Möten som fick Sanna Sjöswärd att växa – som fotograf och människa

Jag testar att knacka på dörren ännu en gång, men ingen reaktion. En granne passerar i trapphuset och frågar en aning misstänksamt om jag söker någon. »Ja, Sanna« svarar jag och tar upp telefonen. Hon kanske har glömt vårt möte.

Sanna Sjöswärd

Ålder: 46 år.

Bor: I Stockholm.

Gör: Fotograf och författare. Utbildade sig på Hola folkhögskola och Nordens Fotoskola. Har fått flera priser och utmärkelser för sitt arbete, och även haft flera fotoutställningar. Bland hennes utgivna böcker finns »Rötter/Roots« från 2006, »Min mamma är en persisk prinsessa« från 2009 och »Eldsjälar« från 2011. I höst ges »Min mamma är en persisk prinsessa« ut som ljudbok och e-bok.

Aktuell med: »Fading stories – pass them on« som just nu visas på Fotografiska i Stockholm fram till den 20 oktober.

Utrustning: För projektet »Fading stories – pass them on« fotograferade hon med Fujifilm GFX 50S och LED-ljus.

Webb: sannafoto.se

– Är det kakor eller bullar som gäller för dig, säger Sanna i andra ändan som har stuckit ut för att handla fika.

Från mig kommer något artigt om att hon inte hade behövt. Men en stund senare sitter vi i hennes vardagsrum – med fikat uppdukat framför soffan. Det blev kakor.

När jag ser mig om i det stora och avlånga rummet inser jag att det inte bara är en plats för tv-tittande. Här finns även fotoutrustning i form av ljusformare, fonder och kameror. Rummet är lika mycket en studio som en plats för rekreation. Och det är just här som Sanna Sjöswärd har mött och porträtterat personer som Livia Fränkel, Emerich Roth, Tobias Rawet, Olly Grün och Piotr Zettinger. Över­levanden från Förintelsen.

Sanna har träffat 23 av dem, vars berättelser nu förs ­vidare i hennes projekt »Fading stories – pass them on«. Till en början som en utställning på Fotografiska i Stockholm, men även som en vandringsutställning runt om i landet samt en kommande bok i framtiden. Det kommer även att tas fram ett skolmaterial i samarbete med Raoul Wallenberg Academy och Fotografiska.

»Jag har aldrig varit så nära«

Kakorna är ännu orörda. Jag har fullt upp att lyssna till Sanna som pratar engagerat. Orden forsar ur henne, vilket hon själv är medveten om.

– Jag är känd för att prata mycket. Men när jag går igång, när jag tycker något är viktigt och spännande. Då går jag »all in« till 110 procent. Då finns det inget annat, säger Sanna.

Och så har det varit för henne i det här arbetet. Hon har berörts av de överlevande.

– Jag har aldrig varit så nära och levande som i det här projektet. Det har fått mig att växa väldigt mycket, både som fotograf och människa – att höra de här berättelserna. Jag inser vad jag tycker är viktigt och vad jag vill sätta som en prägel på mitt liv.

Sanna förklarar närmare vad det handlar om:

– Att se människan. Att vi vill bli älskade, hörda och ­stolta över våra liv. Och trots det oerhörda som drabbade dem, går de inte ut och visar hat. De visar kärlek och medkänsla, vilket är väldigt starkt.

De överlevandes berättelser blir autentiska och äkta menar Sanna, just för att det är de själva som delar med sig.

– Det här är de överlevande. Det är inte andra generationen eller tredje, det är inte deras barn eller barnbarn. Det är de själva som berättar. Andra eller tredje genera­tionen kommer aldrig att kunna berätta de här historierna på samma sätt. För mig är det viktigt att lyfta fram de överlevandes berättelser som är på väg att försvinna, och föra berättelserna vidare till den yngre generationen, säger Sanna och fortsätter:

– Det är i dag flera minoriteter i Sverige som drabbas och känner sig utsatta, inte bara judar utan romer, samer och kurder med flera. Jag vill med berättelserna väcka män­niskors känsla att våga säga ifrån när det behövs. Många av de överlevande har gått igenom svåra trauman och ändå står de kvar. Det är för mig starka förebilder, alla deras historier.

