Pieter ten Hoopen - Berättaren

En kvinna ligger naken i en säng och ljuset från fönstret silhuetterar hennes kropp. Bilden är tagen i det lilla samhället Hungry Horse i USA och porträttet gav Pieter ten Hoopen en andraplats när World Press Photo utsåg årets pristagare i början av året. Häromdagen fick han ett mejl från en man i Amerika som var väldigt upprörd över bilden. Mannen tyckte bilden var skit.

–  Men det intressanta, och det som värmde, var att han hade googlat mig och allt jag gjort, säger Pieter. Jag kände mig lite hedrad över att han investerat så pass mycket tid på mig och det skrev jag också till honom. På något sätt har jag berört honom och då har man nästan lyckats med det man gör, tycker jag.

I ena fönstret står ett antal Årets bild-statyetter bakom den nerdragna persiennen. I det andra ligger Pieters bok »Stockholm« uppvikt. En tant stannar till och plirar lite mot boken genom fönstret. Innanför sitter Pieter vid ett bord, i kostym och strumpläst. Senaste halvåret har han jobbat som en tok och det är framför allt hans projekt om Stockholm som ätit upp hans tid. Inte bara arbetet med boken, utan också utställningen med samma bilder på Fotografiska –Pieters första riktiga soloutställning.

–  Jag tror inte det finns ett bättre forum att visa bild på än det stället just nu, säger Pieter. För mig har det betytt mycket att få nå ut till stockholmarna med det här projektet. Det är den roligaste utställningen jag haft någonsin och så professionellt genomarbetad – printarna som är gjorda av Lennart Damberg är outstanding, han är min guru när det gäller printar.

Liksom med World Press Photo-bilden har utställningen gett Pieter massvis med respons. Han får fortfarande mejl från utlänningar som varit på besök i Stockholm och sett utställningen, köpt boken och velat dela sina känslor för bilderna med honom.

–  Då har man ju nått ut och nått fram med sina bilder. Man vill ju nå ut med det man gör. Du kan ställa ut på vilket galleri som helst, i Paris eller var som helst, men då får du aldrig samma genomslags-kraft.

Pieter kanske inte är det mest självklara valet för en soloutställning jämte fotografer som Annie Leibovitz och Sandy Skoglund.

–  Det finns ju mängder med andra fotografer man kan välja mellan i Sverige, som jag anser är skitduktiga eller kanske mer korrekta i en utställningslokal. Att de valde mig visar lite på Fotografiskas mod, tycker jag. För de valde en storyteller med det kanske inte mest lättsmälta materialet.

»Stockholm« är en personlig skildring av staden som under arbetets gång gick under arbetsnamnet Touche-moi, franska för Rör mig. Konstnären Karin Mamma Andersson som skrivet förordet till boken var på Pieter om namnet: »Du kan inte kalla det touche-moi, du måste kalla det Stockholm för det är ju ditt Stockholm«. Och så blev det, för det är ju Pieters Stockholm.

Touche-moi, Rör mig, Stockholm… fanns i Pieters tankar en längre tid innan det verkligen blev av. Tankar om att göra en egen liten berättelse om staden. Men då visste han inte riktigt hur eller om vad det skulle handla. När ett diskbråck gjorde honom bunden till staden under ett halvårs tid kom så suget efter att äntligen göra berättelsen. Han började ta porträtt hemma på folk som kom förbi. Bytte kameraformat och började fotografera med den mekaniska panoramakameran Widelux.

–  Och började känna att jag gillade det sättet att jobba – du har väldigt lite kontroll och visuellt var det kittlande. Känslan blev rätt med wideluxen på porträtten jag tog. De blev väldigt mjuka och det fanns en ton i dem som jag tyckte om.

Vilken sorts berättelse han ville göra växte fram –en väldigt subjektiv berättelse som till stor del handlar om det emotionella tillstånd Pieter befann sig i då. Under tre års tid tillkom bilderna av alla möjliga situationer på stan, med folk han känner och inte känner.

Han använde i stort sett samma ljus och tider – en femtondels sekund. Han kunde skaka lite på kameran för att ännu mer eftersträva den diffusa känslan. Visuellt blev det, det rätta verktyget.

–  Många hajar inte att allt är gjort i kameran, jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om vilket photoshopverktyg jag använt för att få den där diffusa stämningen. Allt är taget på film, en femtondels sekund och för hand.

För Pieter kommer från en mörkrumsgeneration och i hans egna projekt är det film han arbetar med.

–  Jag är utbildad i mörkrummet och älskar det. Visst kan du ändra färger och pjatta i Photoshop, men det är något helt annat att lägga till oskärpa. Jag skiter i vad folk gör, men för mig personligen är det viktigaste att det jag gör ska jag göra i kameran och that’s it. Sen kan jag kopiera dem, men det är en annan fråga.

