett ben, ett huvud.

»Måtte ingen granne komma.«

Det gjorde det inte. Vilket nog var lugnast för den even­tuella grannen. LisaLove hade ändå inte märkt om någon tittade in – hon var uppslukad av sitt skapande.

Sydde ihop tårtan

Så gick det till när fotokonstnären LisaLove Bäckman fotograferade underlaget till den bild hon sedan vann etappen »montage« med, i Kamera Bilds fototävling Grand Prix. En annan av hennes segerbilder från det gångna året, är den med tårtan som gav henne förstapris när temat var porträtt.

– Jag begav mig ut på tårtjakt med min alltid rätt snäva budget. Jag köpte en liten frystårta från Lidl för 40 spänn, och när jag kom hem och öppnade förpackningen såg jag att den var alldeles för liten. Det blev en besvikelse.

Hon fick lösa uppgiften genom att sätta ihop flera bilder.

– Jag fotade tårtan på olika sätt på huvudet, så att jag skulle få den att ligga snyggt. Sen fick jag i efterhand sy ihop locket och piffa färgen så att den blev lite läckrare.

I efterhand betyder med hjälp av Photoshop, men tårtan satt från början på hennes huvud. Vilket även andra gräddiga saker har gjort, då hon ifjol hade »snöat in« på mat.

– Glassarna – alltså det var kletigt! Det var svårare än jag trodde. Jag sköt nio bilder, sen var all glass smält. Men jag lyckades få ihop en bild av det.

Polarkakor limmade till en väst, kex som en krona och popcornkläder var några andra utstyrslar hon producerade för serien. Det sistnämnda gick hem hos LisaLoves kanin.

– Hon gillar popcorn så hon var där och fnalla lite dåoch då.

Och tillverkningen av rekvisita fortsätter än.

– Just nu håller jag på med sockerbitar och bygger något som jag ska ha runt huvudet.

”Jag planerar mer”

När Grand Prix 2020 summerades stod det klart att LisaLove vinner tävlingen och tar hem titeln Årets fotograf. Det gör hon för andra gången, 2015 vann hon också. Då hade hon ägnat sig åt sina självporträtt i högst ett par år men sedan dess har mycket hänt. 2017 ställde hon ut 14 av sina verk på Fotografiskas Höstsalong och 2019 utsågs hon till ambassadör för Skellefteå – för att nämna ett par saker. Skapandet är numera något hon gör på heltid, både med sin egen fotokonst men också på uppdrag av andra.

Hur har då hennes kreativa arbete förändrats genom åren, frågar jag henne via det videofönster vi har upprättat för den här intervjun.

– Tidigare var jag ganska manisk i mitt skapande. Jag skulle nästan ha ut en bild per dag, det blev mycket mer i stunden och ibland lite hafsslafsigt. I dag har jag hittat ett annat lugn. Det är mer eftertänksamhet och jag planerar mer.

Men även om hon i dag funderar igenom saker i högre grad och låter det tekniska arbetet få ta tid, vill hon sam­tidigt försöka hänga kvar i det omedelbara.

– Jag vill absolut inte förringa att skapa i stunden, och göra på infall. Det är snarare så att jag önskar att jag gjorde mer sådant i dag. Ofta är det den typen av bilder som knyter an hos dem som ser mina bilder. För där har jag fångat en riktig känsla som finns där och då, inte någon iscensatt känsla eller konceptsfär.

Hur hennes bilder når ut till publiken är också något som har förändrats över tid. Då LisaLove tidigare mest skapade för sin egen skull, för sitt eget välmående, har hon allt mer börjat inse att konsten också betyder något för de som ser verken.

– Nu förstår jag att jag även i någon mån skapar för andra. Inte för andras bekräftelse eller för att få validering på det jag gör, utan för att knyta an till andra – mötas och kommunicera. Det passar mig ganska bra.

Vad är det som gör att dina bilder når ut, tror du?Att folk uppskattar dem?

– Jag har lite olika typer av bilder, det är lite spretigt. Men det jag vet, som jag kan få feedback på, är att många känner igen sig i känslor och stämningar, svarar LisaLove och fortsätter:

– Det finns också det här lekfulla, att jag tar något väldigt vardagligt och gör något annat av det. Som att jag tar pasta och gör det till en peruk, vilket kanske väcker lite intresse och där man ser att det finns en glimt i ögat på mig. Men sen har jag också det här mörkret som knyter an hos många. Det är något som finns inom oss alla.

