Mattias Klum om sina 30 år som fotograf

– Jag trivdes inte särdeles bra i skolan. Vissa ämnen gick jättebra, där jag kände mig motiverad och inspirerad av lärarna. Då gick det hur bra som helst. Men hade jag minsta chans att drömma mig bort – titta ut genom fönstret och fundera på något annat – då var det inte helt ovanligt att det blev så.

Det var vid årsskiftet 1985–86 som Mattias bestämde sig för att ta ett avgörande steg i livet – ett beslut som i dag är anledningen till att jag träffar honom på en hotell­restaurang i Stockholm. Det är morgon och medan Mattias äter frukost pratar vi om hans 30 år som fotograf, filmare, författare och föreläsare. Kanske hade det blivit så ändå, att han hade börjat arbeta som fotograf, oavsett livsvalet vid 17 års ålder. Vem vet. Man det var i alla fall då det började – när Mattias hoppade av gymnasiet efter tre terminer.

– Mina föräldrar tyckte det var fruktansvärt. Familjen var väldigt akademisk där alla hade läst på universitet och pappa var professor. Jag kan förstå att de oroade sig, vilket jag också skulle göra om mina barn kom på den tanken.

Det är inget du rekommenderar i dag?

– Nej, egentligen inte. Men det beror helt på drivet, på ­passionen. Om du hoppar av för att du är less på skolan, då tycker jag att det är en extremt dålig idé. Hoppar du av för att du har en plan utstakad, och en enorm vilja att jobba stenhårt för det. Ja, då kanske. Kunskap går att förvärva på så många olika sätt. Jag tycker inte att det är någon bra lösning generellt, men för mig var det en bra lösning.

Mattias hade vid den här tiden tre stora intressen: bild, natur och musik. När han skulle söka till gymnasiet fanns det ännu inte några med medie- eller fotoinriktningar. Därför valde han att satsa på musicerandet.

– Eftersom jag älskade musik och spelade trummor sökte jag in på Södra Latin i Stockholm. Jag hade absolut inte betygen som räckte men lyckades spela mig in på fri kvot, som det hette. Det var jättekul att spela trummor och jag hade en viss fallenhet för det. Men det kändes ändå som att delar av mitt hjärta låg någon annanstans – jag ville ägna mitt liv åt bild. Även om jag fortfarande är helt beroende av musik och inte klarar av att leva utan det.

Kan vara extremt krävande

Första tiden som frilansande fotograf bodde Mattias fort­farande hemma hos föräldrarna i Uppsala, vilket han gjorde fram till 20 års ålder. Han var noga med att göra rätt för sig i hemmet genom att bland annat betala sin egen telefon­räkning.

– Mina föräldrar sa: »Hur ska du tjäna pengar, vem ska vilja köpa dina bilder Mattias? Det är ingen som vet vem du är. Det måste du väl förstå?« Då blev det som en drivkraft, jag drog in en egen telefonlina och sa »vänta ska ni se«. Och sedan jobbade jag som en idiot för att det skulle gå.

Den första bilden som han fick ersättning för, var antingen en flygande smålom fotograferad vid en tjärn i Dalarna eller så var det en bild av en sommaräng i samma trakter. Mattias minns i dag inte riktigt vilken av bilderna som såldes först, där den ena köptes av ett tryckeri i Uppsala som ville testa sin nya tryckpress genom att göra en upplaga affischer och dela ut till sina kunder. Den andra bilden publicerades i Upsala Nya Tidning.

Eftersom Mattias var så pass ung, och fast besluten att arbeta som fotograf, väckte det en del uppmärksamhet. Han blev tidigt intervjuad av olika tidningar och fick även sponsorer redan som 17-åring, vilket gav honom råg i ryggen. Hans farmor sporrade honom även till att kämpa hårt.

– Innan hon dog, 97 år gammal, sa hon: »Lilla Mattias, det du ska göra ska du göra fullt och helt och inte styckevis och delt.« Det är ett gammalt Ibsen-citat och jag kommer aldrig att glömma det. Jag tänkte då: »ja, precis så ska jag göra«. Och det har jag faktiskt gjort – i 30 år, säger Mattias och skrattar.

Den här 17-åringen, vem var han om duskulle beskriva honom?

– Glad, envis och social. Men samtidigt lite skör, det har jag alltid varit. Jag är en väldigt öppen person och det innebär att man är lite naken. Jag sätter inte upp en massa garder för att vara hemlig eller för att akta mig från att få smällar.­ Det kan tolkas som att man är naiv, men också som att man är gladlynt och tror människor om gott. Så har det nog varit större delen av mitt liv. Men det är klart, ju fler smällar jag åkt på desto mer försiktig har jag blivit med att lita på män­niskors goda sidor. Samtidigt har öppenheten hjälpt mig att komma nära människor, natur och djur. Läggningen har varit positiv, men jag har också åkt på smällar. Så är det ju.

Under de 30 år som har passerat har teamet kring Mattias vuxit sig allt större. Att ha bra medarbetare är något han uppskattar, inte minst när humöret svänger.