Levde sina första fyra år på barnhem

Längs en av väggarna i vardagsrummet finns hyllor monterade, välfyllda med böcker. Mitt bland litteraturen och de fotografiska verken, skymtar jag flera »Årets bild-gubbar« – den gjutna statyetten som föreställer en pressfotograf »in action«. Vinnarna i den prestigefyllda tävlingen hyllas med denna gubbe, och Sanna hör till dem.

Hon har med sin bakgrund från Nordens Fotoskola varit verksam som fotograf sedan 2002, och bland annat jobbat på tidningar som Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Göteborgsposten.

Men på hyllorna finns även det som kanske främst har bidragit till att etablera Sanna som ett välkänt namn – hennes egna böcker. Här finns bland annat »Rötter/Roots« från 2006 och »Min mamma är en persisk prinsessa« från 2009 (som kommer ut som ljudbok och e-bok i höst). Båda utgår från hennes bakgrund, då hon är född i Iran och levde sina första fyra år på barnhem i Teheran. 1977 adopterades hon av svenska föräldrar och växte upp på Lidingö.

När Sanna var 26 år hittade hon sin biologiska mamma, vilket ledde fram till projektet om sina rötter. I år har det gått två decennier sedan de återfick kontakten, och många Teheran-resor senare kan Sanna konstatera:

– Jag har hunnit med väldigt mycket under den här perioden.

»Insåg att historien upprepar sig«

Så är det. Läser man om Sanna på nätet förstår man att hon har kört på i 110. Det är fotoprojekt, utställningar och böcker. Bland annat »Eldsjälar« från 2011 där Sanna porträtterade olika personligheter som hon tyckte var spännande. En av dem var överlevaren Hédi Fried.

– Vi fick en väldigt fin relation efter det att boken kom ut, vi mejlade och skrev till varandra.

Sanna tilldelades även 2015 att få fotografera ett hedersporträtt av Hédi Fried, för Statens porträttsamling. Kontakten resulterade i att en tanke började gro hos Sanna, som kulminerade kring Förintelsedagen i januari 2017.

– Jag kände att jag fick en stark idé. Du vet, en sådan där känsla som säger »det här ska jag verkligen göra«. Det fanns inget tvivel.

Sanna började intervjua och fotografera flera av de överlevande, vilka hon fick kontakt med genom Föreningen Förintelsens Överlevande. Berättelserna hon fick höra var starka.

– Det är övergrepp mot mänskligheten som inte går att beskriva. När de berättar om övergrepp i koncentrations­läger eller i getton – då vill man bara hålla om dem. Det är en väldigt stark dokumentation som jag får till mig.

Att föra historierna vidare, även om dem som inte överlevde, är ett av målen med projektet. Men Sanna vill också dra paralleller till i dag.

– Under processen insåg jag att historien upprepar sig även i dag, på många sätt. Jag tänker på de högervindar som blåser med nazism och hat. Hur lever vi i dag och hur behandlar vi våra medmänniskor?

Rasismen smög sig fram

Vissa av personerna som Sanna mötte var till en början skeptiska och kunde säga »varför ska du göra det här, har du judisk bakgrund?«.

»Nej, jag har ingen judisk bakgrund.«

»Men varför tycker du det är så intressant och ­spännande att göra det här?«

– Då måsta man titta på min bakgrund och vem jag är, med min resa från Teheran till Sverige, säger Sanna och förklarar vidare:

– Jag upplevde väldigt tidigt under min uppväxt när jag kom till Sverige, att jag var annorlunda. Jag hade mörkt hår, bruna ögon och stor näsa. Jag var inte särskilt populär på dagis eller i skolan. Den här rasismen som smög sig fram, gjorde det inte bara bland skolkamraterna utan även bland deras föräldrar. Det kunde jag känna av genom att min adoptivpappa försökte få föräldrarna att förstå; att barnen måste behandla varandra på ett gott sätt och inte skrika en massa fula rasistiska uttryck. Föräldrarna tittade då väldigt förvånat på pappa och sa: »men det är väl inget konstigt, hon är ju inte härifrån«.

