Schäfer & Granath: Mitt bland isbjörnar

Att ute på Arktis isar stå öga mot öga med en isbjörn – det beskriver Melissa Schäfer som något mäktigt.

Fredrik Granath & Melissa Schäfer

Ålder: 49 respektive 28 år. 

Bor: I Stockholm och på Svalbard. 

Gör: Fredrik är producent och Melissa fotograf. Tillsammans dokumenterar de livet på Arktis, och då framför allt isbjörnar. 

Aktuell med: Boken »Bortom isbjörnens rike«, som har utsetts till Årets Pandabok 2020 av Världsnaturfonden WWF. 

Kamerautrustning: Canon 5D Mark IV, Canon 7D Mark II, Canon EF 100-400mm f/4,5-5,6L IS II USM, Canon extender 1.4x III, Canon EF 24-70mm f/2,8L II USM, Zeiss Milvus 50mm f/1,4, Sony RX100 IV, Iphone 7 och Xr, DJI Phantom 4 Pro, Gopro Hero 6. 

Webb: themotherbear.com 

Instagram: fredgranath & melissa_schaefer

– Alla känslor du kan känna, upplever du i det ögonblicket. Du har aldrig känt dig gladare samtidigt som du aldrig har varit mer rädd.

Hon fortsätter sin beskrivning samtidigt som hon vänder sig mot sin sambo Fredrik Granath.

– Det är annorlunda med Fredrik, han blir helt lugn i närheten av en isbjörn. Han är så avslappnad, medan jag befinner mig någonstans emellan att få en hjärtattack och att tycka det är så fantastiskt.

Fredrik fyller i:

– När du står framför en isbjörn, och den ser dig i ögonen, är det som att den kan lukta sig till dina tankar. Då är det väldigt viktigt att förbli lugn. För om du är nervös känner isbjörnen det på ett ögonblick.

Fredrik som sedan 2001 har gjort resor till Svalbard, har genom åren sett ett par tusen isbjörnar på nära håll. Melissa mötte sin första i april 2016, ett möte som även blev betydelsefullt för Fredrik.

– Det var det vackraste och mest spektakulära jag sett, det kändes nästan som att jag också såg min första isbjörn. För det var »vår« första isbjörn, och det var den vackraste isbjörn du någonsin kan föreställa dig. Vi stod där på isen och såg den komma emot oss från långt håll, först som en prick – som sedan blev allt tydligare.

Det var ett fint ögonblick?

– Ja, som ett regisserat foto. Isbjörnen klättrade upp på en kulle av is och poserade, den hoppade ned och började rulla runt i snön. Hon var så avslappnad, inget hot. Hon var bara nyfiken och lekfull – det var perfekt, säger Fredrik.

Isbjörnen befann sig cirka hundra meter bort. Melissa gav henne namnet »Helen«. Efter det har hon fortsatt att ge isbjörnarna namn, för hon tycker att de förtjänar den respekten. Melissa och Fredrik är ju trots allt bara besökare, i isbjörnens hem.

En annan värld

Intervjun äger rum på Kamera Bilds redaktion, långt ifrån isbjörnar. Men på golvet ligger något som nästan ser ut som en. Den arktiska hunden Nanuk har fått följa med, och hennes namn betyder just isbjörn på ett av inuiternas språk.

– Det är ganska logiskt, eller hur? skrattar Melissa.

Kärleken till isbjörnar och de arktiska miljöerna är något som genomsyrar hela deras tillvaro. Det är anledningen till att de nyligen har gett ut boken »Bortom isbjörnens rike« (Bonnier Fakta) som i oktober utsågs till Årets Pandabok av Världsnaturfonden WWF. Vi ska återkomma till det, och hur det var när Melissa fikade och småpratade med kungen som satt bredvid henne: »Jag var supernervös.«

Men Arktis är också anledningen till att Melissa och Fredrik överhuvudtaget sitter här tillsammans. Deras intresse förde dem samman.

– Jag har alltid älskat isbjörnar och sökte mycket på nätet efter isbjörnsbilder, berättar Melissa. Det var som en annan värld och jag var så fascinerad av isbjörnarna. För fem år sedan hittade jag Fredriks foton, som var annorlunda jämfört med många andras bilder. Jag skrev till honom, men trodde aldrig att han skulle svara. Men det gjorde han.

Under ett halvår brevväxlade de, Fredrik i Stockholm och Melissa i Hamburg. När hon sedan besökte honom gick det fort.

