Möten i staden – med gatufotografen Mats Alfredsson

På väg mot vår mötesplats, ett hotell i centrala Stockholm, försöker jag för en stund tänka som en gatufotograf. Ser jag några spännande situationer värda att dokumentera med en kamera? Det är tidig morgon och längs Vasagatan småspringer människor till sina arbetsplatser. Svårt att se något unikt i detta tycker jag, som skulle kunna bli en Mats Alfredsson-bild.

Mats Alfredsson

Ålder: 62 år.

Bor: I Borås.

Familj: Fru och två barn, samt två bonusbarn.

Gör: Street Photographer.

Gör jag när jag inte fotar: Jobbar på reklambyrå eller sitter vid datorn och redigerar bilder samt kommunicerar med olika nätverk över hela världen.

Utrustning: Leica M 240 med objektiven 21 och 35 mm. Använder även Fujifilm X100F och Canon 5D Mark III.

Aktuell med: Fotoresa till London, våren 2019, tillsammans med Kamera & Bild och Zoom Fotoresor.

Webb: matsalfredsson.com, Facebook: Mats Alfredsson Streetphoto, Instagram: Matsstreetphoto

Jag har förstås innan vårt möte tittat igenom flera av hans bilder, där han har fångat människor i urbana miljöer. Alla har de gemensamt att det alltid finns en detalj som får mig att haja till, som får mig att vilja betrakta bilden ytterligare en stund. Men hur många sådana ögonblick ser jag denna morgon? Inga.

Jag inser samtidigt att bilder med detaljer som sticker ut, inte bara kommer till en hur lätt som helst. Men ändå – hur gör gatufotografen Mats Alfredsson? Jag ska snart fråga honom.

»Det gäller att vara sig själv«

I hotellets lobby skakar vi hand. Han är klädd i svart, med tydligt framträdande glasögonbågar som även de går i svart. Som en kontrast lyser det vita bockskägget och de ­silvriga ringarna på hans fingrar. Om han skulle slänga upp en kamera framför mig ute på gatan, hade jag nog inte ifrågasatt det. Mats inger respekt, och kanske är det en fördel.

– Jag har aldrig hamnat i en otrevlig situation. Det gäller att vara sig själv och släppa garden, att ha ett stort självförtroende och vara rak i ryggen samtidigt som man har en öppen attityd. Det avväpnar situationen, säger Mats om hur han agerar som gatufotograf.

Men visst blir han ändå emellanåt ifrågasatt. Det hör till och är inget konstigt, förstår jag. Som gatufotograf måste du våga konfrontera människor och övervinna det som många har som ett motstånd, att lyfta kameran framför okända människor. Men det är just det som Mats gillar – det som ger honom adrenalin.

– Jag har ett enormt stort intresse för människor och mänskligt beteende. Jag är nyfiken på vad som ska hända när jag ger mig ut. Gatufotograferandet blir passet till det okända som tar mig till platser där jag aldrig skulle sätta min fot annars. Det öppnar vägar till att möta nya män­niskor och att komma dem nära.

Det sociala är för Mats en viktig del i att vara gatufotograf. Han använder oftast ett 21 mm-objektiv vilket gör att han rent fysiskt befinner sig nära dem han fotograferar.

– Efteråt blir det kanske en vinkning och så går jag ­vidare. Men i många av fallen pratar jag med människorna, och det gillar jag.

Alla är för honom nya bekantskaper, det hör till gatu­fotografiets grundregel: du får inte känna människorna och inget får vara arrangerat. Men efter att bilden väl har tagits kan situationen utvecklas till något annat. I dag är flera av de som följer Mats i sociala medier personer som han någon gång har fångat på bild.

Mats är på besök i Stockholm, han kom med tåget kvällen innan från Borås där han bor och driver reklambyrå med 30 anställda. Han är uppvuxen i Floda utanför Göteborg och det var där som han i 11–12-årsåldern började intressera sig för foto, inte minst i mörkrummet hos den lokala foto­klubben.

När han senare arbetade på ett tryckeri för Göteborgs förortstidningar sprang han på eget initiativ ut på helger­na för att fotografera, bland annat fotboll – bilder som sedan hamnade i tryck. Bidragen från Mats blev allt mer om­fattande och därför frågade redaktionen till slut: »vill du göra det här på heltid?«. Han fick då hela det redaktionella ansvaret för fyra av tidningarna, både för text och bild.

– Drivkraften var fotograferandet. Det andra var för att få lov att fotografera.

Efter nio år gick Mats vidare till andra uppdrag, bland annat till Borås Tidning. Men till slut lämnade han journalistiken för att ägna sig åt reklam, till en början som copywriter.

En story i bilden

Fotograferandet fanns dock alltid hos honom, och 2004 fick det ny fart när digitalkameran höll allt bättre kvalitet.