”Intemina alter egon – det är jag”

Mörkret, ja. LisaLove berättar att hon ibland får frågor kring sin psykiska hälsa. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på att hon använder sin egen kropp i skapandet. Bilderna är självporträtt, och ett mer dystert tema kan då få betraktaren att göra kopplingar till hennes eget mående.

När jag intervjuade LisaLove 2015, kallade hon personerna i sina bilder för alter egon. I dag ger hon ett annat svar:

– Jag skulle nog snarast säga att det inte är mina alter egon – det är jag. Det finns absolut mycket av mig själv, det är sprunget ur mig.

Hon säger det med sin alltigenom lugna framtoning. Rakt och ärligt.

– Om jag lägger ut en mörk bild – en bild som många kan uppleva lite frånstötande, som om att jag mår väldigt dåligt vilket jag har förstått att en del tror – så är det sällan att jag i den stunden mår dåligt. Utan ofta har jag då fått distans, jag har bearbetat det jag har funderat på eller upplevt.

Men dock, känslorna har funnits där hos henne vid något tillfälle. Även de mörka.

– Det kommer naturligt för mig att dras mot det som skaver lite inom en. Det är en plats som jag är trygg med och får inspiration från.

– Och sen är det jättekul med lekfullhet också, och den typen av bilder, lägger hon till.

Puh, skönt. För jag vet nästan inte vad jag ska ställa för fråga som näst, som tar oss vidare i intervjun – ut ur mörkret.

Går in i skaparperioder

Vi kommer in på inspiration och om hur idéerna kommer till henne. De kan uppstå i mötet med andra människor, vid grönsaksdisken på Ica eller bland skruvar och spik på Byggmax. Men framför allt uppstår de i hennes inre, när hon är för sig själv och stänger av allt annat.

– Det är så lätt att bara köra på, speciellt i dag när vi kan få in information hela tiden – konstant. Man tar in, tar in och tar in. Men när stannar vi upp och börjar skapa egna bilder i huvudet? Att fantisera själv, där finns det så mycket som kan komma upp.

LisaLove avslutar meningen med »att blunda«, vilket hon säger med eftertryck. Impulser behöver hållas ute för att idéer ska formas. Men att söka sig inåt är inte alltid lätt.

– Jag går in i skaparperioder, och då kan jag tacka nej till umgänge till förmån för att få skapa. Jag måste avsätta tid för att kunna göra egna bilder. Men nu när jag också skapar åt andra, och driver ett företag med all administration och allt som följer med det – då blir det helt plötsligt inte så mycket tid kvar har jag märkt.

Porträtten tar längst tid

LisaLove har ett antal anteckningsblock med skisser, och flera av idéerna kommer inte längre än dit. Men för de som hon väljer att förverkliga sätter hon igång med att välja kostym, bygga rekvisita samt invänta hyffsat väder för fotografering.

– Förr drog jag ut, gjorde en idé och funkade den inte så lämnade jag den. I dag kan jag åka ut tre dagar i rad tills att det fungerar.

Hon driver sig lite längre och ger inte upp.

Ute i fält fotograferar hon med en Sony A7R III, till vilken hon oftast använder objektiven Sigma 50mm f/1,4 eller Sigma Art 85mm f/1,4. De är hennes favoriter, men även en 24mm och en 70–200mm finns bland hennes utrustning.

Om det naturliga ljuset inte räcker plockar hon fram ett fast ljus från Godox, eller någon av sina blixtar av mer okänt märke på vilka hon monterar en softbox eller en beauty dish. Men blixtarna använder hon mest för sina kunduppdrag.

Till sist, och kanske det viktigaste verktyget eftersom LisaLove alltid jobbar ensam: en fjärrkontroll.

– Nu har jag kommit in i en period där jag har så mycket vantar på mig, som är byggda av sakar. Så jag kan knappt trycka på någon knapp. Det är mycket komplicerat, skrattar hon.

Efterarbetet sker som tidigare har nämnts i Photoshop. Och där kan hon bli sittande länge.

– Jag skulle säga att det ofta är porträttbilderna som tar lång tid, mer än helkroppsbilderna. Speciellt när jag ska hålla på och ta bort ögonbryn och fixa. Alla detaljer blir så mycket mer dominanta, man ser allt på ett annat sätt när det är ett tajt porträtt än om det är helkropp. Då kan man komma undan med mycket.