– Efter fyra dagar bestämde jag mig för att flytta till Stockholm för att bo med Fredrik. Jag åkte tillbaka till mina föräldrar och sa »jag åker«.

»Vad håller du på med?« blev deras reaktion. »Du pratar inte engelska eller svenska och du känner honom inte. Och så reser du nästan ­aldrig.«

– Först pratade Melissa ganska dålig engelska, intygar Fredrik.

– Och tidigare lämnade jag knappt Hamburg för jag var för rädd för att åka någonstans. Så alla trodde att jag hade blivit knäpp, förklarar Melissa.

Några månader senare stod hon på isarna kring Svalbard, med en isbjörn framför sig. I händerna höll hon i sin kamera och förevigade mötet med »Helen«.

Melissa är fotografen medan Fredrik är producenten, i deras gemensamma projekt.

– Oavsett vilka roller vi ger varandra, går de in i varandra. Men ute på fältet är det Melissa som håller i kameran och tar bilderna. Jag bär hennes kamerautrustning, säger Fredrik och möts av ett skratt från Melissa:

– Nåväl…

Hur det än förhåller sig med den detaljen, vet Fredrik med sina många resor till Svalbard vad den här miljön kräver.

– Att jobba på Arktis är förstås lite speciellt. Fältarbetet är ganska komplicerat och 99 procent av att ta fotografierna handlar om att komma till den punkt där du verkligen kan rikta kameran mot det som du vill fotografera. Att planera en vinterexpedition tar flera månader.

Packningslistan består av flera hundra saker, med allt från rätt underkläder till säkerhetsutrustning såsom satellit­telefon och vapen. Varje sak på listan är minst lika viktig, annars fungerar det inte.

Det har Fredrik lärt sig genom åren, han som tidigare jobbade med reklam och design. Men när han 2001 blev nyfiken på Svalbard, begav han sig dit. Dock utan att veta vad som väntade.

– Det började som en kort sommarhajk, i närheten av bebyggelse. Jag hade med mig ett 150-kronors silverfärgat tält från Intersport, som vinden tog hand om första natten. Det blåste sönder till småbitar.

Du var inte så förberedd?

– Nej, jag var totalt oförberedd. Och jag var skitskraj för isbjörnar. Men de korta resorna övergick till allt längre expeditioner och under åren kom jag allt närmare isbjörnarna, och lärde känna dem allt mer.

I dag vet både han och Melissa vilka utmaningarna är, och därför har de sina respektive roller.

– När vi är ute på isen är det viktigare att Fredrik har koll på omgivningarna, för jag är så fokuserad på att fotografera isbjörnen, sälen eller vad det kan vara. Då kan jag inte se om det kommer en isbjörn bakom mig. Så Fredrik har koll på säkerheten, förklarar Melissa och Fredrik fortsätter:

– Det handlar förstås mycket om erfarenhet och kunskap för att kunna läsa av isbjörnarnas beteenden och ­signaler. Det är för att vi ska kunna komma nära på ett säkert sätt, men också för att se vilka isbjörnar vi inte ska komma nära. Isbjörnar är precis som oss människor, individer som alla är olika. En isbjörn kan vara blyg medan en annan kan vara lekfull, nyfiken eller aggressiv och bland tusen isbjörnar finns det alltid en psykopat. Och vi behöver kunna se det, innan vi låter den komma för nära.

Farliga situationer vid lägret

När Melissa och Fredrik är ute för att fotografera, håller de sig ofta i närheten av sina snöskotrar. Då kan de snabbt lämna området, till exempel om en isbjörn är aggressiv. Även då en isbjörn ser ut att bli nervös eller störd av fotograferandet, backar de tillbaka.

I de allra flesta fall upplever Melissa och Fredrik att de har kontroll ute på isen. Annat kan det vara i lägret, där farliga situationer kan uppstå.

De bor ofta i små stugor som isbjörnsjägare byggde på 20- och 30-talen. Även om stugorna hålls efter och reno­veras, är de små. En våningssäng, en spis och ett bord är vad som får plats.

– Det roliga är att Fredrik inte kan stå upprätt i stugan medan jag kan det. Det är bra att vara liten, säger Melissa.

– Det är samtidigt bra att stugorna är så små, för då går det snabbare att värma upp dem. Du kan komma in där och det är 30 minus, men efter 20 minuter har du som en bastu. Det är ganska trevligt, säger Fredrik.