– Jag är en berg- och dalbane-typ. Jag kan vara låg, jobbig­ och extremt krävande. Ibland är jag väldigt självkritisk och kritisk överhuvudtaget, för jag vill ha en viss kvalitet på saker. Då har det varit otroligt viktigt att ha de här medarbetarna som hela tiden hjälper en om man är nere, och trycker upp en lite grand. Och är jag för mycket uppe och flyger runt som en ballong – som jag också kan göra ibland, jag har nog en klassisk konstnärssjuka – då kan de balansera en lite.

Du verkar vara väldigt medveten om dina egenskaper?

– Är jag ute i fält i flera månader eller sitter i gömslen veckovis, då hinner man fundera och viska om en del saker med dem man känner väl. Det blir ju terapi och meditation på samma gång, samtidigt som det är enormt mycket jobb.

Mattias fick sin första National Geographic-story publicerad 1997, när han var 29 år. Det var ett stort reportage från Borneo, ett projekt som Mattias började planera redan 1993. Under åren 95 och 96 tillbringade han hela 14 månader i regnskogen, för att därefter redigera materialet som även blev bok, film och en stor mängd radioprogram för P1. När National Geographic publicerade berättelsen var det första gången en svensk fotograf hade sin bild på omslaget, och vid den tiden var Mattias dessutom en av de yngsta med­arbetarna för det respekterade magasinet.

– Det här var ett ohyggligt arbete. Det är inte bara att man skickar in lite bilder och ser vad det blir, utan det ligger jättemycket jobb bakom.

Vad betydde det för dig att bli publiceradi National Geographic?

– Enormt mycket. Det är som att vara svenskt fotbollsproffs och bli kallad till Chelsea, Milan eller PSG. Man går från en nivå till en annan, och får möjlighet att lira med de stora tjejerna och grabbarna. Det var ju skitspännande – och läskigt!

Det som till viss del skrämde honom var risken att bli en »one-hit wonder«, att få ett reportage publicerat i National Geographic men aldrig något mer.

– En gång är ingen gång. Det är ju så. Och även om man är lycklig för det som har hänt vill man fortsätta kämpa. Det handlar inte om någon egotripp: »åh, vad häftigt att mina bilder syns för 50 miljoner läsare«. Utan jag har någonting jag vill berätta, om en värld som jag älskar och är orolig för.

Som vi alla vet hamnade inte Mattias i »one-hit wonder«-facket. Hittills har 13 av hans reportage publicerats i tidningen och han föreläser flitigt för dem runt om i världen. Dessutom fungerar han som rådgivare i sin roll som National Geographic Fellow, där han hjälper National Geographic Society kring vissa strategiska frågor. Fotouppdrag för dem blir det vart annat eller vart tredje år.

500 rullar film ombord på flyget

Under hans första sex uppdrag för National Geographic var det fortfarande diafilm som gällde. Mattias är tacksam över att han har fått vara med på den tiden, eftersom positiv film är en bra exponeringsskola.

– När man lärde sig exponera diafilm, såsom Koda­chrome, Ektachrome och Velvia, då satt det sen. Då kunde man exponera, för det finns ingen tolerans »whatsoever«. Det var bara ajöss och kasta skiten om man inte gjorde rätt.

Det har ju hänt en del inom fototekniken sedan 1986.Har det blivit lättare?

– Ja, det tycker jag. Det är inte lättare att berätta en historia, det är samma jobb. Men tekniken är mycket smidigare. Jag slipper ha 500 rullar film med mig ombord på flygplanet för att jag inte vågar röntga filmerna. Antingen blev flyg­personalen sura eller så fick jag boka ett extra säte. Nu är det små fina minneskort, det är ju en helt annan värld, säger Mattias samtidigt som han skrattar till och tycks reflektera över vad han berättar:

– Jag känner mig helt uråldrig. När jag pratar om det här inser jag hur länge jag har hållit på. Men så var det verkligen. Skulle jag iväg till Brasilien eller Mongoliet hade jag en massa rullar med mig. »What is this, sir?«, frågade de på flygplatsen. »It´s film«, svarade jag varpå de sa: »no, it can´t be«.

Bygger upp bilden i flera lager

Bildspråket har även det utvecklats under åren, eller snarare­ finslipats. För Mattias hittade tidigt sitt sätt att fotografera där han ofta bygger upp bilden i flera lager direkt i fotoögonblicket. Dessutom vill han att bilderna reflekterar den känsla han kände vid tillfället.

– Jag gillar det lite skitiga, så som naturen på något sätt ser ut. Den kan ju se olika ut för allas våra ögon men i min värld tycker jag hemskt mycket om känslan av doft, död och liv – känslan av allt det som finns runt omkring oss.

Motiven och på vilket sätt Mattias fotograferar styrs även av hans sinnesstämning. Något som inte alltid uppskattas av uppdragsgivaren.

– Jag kan till exempel vara på ett uppdrag för National Geographic med allt vad det innebär med budget och ganska mycket press. Och jag kan ändå finna mig själv fotograferande saker jag vet att de inte alls behöver.

Du går utanför din ram?