Det fanns en passivitet på skolgården i 80-talets Sverige, vittnar Sanna om. Och att folk ställer sig med armarna i kors och inget gör, det är något hon har fått höra mycket om i sina möten med de överlevande från Förintelsen.

– Ingen gjorde något, trots att alla visste. Även grannarna som de hade varit nära vänner med. De höll tyst. Men vi behöver inte gå tillbaka i historien för att upptäcka den här passiviteten, den ser vi här i dag på skolor och ute i ­samhället. Någon blir slagen och en grupp står och tittar på – ingen gör något.

De överlevandes förmåga att försonas och gå vidare är en styrka som inspirerar Sanna. De blir som förebilder tycker hon, när de trots det oerhörda visar kärlek. Hon önskar att hon emellanåt hade kunnat ha lite mer av det synsättet under sin uppväxt.

– Jag gick åt andra hållet och blev arg. Det slutade med att jag satt hos rektorn typ 15 gånger varje månad: »jaha, Sanna, den här ilskan känns inte bra«.

Ville möta dem med öppna sinnen

Även om Sanna inför sina möten med de överlevande har läst mycket om Förintelsen och sett många filmer, har hon samtidigt varit noga med att inte låta sig färgas för mycket av sitt fältarbete. Hon vill möta personerna med öppna ­sinnen, utan några förutfattade meningar.

– Jag fick inte sätta för mycket etiketter på dem. Då ­skulle de känna att jag redan hade bestämt mig för vilka de är – och då blir det inget fritt samtal. När man inte har några förutfattade meningar, det är då de ser att »den här personen verkligen vill höra min historia«.

Men är det inte svårt att gå in i det härhelt förutsättningslöst?

– Förintelsen var för mig de här gamla svartvita filmerna och fotografierna, av överlevande som är totalt utmärglade. Benrangel bakom taggtråd och det här oerhörda hatet – det var mycket Förintelsen för mig då när jag började med det här projektet. Men jag insåg att jag måste komma förbi det, för att se människan bakom. Annars blir det samma ­historier från samma överlevare. För det handlar inte bara om vad som hände under kriget, utan frågorna om deras uppväxt och tiden i Sverige har också varit viktiga för mig.

Sanna har velat höra vad de överlevande vill förmedla vidare. Därför avslutade hon också varje samtal med att fråga »hur ska vi motverka hat?« och »vad skulle du vilja säga till dagens ungdomar?«.

Spelade musik vid fotograferingen

Det öppna sinnet tog hon även med sig in i fotosituationen, när det var dags för porträttbilden. Sanna styrde minimalt lite, för att bilden skulle visa något äkta. Inga poser utan ett fritt tillvägagångssätt.

– De tänkte »nu är det skolfotografi«, de hade varit till frissan och klätt sig fina. Men för mig handlar det inte om det yttre. Sitter de här och har ett samtal om svåra saker, då förväntar jag mig inte att de ska stänga av och ta på sig en pose. Utan jag tycker det är viktigt att gå bakom det, för att visa människan.

Ett musikstycke hade de kommit överens om, som Sanna spelade i stereon. Ofta blev det klassiskt, jazz eller film­musik. Förtroendet hade hon redan byggt upp i samtalet, vilket öppnade upp för dem att känna sig avslappnade framför kameran.

– Efter ett tag såg de inte kameran, de såg inte mig – de gick in i sig själva. Musikstycket gjorde att de började se bilder, utan att jag sa det till dem. De hade precis berättat om sina liv, så det låg latent i kroppen. Och när de sedan möttes av kameran, fångade jag något av en tanke eller känsla hos dem.

Efteråt har Sanna fått höra att hennes metod kunde vara påfrestande. Så sent som dagen före intervjun var det en av de överlevande som sa till Sanna:

»När jag var hos dig kändes det som att jag var hos en psykolog. Du drog allting ur en, och sen satte du en framför kameran. Och det var väldigt jobbigt måste jag säga.«

Men personen lade sedan till: »Men jag tyckte ändå att det kändes bra. Ska du komma till mig i sommar och dricka vin på min balkong?«

– De hör av sig, det fanns något i det här som gav dem något. Jag har fått en relation till dem, säger Sanna.