Till skillnad från när de rör sig i området, är deras mer fasta position i stugan förenat med faror.

– Arktis är is och snö, och väldigt lite lukter. När vi kommer till en av de här stugorna så duschar vi inte på en vecka och vi lagar mat. Vi blir som en magnet för isbjörnarna, förklarar Fredrik.

Han berättar om ett sådant möte, en tidig morgon:

– Jag var knappt vaken och behövde gå ut för att hämta in snö, för att smälta till vatten och göra kaffe. Jag öppnade dörren, med ett gevär i min andra hand, och precis utanför stod en isbjörn och stirrade mig i ögonen. Jag hann tänka »vad gör han här, och vilken dålig andedräkt han har«. Sen insåg jag att jag måste be honom att gå. Med geväret i min hand slog jag honom försiktigt vid sidan av huvudet. Han såg mest besviken ut och gick iväg.

Var inte det en farlig situation?

– Jo, självklart var det så. Men om han hade varit på jakt, då skulle han inte bara ha stått där. Då skulle jag också ha hört honom tidigare.

Så var det på Fredriks första vinterexpedition, då han vaknade av att en isbjörn hoppade på taket till stugan.

Den som mötte honom strax innan morgonkaffet, var mest nyfiken.

Men hur uppfattar ni om en isbjörn ser på er som mat?

– Man ser det på hur den rör sig. En kilometer bort ser det ut som att den rör sig i sidled. Den går inte emot dig, den sicksackar fram och helt plötsligt är den bara hundra meter ifrån dig. Den är listig, och det här är en isbjörn som vill attackera dig. Om den går rakt emot dig, då är den bara nyfiken. Och när du kan se ansiktet av isbjörnen, då ser du vad den verkligen har i tankarna, säger Fredrik.

Melissa gör en jämförelse:

– Det är lite som med hundar, du ser på deras kroppsspråk om du kan gå nära eller om du ska springa därifrån. Om du är uppmärksam och har lite tålamod så kan du se sådant.

Sedan deras första gemensamma resa till Svalbard har de återvänt varje år. Vintern är deras huvudsäsong och normalt spenderar de två till tre månader där, ofta från februari fram till april.

– Det är vår favorittid, när polarnatten övergår i midnattssol, säger Fredrik. När ljuset kommer tillbaka uppstår det galna färger på himlen. Man måste nästan nypa sig själv »är jag här, eller är det bara en dröm?«.

Att beskriva det vackra är en del av vad de vill visa i sina bilder. Men med boken vill de även berätta något annat, det som blir allt mer påtagligt för dem vid varje nytt besök på Svalbard.

– Problemet med klimatförändringar har blivit allt tydligare, säger Fredrik. Vi behöver inte läsa nyheter om det, eller forskarrapporter, vi ser det med våra egna ögon. Hur området ser ut i dag, jämfört med för 15 år sedan, ärgalet – det är brutalt. Det är en helt ny värld, kartan ritas ständigt om. Områden man för tio–tolv år sedan kunde ta sig till med snöskoter eller per fot, är i dag endast nåbara med hjälp av båt. Det händer snabbt.

Melissa håller med.

– Vädret är inte stabilt längre, det har jag sett. Ena dagen är det plusgrader, nästa minusgrader. Det växlar mycket.

Isbjörnarna är beroende av isen, för det är på den som de hittar sin föda – sälar. Försvinner isen överlever inte isbjörnarna, förklarar Fredrik, som även berättar att smältande isar påverkar oss människor.

– Syd- och nordpolen fungerar som planetens kylskåp. När energin från solen kommer in i atmosfären och träffar isen, reflekteras solens strålar tillbaka. Men om isarna smälter så träffar solenergin istället mörkt vatten eller snöfri mark – då absorberas solens energi och värmer upp atmosfären ännu mer. Vilket betyder att ju mer isarna smälter, desto snabbare smälter de.

Två extra batterier innanför jackan

Även om vädret kan växla, ställer förstås kylan speciella krav på fotografen. Melissa har flera lager av handskar på sig. Ett par tunna närmast händerna som hon alltid behåller på – även då hon fotograferar. Över dessa har hon sedan ett par tjocka tumvantar när hon kör snöskoter.