Vilket moment i skapandeprocessen är det viktigaste?

– Hela processen – eftersom att den är själva meningen med att skapa. Men när det gäller det tekniska så finns det många bitar som är viktiga. Min tyngdpunkt har ändå genom åren alltid varit efterbearbetningen. Det är där jag har satt ganska mycket av tonen i det jag gör. Och det utgör fortfarande en väldigt stor del, men det har blivit mer jämnt mellan det och förarbetet.

Hittar ödehus kring Skellefteå

Miljöerna där LisaLove väljer att ta sina bilder kan vara allt från det egna hemmet, till något vattendrag eller kanske i ett ödehus ute i skogen. De sistnämna får henne att lyriskt berätta om spänningen i att träda in i en förgången värld.

– Ödehus är ju en gåva. Det är som en berusning att gå in i ett ödehus, med en påse med tre olika kostymer som man tror kan passa, och presenteras för en miljö som be­rättar en massa olika historier. »Vad ska jag börja med, vad vill jag göra här?« Där blir det verkligen att i stunden försöka berätta något om huset, eller vad de olika rummen i huset berättar för mig.

I ett hus till vilket hon återvänt flera gånger, står sängen kvar i sovrummet med ett täcke slarvigt kastat åt sidan. Likadant ser det ut i den lilla barnsängen.

– Det är som att de har stigit upp och gått. »Vad är det här – vad har hänt?« Man vill ju veta allt. Jättespännande, säger LisaLove exalterat.

Hon hittar husen i trakterna kring Skellefteå, antingen genom att köra runt själv eller genom att få tips från andra.

Kusligt, tycker jag det låter som. Att ute i en skog upptäcka ett förfallet hus, och välja att gå in. För många säkert synonymt med ett mörker, vilket kanske också är anledningen till att LisaLove attraheras av det. Det är något som skaver.

Men är hon inte rädd?

– Jag är rädd för att bli utskälld. Att det ska komma någon och säga »du får inte vara här«, det är jag rädd för. Men jag skulle aldrig gå in i ett hus som är låst. De jag har varit inne i, där finns det i princip ingen dörr. Ingen som tar hand om huset och har inte gjort det under de senaste 20 åren.

Att det kan vara sunkigt i husen bekommer henne inte nämnvärt, även om hon har respekt för råttpest. »Men jag trivs bra där«, säger hon om bildskapandet i ödehusen.

Att vara ute och fotografera är alltid lustfyllt för dig?

– Ja, absolut. (År 2020 har dock sett annorlunda ut då jag mest fotat inomhus.) Det finns ju situationer som också är väldigt olustiga, där jag har gått över mina gränser för vad som är smart att göra. Jag har flera gånger legat i väldigt kallt vatten alldeles för länge, fem-sju-gradigt vatten. Jag har blivit nerkyld så att jag i princip har förlorat medvetandet, och det är inte så smart. Det har jag blivit lite bättre på – att inte göra sådana saker.

Snabbt lägger hon till:

– Men ändå så är det liksom alltid värt det, för det är alltid en upplevelse. Oavsett om det har blivit någon bild som du är nöjd med eller inte, så har du ändå varit med om något som du inte annars hade utsatt dig för. Du har upplevt något och du har pushat dina gränser.

Är du så inne i det du gör, att du inte riktigtreflekterar över vad som händer?

– Så är det. När jag väl kommer in i bubblan märker jag inte ens om det går förbi någon människa, som kanske ser att jag skulle ligga naken någonstans. Men innan jag har kommit in i bubblan kan det vara en jättelång process, och kännas jättegruvsamt allting. Men sen när jag väl är inne i »flowet« och skapar, då stänger jag av vissa delar av min fysiska begränsning.

LisaLove låter nästan som en elitidrottare, som tänjer gränserna för vad som är möjligt. Den här gången räckte det hela vägen fram till seger i Grand Prix 2020. Men det kreativa är framför allt meningsfullt för henne själv. Och då behöver inte allt vara perfekt, ständigt och jämt.

– Skapandeprocessen är för mig alltid mer betydelsefull än slutresultatet. Hellre skapa något simpelt än att inte göra någonting alls. Att sänka ribban och kraven på sig själv kan göra tröskeln till att komma igång lägre och lusten att skapa större.