– Då upptäckte jag att »vad kul det är att fotografera människor«. Jag började röra mig i urbana miljöer för att försöka upptäcka situationer. Ofta sökte jag efter sammanträffanden och något som skapade en story i bilden.

Vid ett tillfälle påpekade någon för Mats att det var gatufoto han ägnade sig åt, vilket vid den tiden var ganska okänt för honom.

– Jag började läsa på och från den dagen nördade jag ned mig totalt. Det var »all in«.

Han kom in i olika sammanhang, skaffade sig ett nätverk och insåg hur stort »street photography« är internationellt. Sedan dess har han hunnit ha utställningar på bland annat Abecita Konstmuseum och Lidköpings Konsthall, släppt boken »Chicago Streetwalk« och inrett ett sjuvåningshotell i Göteborg med sina bilder. Bilderna finns i samtliga 289 rum och i de allmänna utrymmena. Sedan 2013 är han även med i en internationell grupp bestående av nio gatufotografer från olika delar av världen. The Street Collective kallar de sig för, och genom att titta på varandras bilder utvecklas de samtidigt som de tillsammans genomför utställningar och diverse projekt för att få andra att upptäcka genren.

Blir en del av situationen

– Det händer saker hela tiden som många inte ser, förklarar Mats tjusningen bakom gatufotograferandet.

Han jämför utmaningen med sitt tidigare sportfotograferande. I båda fallen handlar det om att kunna förutse situationer – för att kunna trycka av i precis rätt ögonblick då bilden finns där framför en. Ibland kanske det dessutom blir en helt perfekt bild, något som är en ständig drivkraft för honom som gatufotograf.

– När jag tittar på andras bilder inser jag att det finns gudomliga fotografer. Det finns till exempel de som är extremt duktiga på att se små detaljer i miljön som på ett fascinerande sätt skapar en hel berättelse. Ofta med humor. Men det skulle bli tråkigt om alla gjorde samma sak. Det gäller därför att hitta sin egen fotostil, och försöka bli bättre och bättre inom den. Min stil handlar mycket om att skapa närvaro i bilden. Det ska kännas att jag är där mitt i händelsen.

Om han går in på en bar dricker han därför en öl eller två för att bli en del av situationen. Samtidigt är han tydlig med sin kamera, som han placerar på bardisken för att vara redo när rätt ögonblick dyker upp. Ibland sker det på andra sidan gatan, vilket kan leda till att Mats ropar till bartendern »det är ingen springnota, jag kommer tillbaka«.

Kameran har han alltid med sig, men han fotograferar allt färre bilder menar han.

– Jag har större krav på mig själv, därför skjuter jag inte lika mycket. Men jag promenerar jättemycket för att försöka hitta nya spännande platser, och ögonblick som sticker ut.

Kulturella skillnader

Mats har ägnat sig åt gatufoto på flera platser i världen, och kan därför göra jämförelser – mellan till exempel en mindre ort och en större stad.

– Ju mindre plats desto mer misstänksamhet finns det. Det är svårare med gatufoto i Åmål än i London. För i Åmål sticker du ut medan det i London finns ett folkliv och människorna där är vana vid att det händer saker. Större städer är därför enklare.

Eftersom Mats fru kommer från Kap Verde har han tillbringat en del tid på de öarna. Där har han bland annat fotograferat strandlivet, när människor leker, spelar fotboll, badar och visar upp sig.

– Vid ett tillfälle kom det fram en tjej till mig och sa: »Jag såg att du fotograferade, varför fotograferade du inte mig? Är det något fel på mig?« I Sverige, om du fotograferar på en badstrand, är risken enormt stor att någon ringer polisen, trots att det är fullt tillåtet att fotografera på badstränder även i Sverige.

Det finns kulturella skillnader länder emellan, konsta­terar Mats som på grund av svenskarnas större krav på ­integritet väljer att inte fotografera på badstränder här.

– Jag fotograferar inte för att utmana människor eller för att reta upp dem. Min passion handlar istället om att fånga mänskliga beteenden och att hitta en historia eller en skön känsla i bilden.

Misstänksamhet i Sverige

Att fånga vår nutid på bild är dessutom viktigt tycker han, något han för på tal när han blir ifrågasatt.

– Då brukar jag säga: »Tycker du om att titta på gamla fotografier för att se hur människor var klädda förr och hur bilarna såg ut?« »Ja, det är kul«, svarar de allt som oftast. Det är exakt det jag gör i dag, jag dokumenterar vår samtid och verklighet – via bilder som kanske kan bli ännu mer intressanta om 30–40 år. Om vi inte gör det blir det annars bara poserande bilder. Det är viktigt för framtiden med osminkade bilder av den tid vi lever i nu, förklarar Mats och fortsätter:

– I Sverige är det många gånger en intressant utmaning. Här finns en något större misstänksamhet och det är många som tror att man inte ens får lov att fotografera utan att först fråga. Därför är det en viktig mission att informera och värna om vår yttrandefrihet och tryckfrihet inklusive rätten att fotografera i allmänna miljöer. Det är något av det viktigaste vi har – det är en grundlag.