– Jag trodde först att kylan skulle vara ett problem för mig, för även nu har jag kalla händer. Jag blir väldigt fort kall. Men där uppe är det en annorlunda kyla. Ibland när vi kommer från Stockholm kan det där ha varit fem minus och när vi landar på Svalbard är det minus 20, men det känns ändå varmare där eftersom luften är helt annorlunda – den är torrare, säger Melissa och fortsätter:

– När jag fotograferar kan jag ibland glömma bort mina frusna fingrar och tår. Det är först när isbjörnen har gått iväg eller dagen är över, som jag känner hur kall jag är. När jag fotograferar fokuserar jag på annat.

– Det viktigaste är att skydda sig mot vinden, för när det är så här kallt är nyckeln till allt att inte exponera någon hud – ansikte eller händer, säger Fredrik.

Hur fungerar kamerautrustningen i kylan?

– Faktiskt ganska bra, säger Melissa. Jag har alltid två extra batterier innanför min jacka, som jag håller varma med hjälp av kroppsvärmen. För batterierna tar förstås slut snabbare ute i den här miljön, när det är så kallt. Men jag blev förvånad över hur bra kamerorna är, hur bra de klarar kylan.

När Melissa hade fotograferat sin första isbjörn »Helen«, var hon förstås nyfiken på att se hur bilderna blev. Men då stoppade Fredrik henne, eftersom det stjäl batterikraft i onödan. Även om de har en elgenerator med sig, gäller det att hushålla. Dessutom tar de aldrig med sig kamerorna in i stugan, för att undvika kondens. De lämnas ute i kylan under hela vistelsen. Det enda som följer med in är batterierna och minneskorten.

Färgerna i landskapet består mest av blått, vitt och svart.Är det svårt att skapa variation i bilderna?

– Jag tycker det är vackert med den blå isen och den vita snön, det är vad vi vill dokumentera, säger Melissa. Och det finns också mycket färger, du har bland annat solnedgångar med vackra färger. Men det kan vara svårt ibland när solen skiner och allt är vitt. Då kan jag ibland se i min kamera att »oops, det där fungerar inte«, exponeringen är för hård.

– Många gillar att resa på båtkryssning till Svalbard mitt i sommaren, då solen står högt på himlen dygnet runt. Men då får man det här hårda, färglösa ljuset. Under mars och april har du däremot en lågt stående sol, med ett varmare ljus, säger Fredrik.

Fikade med kungen

Hur många isbjörnar de ser under en vistelse kan variera mycket. Det är som med all typ av djurfotografering, det handlar mycket om väntan.

– Ibland behöver du ha en massa tålamod för att hitta dem, säger Melissa. Men samtidigt blev jag nästan chockad över hur snabbt det gick för mig att få se min första isbjörn. Jag trodde vi behövde vara ute i flera månader på fältet för att få se en. Ett annat år kanske vi däremot inte ser någon på flera veckor.

– Det är vad naturfotografi handlar om – att ha tålamod. Och det är vad naturen behöver för att visa sig för oss. Tålamod är hemligheten, säger Fredrik.

Och det är inte bara fotograferingen som kräver detta. Hela deras tillvaro på Svalbard kretsar kring att saker tar tid, förklarar Fredrik:

– Saker som vi tar för givet här hemma upptar en stor del av dagen på Arktis, såsom att skaffa dricksvatten, gå på toaletten, laga mat eller att diska. Det tar flera timmar varje dag. När allt det är gjort kan vi börja fundera på att ta bilder.

I fyra år har Melissa och Fredrik arbetat med boken »Bortom isbjörnens rike«, som i höstas kom ut på den svenska marknaden. I år ges den även ut i USA och Tyskland.

På Alla hjärtans dag ifjol fick de beskedet om att boken skulle utses till Årets Pandabok av WWF, något som de knappt kunde tro var sant. Men de fick hålla informationen hemlig fram till oktober, då en prisceremoni med kungen väntade.

Under den höll Melissa och Fredrik även ett föredrag om sitt projekt.

– Jag var supernervös för att hålla föredrag för kungen. Men han var väldigt trevlig. Efteråt hade vi kaffe tillsammans, och kungen satt bredvid mig, säger Melissa.

Men trots glädjen över utmärkelsen och över att få åka hem till Tyskland med den nytryckta boken, finns det ändå något som väger tyngre för henne.

– Det som jag är mest glad över är att höra från män­niskor som har skaffat boken, hur mycket de gillar den och hur de bryr sig om Arktis. Och det är vad vi vill, att de ska älska Arktis, avslutar Melissa.