Boken såväl som utställningen innehåller 22 bilder. Det minimala materialet är vad Pieter ville ha. Less is more för att hålla fast vid den tajta och intima känslan som Stockholm bjuder på. Men det var enorma mängder film som gick åt för att hitta de 22 bilderna. Det ligger inte något snabbt tricks bakom boken, annat än ett förbannat slit. På sätt och vis resultatet av en hel karriär med slit för att hitta ett uttryck, en känsla – ett eget bildspråk.

–  Om du kollar på Josef Koudelka, Anders Petersen, Camilla Åkrans eller vilken annan fotograf som helst som kommit högt upp och som har ett säreget uttryck – det är många, många års investering av tid, hängivenhet och kärlek. Framför allt mycket kärlek till sitt skapande, säger Pieter med betoning på kärlek. Och mycket Längtan efter att skapa. Du måste älska storytelling eller fotografi för att du ska bli bättre. Det tror jag.

Pieter ten Hoopen är holländaren som hamnade i Sverige, upptäckte lusten för fotografi och blev fotograf. På kort tid blev han väldigt uppmärksammad, visade att han inte bara kunde prestera ett lyckoskott utan kunde fortsätta leverera högklassiga bildberättelser. Oräkneliga priser i World Press Photo, Årets bild och andra tävlingar är kanske inte det ultimata kvittot på framgång, men ändå en viss markör för hur Pieter år efter år hållit sig på en hög nivå. Mest betydande för honom själv i pris-svängen är när han kom med i World Press Photos så kallade Masterclass 2004 –en ynnest endast en svensk senare förunnats i form av David Magnusson.

–  För mig var det helt avgörande, där fick jag kontakt med världen på något sätt – när det kommer till fotografi och storytelling. Det var superviktigt för mig att komma med bland de tolv utvalda. Dels för att jag fick träffa fantastiska duktiga fotografer, dels för de diskussioner vi hade. När det kommer till ett pris var det helt outstanding – det roligaste jag varit med om.

Det är som att det Pieter rör vid blir till guld, vilket reportage det än är. Han äger en förmåga att berätta om de mest skilda ting. Från irakiska kvinnor som tvingas prostituera sig i Syrien, till skildringar av små samhällen som Hungry Horse eller personligt som i Stockholm. Om det är någon ingrediens som känns återkommande är det hur de människor han berättar om alltid verkar så oförställda.

Hur närmar du dig människorna du berättar om?

–  Man kan inte göra sig själv till någon annan. Det gäller att bara ta kontakt med dem och börja prata, berätta vad man vill och vad man gör –vara en medmänniska. Jag sitter inte och hänger i veckor innan jag börjar fotografera, den stilen förstår jag inte – jag skulle aldrig släppa in en rörmokare som vill sitta i köket och snacka i ett halvår för att göra research. Han ska börja jobba på en gång.

–  De får absolut inte tvivla på vem du är eller vad du håller på med, fortsätter Pieter snabbt. Du ska kunna din grej. Mycket inom fotografi handlar ju om att ta bort osäkerhet hos andra genom att vara kompetent och genom att vara bestämd.

Pieter är ganska bestämd som fotograf. Kanske hans främsta styrka i den yrkesroll han har. Det betyder inte att han inte är öppen för andra tankar och idéer.

–  Men jag tror att jag nu vet ganska väl vad jag vill. Det vill säga, jag vet inte hur bilderna ska bli, det får visa sig när jag fotograferar, men jag försöker bli påverkad av förutfattade meningar så lite som möjligt.

Inför presidentvalet i USA 2004 pitchade Pieter in en »story«, som han säger, om en av landets minst kända stater till tidningen Vi. Tanken var att skildra hela Montana.

–  Montana är så stort att det inte är klokt, säger Pieter. Efter en vecka blev jag så desperat att jag fick tänka om och välja ett samhälle i stället och jobba därifrån.

Så en kväll bestämde han sig för att den första byn han körde igenom nästa morgon skulle han stanna i.

–  Jag kunde inte börja leta efter byarna heller för börjar du leta så letar du efter saker som inte finns där. Man tror alltid att bilderna blir bättre någon annanstans, men det är inte så – det är tillräckligt bra där du är, hur bra det blir beror på hur du hanterar det.

Den första byn han körde igenom fick sitt namn för drygt hundra år sedan. Två hästar i byn, Tex och Jerry, sprang sin väg och återfanns inte förrän en månad senare, trötta och utmärglade, hungriga. Sedan dess heter byn Hungry Horse.

Arbetet med reportaget om den hungriga häststaden i The Rocky Mountains var inte en visuellt lättsmält uppgift.

–  Man måste ta itu med vissa visuella klichéer som man har omkring sig i usa, inte minst på grund av att man växt upp med amerikanska filmer och serier. Först och främst måste man förbi det där. Det handlar egentligen bara om att vara medveten om det, sen kan man jobba på.