– Fullständigt! Långt utanför gränsen. Jag gör det för min egen skull och de blir inte alls glada. »Mattias, nu håller du på igen«, kan de säga, »dina senaste bilder är bara abstraktioner. For God´s sake, remember your assignment!« Jag har haft sådana diskussioner. De gillar att utveckla bild­språket kontinuerligt men vill ju förstås att uppdraget också blir klart.

De säger så? Det är raka rör?

– Ja, det är stenhårt. Det är som att de är landslagscoach och vi är spelarna, som ska göra vad vi ska. Men ju mer de har lärt känna mig desto mer vet de att jag behöver det här konstnärliga för att komma in i »flowet«. Det är inte för att jag vill vara märkvärdig eller divig utan det är för att jag inte kan låta bli. Mönster och detaljer får mig att komma igång, jag skjuter liksom in mig. Annars kan det låsa sig och då tar det längre tid innan jag tar en bild jag är nöjd med.

Mattias ger ett exempel på vad dessa utsvävningar kan innebära i praktiken:

– Jag kan gå förbi en porrbutik i Köpenhamn där jag plötsligt ser en gammal utfrätt bild av några halvnakna kvinnor, en bild som folk har protesterat mot och kastat milkshakes på. Det har runnit som draperier av brunt och grönt, vilket sedan har blivit mögligt. Hela bilden är ett stort mönster som jag går igång på och fotograferar. Det har inget med uppdraget att göra, vilket innebär att jag får ganska mycket gliringar för det.

Du skickar in de bilderna också?

– Ja, när man jobbar för National Geographic ska allt in. De ser allt. Man får inte rensa korten, inga bilder, de ska ha total koll på hela förloppet.

Åker inte till Thailand på semester

Nästan lika starkt som Mattias förknippas med sitt fotograferande och filmande, kopplas han även samman med ett starkt engagemang för miljö och en hållbar utveckling. Oron för vart världen är på väg var något som växte fram tidigt hos honom. Och ju mer han fick uppleva människans negativa påverkan på jorden, desto mer ville han använda sitt bildskapande till att försöka förändra beteenden. I dag har Mattias bland annat gjort flera böcker tillsammans med miljöprofessorn Johan Rockström, nu senast med boken Big World, Small Planet.

– Jag kan försöka använda bild, film och min erfarenhet från fältet för att docka det med forskarna och deras värld. Då blir jag ett verktyg i deras verktygslåda, och de ett verktyg i min.

Trots att miljöutvecklingen på många sätt pekar åt fel håll, är Mattias ändå försiktigt positiv.

– Det finns mycket bra som händer, men det går för sakta – det kan jag säga. Vi har ett fönster nu för att få ­världen på rätt spår. Och det är inte bara en otrolig möjlighet utan kanske vår enda möjlighet om vi ska kunna säkra en framgångsrik framtid för 8–10 miljarder människor. Så är det bara. Det finns inte så mycket att välja på.

Du reser själv runt i hela världen, vilket innebären stor mängd flygresor. Hur reflekterar du överdina egna avtryck i miljön?

– Jag kompenserar för mina resor på flera sätt. I min privata vardag har jag bergvärme, kör oftast en gasbil, åker mycket tåg och äter mest närproducerad ekologisk mat. Sen att jag jobbar globalt, har en global publik och globala uppdrags­givare – där är min förhoppning och min beräkning att ­nettot ska vara bra på det sättet att jag gör mer nytta än skada. Jag påverkar politiker och ledare i samhället, och försöker inspirera till att vi ska bromsa negativ utveckling när det gäller hotade arter och miljöer. Alla kan göra skillnad. Det innebär också att när jag har semester då åker inte jag till Thailand, då är jag hemma.

Du är i dag en av Sveriges mest kända fotografer, meden publik över hela världen. Hur ser du på ditt kändisskap?

– Jag tänker inte så mycket på det, uppriktigt sagt. Jag tycker inte det är så mycket att stå efter. Känd kan man bli för att man tar av sig kläderna och ställer sig på svampen på Stureplan. Att vara känd i sig tycker inte jag är något, däremot att vara erkänd – det kan möjligtvis vara något. Att man gör något som man kan stå för och som folk i bästa fall gillar. Om man inte fyller ett kändisskap med något, då är det inte värt någonting tycker jag.

Om du skulle vara 17 år i dag och börja din resa. Skulledet då vara möjligt att göra vad du har gjort hittills?

– Ja, absolut. Jag skulle säga att det är bättre förutsättningar i dag för tekniken är bättre. Däremot är konkurrensen större i dag. Men jag tror – det är så himla svårt att veta naturligtvis – men jag tror att har man drivet, viljan och lite jävlar anamma, då går det. Och om man inte ger sig så lätt, och framför allt inte tror att allt ska vara så lätt. Det finns ingen räkmacka eller någon slags våg att surfa fram på. Det är hederligt hårt arbete som krävs oavsett om man vill bli jazzsaxofonist, journalist, fotograf, kemist, entreprenör eller tennisspelare.

Tror du vi kommer att sitta här om 30 år igen, då du är78 år, för att prata om dina 60 år som fotograf?

– Ja, det hoppas jag. Det ser jag fram emot, då tar vi en pilsner den gången, skrattar Mattias.