Sandro Giordano: När allt faller

I vårt liv som moderna människor bombarderas vi ständigt av ett bildflöde från internet, tv, Facebook, Instagram, reklamtavlor på gator och torg och så vidare. Det behövs något speciellt för att fånga vår uppmärksamhet, att få oss att stanna upp en stund. Precis det här hände mig för inte så länge sedan när jag såg en ganska ovanlig bild på nätet. En kvinna låg med ansiktet nedåt på marken efter att ha varit med om, vad som såg ut som, ett dramatiskt fall. Runt omkring låg de saker som hon haft med sig när hon ramlat. »Ouch« var det första jag tänkte. »Det där måste ha gjort ont. Lett till sjukhusbesök, benbrott, gips och annat smärtsamt«.

Sandro Giordano

Ålder: 42 år

Bor: Rom

Gör: Skådespelare och fotograf.

Utrustning: Canon 600D och Iphone.

Webb: instagram.com/__remmidemmi

Och den »ouch«-känslan höll kvar mig i sitt grepp en stund, även om jag läste bildtexten som förklarade att det var en arrangerad bild, tack vare att scenen var så smart uppbyggd. Detsamma gällde för nästa bild, och nästa, och nästa. Min »ouch«-känsla försvann medan jag tittade igenom bilderna föreställande människor som hade ramlat på diverse konstiga sätt. Känslan byttes mot ett skratt, men flera frågor väcktes också. Vad ville fotografen berätta med dessa bilder? Fanns det ett djupare budskap? Varför hade han placerat ut alla dessa symboler, i form av vardagliga föremål, som bad om att bli analyserade?

Ungefär en månad senare sitter Sandro Giordano, den italienske skådespelaren och fotografen framför mig och berättar om projektet han valt att kalla In Extremis – Bodies with no regret.

– För ett tag sedan var jag med om en cykelolycka. Jag körde ner i ett hål i gatan och flög över styret. Jag slog mig ganska rejält, 30 procent av funktionen i min högra hand är borta. I min ena hand höll jag en proteinbar som jag skulle äta eftersom jag varit och tränat. Konstigt nog så var min instinkt att skydda min proteinbar i fallet, vilket faktiskt gjorde att jag slog mig mer. Några dagar senare gjorde en kompis till mig något liknande. Han föll ner från en klippa vid stranden i ett försök att rädda sin mobiltelefon från att falla ner. Det slutade med att han fick ligga på sjukhus i 40 dagar med ett brutet ben. Det sista lilla kornet av inspiration kom från en dag när jag jobbade på teatern. En kvinnlig kollega frågade om jag kunde ta en bild på henne när hon stod på en stege. Bara på skoj frågade jag om hon kunde lägga sig upp och ner på stegen, med huvudet mot golvet. Och så fick det bli. Alla de här sakerna verkar ha haft ett inflytande på mitt undermedvetna. Det fanns inget rationellt i mitt beslut att dra igång det här projektet, det bara kom till mig, förklarar han.

Det viktiga med ägandet

När man tittar igenom Sandros bilder av människor som fallit är det svårt att inte bli förbluffad. Av scenerna, av detaljrikedomen och av hur många objekt som har blivit så noggrant utvalda och utplacerade för att visa alla möjliga sorters katastrofer.

Det verkar som om en persons tillhörigheterspelar en viktig roll?

– Ja, verkligen. Jag vill att varje foto ska berätta en historia om alla våra vardagliga prylar som vi är så fästa vid. Men givetvis så berättar även sakerna i bilden en berättelse om personen. Jag tror att vi alla är offer för våra prylar. Speciellt i den västerländska kulturen. Vi är så otroligt materialistiska. Ju mer vi har, ju mer tror vi att vi är. I den kontexten tycker jag att mina bilder berättar om ett samhälle i kris, ett konsumentsamhälle. Inte bara det italienska samhället, men alla västerländska samhällen. Jag tror att till exempel asiatiska samhällen bygger på starkare och mer spirituella värden.

Så, vilket budskap är det du vill få fram i dina bilder?

– Mina bilder är så klart öppna för tolkning. Men jag skulle säga att alla prylarna du ser i varje bild har blivit en så pass tung börda för oss att vi helt enkelt faller till marken i våra försök att hantera allt. Som du kanske sett så faller alla i mina bilder så att de hamnar rakt på ansiktet, som om de helt saknat energin att försöka skydda sig, säger Sandro med ett leende.

Jag kämpar med att hitta något positivt budskap i bilderna så jag föreslår att den pryl som offret håller i handen och därmed inte gått sönder i fallet, som Sandros proteinbar eller hans kompis mobiltelefon, representerar någon form av hopp. Den enda prylen som skulle kunna rädda oss, rent metaforiskt alltså.

– Det är din tolkning och det är helt okej. Men jag tror snarare att prylen i handen ger oss en illusion om att räddningen är möjlig. Istället skulle det vara så att om personerna i bilderna hade släppt det de hade i händerna hade de kanske inte slagit sig lika mycket. Precis som jag hade gjort om jag istället släppt min proteinbar. Vi har blivit offer för det vi äger.

En av de första sakerna man märker med Sandro Giordano när han berättar om sitt projekt, är hans passion. Han gillar verkligen det han håller på med, och all feedback han får. Under det år som han hållit igång projektet har hans Instagramkonto fått mer än 36 000 följare och artiklar har publicerats om honom i en mängd olika länder.