Efter den första resan körde tidningen Vi ett reportage som enligt Pieter var »helt okej«. Sedan den traggliga starten har han återvänt åtminstone en gång om året och nu befinner han sig, fotografiskt sett, i en helt annan atmosfär än tidigare just på grund av att han tagit itu med sina förutfattade klichébilder om den amerikanska landsbygden.

Medan han kände sig färdig med Stockholm efter tre år, är Hungry Horse ett projekt som han skulle kunna hålla på med i minst tio år till. Bland annat därför att han trivs där.

–  Om bilderna blir bättre och bättre varje gång vet jag inte. Men jag känner väl att det tagit mer än sex år också för att jag vill känna att jag börjar komma in i människornas liv. Det är viktigt för att det ska kunna bli en bra berättelse känner jag –däri ligger materialets styrka.

–  Jag gillar att göra kortare grejer också, men när det gäller egna böcker känner jag att det kräver en dosering av tid för att låta det växa. Stockholm var tre år och då kände jag att jag var klar med det. När det gäller Montana kan det fortsätta hur länge som helst, men nu måste jag göra en bok, annars blir det aldrig av.

De egna långa projekten är på något vis Pieters hunger. Där kan han utmana sig själv visuellt och som berättare.

–  Visst, jag kan göra hyfsat bra reportage på några dagar eller en vecka –det har jag gjort i alla år – men bildmässigt blir det aldrig riktigt samma utmaning.

Hur blir det utmanande för att det är längre?

–  Efter varje resa kommer jag hem med 40-50 filmrullar och inför nästa resa utvärderar jag mig själv för att materialet ska växa; vad måste jag göra nu för att det ska bli bättre, vad saknas i berättandet, behöver det vara mer dagsljus, mer natt? Jag ifrågasätter mig själv mycket mer.

Han jämför det med att bygga ett hus. Man gör det inte snabbt och kommer på efteråt att man glömt en bra idé till grunden.

Montana-projektet är inte klart, ändå har han såväl sålt bilder och blivit prisad i World Press Photo för det. Ett inte fullt så idealiskt arbetssätt, menar han.

–  Helst skulle jag inte vilja visa det förrän det är helt klart, men min ekonomi tillåter inte det. Alla pengar jag tjänar, oavsett om det är workshops eller via bildförsäljning, stoppar jag in i mina projekt. Jag är fortfarande så kär i storytelling att jag fortfarande kan och vill offra mina pengar på det.

Om den mediala uppmärksamheten, kanske framför allt ett år som detta då han blivit Årets pressfotograf såväl som suttit i morgonsoffor på tv och pratat i radio, skulle stå i relation till vad han tjänar så skulle Pieter vara en rik man. Men så ser det inte ut ens för en berättare av rang. Drivkraften är kärleken till det han håller på med.

–  Jag älskar att vara där, att fotografera och framför allt att göra berättelser. Och jag tror att det fortfarande är så kul för att jag utvecklas. Utvecklingen blir mindre och mindre spektakulär i sin form för varje år som går. Jag tänker åtminstone varje vecka att jag ska sluta, men sen kommer jag på att jag trots allt tycker skitmycket om det här.

Under sina drygt tio år som bildberättare har han hunnit testa mycket. Inte bara olika kameror, utan även olika visuella grepp och olika ämnen.

Hur tycker du att ditt bildspråk förändrats genom åren?

–  Den största skillnaden är att jag har blivit mindre emotionell när det gäller enstaka bilder, nu ser jag mer på helheten av materialet, själva storyn. De enstaka bilderna ska vara bra, det är inte så, men varenda jävel kan ta en bra bild –att få ihop en riktigt bra story är någonting helt annat. De senaste fyra åren har jag jobbat mer och mer bara med storytelling, ibland lyckat, ibland mindre lyckat, men så länge jag är ute och gör berättelser –allting handlar om att Göra det.

Kan du fortfarande överraska dig själv bildmässigt?

–  Jo … det händer, men inte så ofta som förut. Nu har överraskningarna snarare fått en annan form.

Hur då?

–  Att jag nu får ihop berättelser som jag tidigare trodde var omöjliga att få ihop, att jag kan pusha mig själv till att hitta nya lösningar. Men det händer också bildmässigt när jag hittar enstaka bilder eller en känsla i vissa grejer som jag inte tidigare trodde att jag kunde hitta.

–  Men jag tror jag skulle bli matt om jag blev överraskad för ofta också. Nu blir det snarare en strid och en längtan att kunna överraska, inte bara sig själv utan även andra. Det är minst lika viktigt, tycker jag.

Precis som att beröra och nå fram. Oavsett om mottagaren gillar det han gör eller inte. »It’s just a matter of taste«, som Pieter svarade den vreda amerikanen som mejlade honom. Det handlar bara om smak …