Gick över till mellanformat

Med den långa fotografiska erfarenhet som Sanna besitter, var det inför det här projektet dags att testa något nytt. Hon ville »pusha« sig själv. Att det skulle bli färgbilder stod tidigt klart för henne, hon är en fotograf som tänker i färg. Men när det kom till tekniken gick hon en ny väg.

– Jag tänkte att jag skulle jobba med mellanformat, för det hade jag inte gjort så mycket. Jag ville se hur jag plåtade med ett annat format.

Kollegor i hennes närhet var skeptiska:

»Är det verkligen så smart att byta kamera nu, när du gör ett så stort projekt. Kör på det du alltid har använt.«

– Men då skulle det bli en »Eldsjälar 2« liksom. Jag ville hitta något nytt.

Hon gick från Canon 5D Mark III till Fujifilm GFX 50S. Och hon valde även LED-ljus framför blixtar.

– Om jag hade satt blixtljus på de här personerna, så skulle de efter två minuter ha sagt »Sanna, jag orkarinte mer«. För blixtljus gör ont, framför allt för äldre män­niskor.

Sanna letar fram en portfoliomapp, där hon har port­rätten utskrivna i stora format. Mellanformatets styrka när det handlar om skärpa och djup syns tydligt i bilderna, även om de är ganska rena.

– Jag har valt samma fond. De flesta har inte heller orkat stå, så de har fått sitta på den där svarta pallen, säger hon och pekar bort i rummet.

När fotograferingen var över fick hon ofta frågan, den som många fotografer får i dagens digitala tidsålder: »får jag titta på bilden och acceptera den?«.

Men då sade Sanna nej.

– Den biten går ingen in och styr, utan den kör jag. För annars kommer det aldrig att bli min berättelse för att föra deras historier vidare.

Risken är annars att deras godkännande blir som ett filter, där äktheten och sårbarheten går förlorad. Allt riskerar att bli tillrättalagt.

– De har en bild av sig själva där de kanske smajlar upp och har glimten i ögat. Den bilden tar de med sig till fotografen, men jag jobbar inte så.

»Vi har alla ett ansvar att lyssna«

Utställningen är just nu igång på Fotografiska. Fram till den 20 oktober kommer porträtten att visas, tillsammans med berättelserna som det går att lyssna till utifrån de intervjuer Sanna har haft med de överlevande. Utställningen har även inslag av digitala lösningar i hur bilderna visas.

Delar av projektet kommer sedan att visas på gymnasieskolor runt om i Sverige, där Sanna hoppas att materialet kan öppna upp för samtal.

Upplever du att ungdomar i dag intehar kunskap om Förintelsen?

– Jag tror att de är mycket mer informerade om Förintelsen än vad jag var när jag växte upp. Det finns i dag grupper från gymnasieskolor som åker till Auschwitz, där de får en hel redogörelse om vad som har hänt. Men samtidigt finns det många förintelseförnekare som säger att det här aldrig har hänt. Därför är det viktigt att gå ut och informera om ­historien – om vad som har hänt. Att lyfta fram de över­levande, för att ge dem en plattform att berätta. Det här är en generation som är på väg att suddas ut, och vi har alla ett ansvar att lyssna. Det som har hänt kan vi inte göra något åt, men vi vill inte ha en ny Förintelse.

Ungdomarnas samtal kanske även landar i frågan om hur vi ser på varandra, som ute på skolgården.

Tillbaka till Sanna och hennes skolår. För allt börjar någonstans.

– Jag hoppade twist och grabbarna stod och skrek en massa glåpord – ingen agerade. Lärarna reagerade inte, mina kamrater gjorde det inte. Man stod där och kände sig så fruktansvärt värdelös.

Men där och då bestämde sig Sanna. För ur hennes ilska kom också något annat, något gott.

– Då kände jag inte till ordet civilkurage, men jag ställde mig upp och sa vad som är rätt och fel. Och det är vad det här projektet handlar om. Att följa sin inre kompass – att göra en liten skillnad för att världen ska kännas bättre.