– Det här projektet har varit en stor upptäckt för mig. Jag har aldrig blivit så här entusiastisk för ett projekt tidigare. Nu vet jag vad det innebära att leva (och kanske dö) för något, säger han med ett skratt och fortsätter:

– När jag kommer hem från en plåtning har jag haft fjäril-ar i magen, nästan som om jag vore kär. Det är helt fantastiskt. Jag är verkligen road av att göra de här bilderna och jag kommer definitivt att fortsätta så länge jag tycker att det är kul, säger han med ett stort leende.

Dina bilder utspelar sig i många olika miljöer, både inomhus och utomhus. Hur får du idéerna till dina miljöer, är det olika budskap i olika bilder?

– Många olika aspekter måste vävas ihop, platsen, storyn, modellen, kläderna och så vidare. Oftast väljer jag en plats som stämmer överens bra med min ursprungliga idé. Men ibland kommer jag till ett ställe, där platsen i sig nästan ber om att bli en bild.

– Jag ska snart göra en bild på en marknadsplats här i Rom där hemmafruar nästan sliter varandra i stycken för att få tag i tiokronors-t-shirts. Så jag har börjat föreställa mig hur modellen ska vara positionerad, vilken bakgrund jag vill ha, vilka prylar som ska vara med i bilden och allt annat som i slutänden ska bli en perfekt bild.

Det verkar ligga mycket arbete bakom varje bild. Hur lång tid tar det att skapa en bild?

– Jag börjar med att kolla upp stället jag vill fotografera på. Oftast har jag med mig en av mina assistenter så att vi kan diskutera hur vi kan bygga upp scenen. Sen behöver jag börja skaffa prylar till bilden, oftast lånar jag ihop dem från kompisar. Sen är det dags för själva fotograferandet och därefter kanske två eller tre dagars efterbehandling. Totalt skulle jag säga att det kanske tar runt åtta till tio dagar för en bild. Ibland händer det att jag jobbar med två bilder samtidigt, från samma ställe, då tar ju så klart varje enskild bild kortare tid.

Och dina stackars modeller, det ser inte ut som om de -ligger i så sköna ställningar, hur övertygar du dem om att vara med?

– Haha, jag har en handfull duktiga och väldigt tåliga modeller. Och de måste faktiskt vara ganska tåliga, ibland måste de ligga i samma ställning i fem–sex minuter… ibland upp till en kvart. Jag brukar säga åt dem att tänka på något annat, att distrahera sig själva. Jag har gjort några små kuddar som de kan ha under sina ansikten så att det inte ska vara lika obekvämt. Det är väldigt viktigt att jag får en god kontakt med modellen för de måste nästan instinktivt förstå vilken typ av bild jag vill göra. Det är heller ingenting för den som är klaustrofobisk!

– Den modell jag jobbat mest med är Adelaide di Bitonto, en av mina kollegor från teatern. Det var henne jag fotograferade upp och ner på stegen. Totalt har jag nog använt runt tjugo olika modeller, sjutton av dem är professionella skådespelare som jag känner från mitt teaterjobb, berättar han.

Vi fortsätter att prata om fars och hur roligt det är att se människor snubbla och ramla. Tillsammans minns vi bland annat en gammal scen med Helan och Halvan. Jag ger Giordano komplimanger för hur levande hans scener ser ut och berättar om min »ouch«-känsla som uppstod första gången jag såg hans bilder.

– Jag tror att när vi faller är vi alla lika. Ingen ramlar elegant. Det som har hänt de människor jag fotograferat skulle kunna ha hänt vem som helst. Därför tycker jag att det vore fantastiskt att få skapa bilder med Drottning Elisabeth, Barack Obama, Påven eller Julia Roberts med en Oscarstatyett i handen. Nu har jag gjort ungefär 75 olika scener, fem av dem har utspelat sig ute bland folk. Tre gånger har vi behövt hindra någon från att ringa en ambulans för att de trodde att någon ramlat på riktigt, säger Sandro och fortsätter:

– En gång tog vi en bild utanför Tarragona, strax utanför Barcelona där jag bodde ett kort tag, då det kom fram en kille till mig och frågade desperat vad han kunde hjälpa till med, vad han skulle göra. Han var väldigt bekymrad över det hela och det tog lite tid att lugna ner honom och övertyga honom om att ingen hade skadat sig och att det inte var på riktigt. Jag tycker att det var ett bevis för att vi lyckades ganska bra med den scenen.

Sandro Giordano har som sagt tagit runt 75 bilder i serien. På en ser du en full kvinna omgiven av spritflaskor, på en annan en dåligt klädd hemmafru med sina shoppingpåsar spridda omkring sig, en bonde med trasiga ägg, en sjuksköterska med mediciner utspillda över golvet och mycket annat. En av de senaste bilderna är en hård kritik mot världen så som den ser ut i dag.

– Den här bilden speglar vad som pågår på många ställen i världen i dag. Du ser en soldat som har ramlat ner i en skyttegrav, runt omkring honom ligger alla möjliga sorters vapen, ett maskingevär, en pistol en handgranat och en sönderriven fredsflagga. Jag har döpt bilden till Peace, please (Fred, snälla) och det är så klart en kritik mot de nya krigsvindarna som blåser runt vår planet i dag.

Få prylar i kameraväskan

– Jag är verkligen inte någon prylnörd och du blir säkert förvånad när jag berättar om min utrustning. Jag har plåtat i stort sett alla mina bilder med en Canon 600D och vissa har jag tagit med min Iphone. Oftast tar jag hundratals bilder och sedan börjar jag välja ut bilder och börjar efterbehandla. Efterbehandlingen består oftast av att justera kontraster, skuggor och färgmättnad. Bortsett från kamerautrustningen har jag peruker, skor, smink och en massa andra saker till mina modeller.