Raderar aldrig bilder

Även om Mats aldrig har hamnat i vad han beskriver som en otrevlig situation, var det ändå vid ett tillfälle i Chicago precis på gränsen till att bli det. I närheten av en korsning såg Mats en svart man i läderrock, läderhandskar och lackskor. Han var stereotypen för en Chicago-gangster tyckte Mats som gick fram och tog några bilder. Ofta fotograferar han tills det att personen tittar upp, därefter är situationen inte lika intressant.

Mannen sa då till Mats: »Du får inte fota mig!«

»Okej, jag utmanar honom«, tänkte Mats för sig själv och svarade: »Jo, det får jag. Du befinner dig i en offentlig miljö och jag dokumenterar staden.«

»Nej, du måste ta bort bilderna«, kontrade läderrocksmannen.

Men det är något Mats aldrig gör. Han kan välja att inte använda en bild för att visa hänsyn, men radera bilder gör han aldrig.

Mannen blev allt mer hotfull: »Tar du inte bort bilderna, slänger jag din kamera i marken!«

»Om du gör det ringer jag polisen«, svarade Mats varpå mannen föreslog: »vi tar hit en direkt« och började springa efter en bil som visade sig vara en civil polisbil.

Ur bilen klev två civilklädda poliser som enligt Mats såg ut att ha suttit i ett gathörn och spanat, druckit för mycket dåligt kaffe och ätit lite för många donuts. De frågade: »Varför stoppar ni oss?«

Mats som nu hade börjat ställa in sig på en förmiddag i en cell andades ut när polisen tillrättavisade den arga ­mannen: »Du befinner dig i en offentlig miljö och han får fotografera dig så mycket han vill.«

Mannen i läderrock tittade Mats i ögonen, sträckte fram sin hand och sa: »Sorry!« Sen gick han därifrån.

– Det är nog det mest utmanande jag har varit med om, säger Mats till mig.

Är du en orädd person?

– Ja, »dumorädd« kanske.

Favoritkameran är en Leica M 240 på vilken Mats nästan alltid har ett 21 mm-objektiv.

– Jag gillar utmaningen att gå nära. Och med Leican får jag bilder som jag tycker är det närmaste man kan komma det analoga när det gäller känslan i bildfilen.

Är ljuset sämre är Leican enligt Mats inte det optimala. Därför använder han även en Fujifilm X100F och en Canon 5D Mark III, där den senare är given när det är dags för mörka barfotograferingar. Då behöver han kunna dra upp ISO rejält, i kombination med rejält ljusstarka gluggar. De korta brännvidderna är de som gäller för Mats. Några teleobjektiv fotograferar han aldrig med.

– För mig blir det en viss distans med till exempel en 200:a, det blir ett avstånd i bilderna som inte tilltalar mig.

Att ta bilder i smyg är inte heller något Mats ägnar sig åt.

– Jag fotograferar utan att fråga om lov, men alla kan se mig och ser då att jag har en kamera.

Finns det situationer då du aldrig skulle ta en bild?

– Jag går på magkänsla, om det känns bra eller inte. Jag skulle aldrig ta en bild av en berusad människa som kanske ligger på en parkbänk och spyr. Det tycker jag inte heller är så intressant. Däremot har jag många bilder av personer som kysser varandra. Eftersom de har valt att göra det i en offentlig miljö, har jag inga problem med att fotografera dem.

En sådan typ av bild finns på det hotell i Göteborg där Mats bilder hänger på väggarna. Bilden är dessutom fotograferad i samma stad.

– Jag väntar fortfarande på ett telefonsamtal i stil med: »Vad gör min man på hotellväggen, kyssandes en okänd kvinna?«, säger Mats och skrattar.

Fotoresa till London

För de som är sugna på att utveckla sig inom gatufotografering kommer Mats tillsammans med Kamera Bild och Zoom Fotoresor att arrangera en resa till London nästa vår. Där vill Mats ta med deltagarna till områden i London som inte är de typiska turiststråken, för att få spännande bilder. På programmet står även kvällsfotografering, som på till exempel Londons pubar.

– Jag kommer hjälpa deltagarna att hitta ögonblicken och utmana dem till att våga ta bilder – att ta steget utanför sin egen »comfort zone«. Det enda som krävs för att delta på resan är att man är nyfiken och intresserad av människor, och av att dokumentera vår omgivning.

Hur ser du på din framtid som gatufotograf?

– Min ambition är att växla upp gatufotograferandet mer. Det tänker jag hålla på med resten av livet. Jag drivs även av viljan att missionera gatufotograferandet, för vi kommer få kämpa mot lagar, åsikter och åtstramningar. Man måste vara lite av en rebell, det är viktigt. Kan vi inte visa verkligheten osminkad som den ser ut i dag, kommer vi att leva i en väldigt tråkig värld.