SM-vinnaren Arne Bivrin: ”Att plåta fåglar är något extra”

Arne Bivrin befann sig i Ungern på en fotoresa. Det var mitt på sommaren, varmt och för stunden ganska dött utanför det gömsle han satt i.

Arne Bivrin

Ålder: 60 år.

Bor: I Huddinge i Stockholm.

Gör: Fotograferar främst fåglar men även sport, landskap och porträtt.

Aktuell med: Svensk mästare i naturfotografi 2021 och vann brons i naturkategorin i World Photographic Cup 2022.

Utrustning: Canon R3 och R5 med bland annat objektivet 400mm med en 2.0-konverter. Fotograferar även med 70–200mm och vidvinkel.

Webb: arnebivrin.se, på Instagram: @arnebivrin

– Det hände inte så mycket, beskriver Arne upptakten till vad som ska resultera i en vinnarbild – den av en häger som fångar en fisk.

Arne hade fått syn på fågeln och noterat att den mörka bakgrunden skulle göra sig bra för en bild. Eftersom det för stunden inte hände så mycket annat, höll han sin kamera med ett teleobjektiv riktat mot hägern.

– De är kända för att de bara står. De kan stå helt blixtstilla och spana hur länge som helst. Och det gjorde den här hägern, men jag tänkte att jag ska fånga ögonblicket om den gör något. Så jag höll den under bevakning under en ganska lång tid.

Arne berättar vidare:

– Och sen helt plötsligt var han nere med näbben i vattnet. Han högg inte, utan bara plockade upp den här lilla malen i dess skäggtömmar, sådana där spröt som fisken har. Sen gick det fort – hägern kastade upp malen och glupsk så var den borta. Jag fick en bildserie, där en bild stack ut och var bäst.

Det tyckte även juryn för SM-tävlingen ifjol, som prisade Arnes hägerbild och gav honom utmärkelsen Svensk mästare i naturfotografi 2021. Bilden förde honom också hela vägen till Rom där World Photographic Cup 2022 avgjordes, det som kallas för foto-VM. Där fick han gå upp på scen och ta emot en bronsmedalj i naturkategorin.

– Det är lätt att omge sig med folk som säger »vilkafina bilder du tar« men det är otroligt kul att få ett erkännande i sådana sammanhang, säger Arne om tävlingsframgångarna.

Många timmars väntan

Tillbaka till Ungern och den varma sommardagen. Jag frågar hur länge Arne fick vänta på att hägern skulle göra något.

– Jag kommer inte riktigt ihåg, men jag hade i alla fall suttit i ett antal timmar. Och jag ska inte beklaga mig för det var ett fint gömsle. Det gick ingen nöd på mig, men det var många timmars väntan – så var det ju.

När hägern fångade munsbiten och Arne smattrade på med bilder, kände han att »det där blev nog inte så dumt«. Men tittade igenom bildserien gjorde han först betydligt senare. Så jobbar han för det mesta.

– Jag vill vara med på vad som kan hända härnäst. Sitter jag då och pillar med något annat riskerar jag att missa nästa ögonblick. För det går så otroligt fort. Man får inga trailers eller påannonser om att »nu händer det något snart«. Kollar man på bilder, då kan fågeln vara borta när man tittar upp: »vad hände, vart tog den vägen?«. Man hör inget, den bara sticker.

Titeln till hägerbilden blev »Kontakt«, men Arne funderade även på andra alternativ.

– »Kiss of death« eller något sådant. För det ser ju nästan ut som att de pussas. Jag tycker bilden kittlar fantasin, man undrar vad som har hänt och vad som pågår just nu. Det är en ganska stillsam bild, egentligen inte någon actionbild. Men den förmedlar action på något sätt.

»Rörelse i bilden känns viktigt«

Fågelfoto är Arnes grej, och har varit under en lång tid. Men inte enbart, han fotograferar även sport, landskap och porträtt.

– Men att plåta fåglar är ändå något extra, konstaterar han.

Varför då? undrar jag.

– De kommer i så många olika varianter. Du har allt från de små pilsnabba till jättefåglarna, och alla har sitt eget lilla uttryck. Jag fascineras av interaktionen mellan olika fåglar och vill försöka hitta situationer där det händer något, där man ser hur de flyger, rör sig eller interagerar med något. Rörelse i bilden är något som känns viktigt tycker jag.

Ska det alltid finnas någon typ av action?

– Ja, jag vill att det ska hända något men det behöver inte alltid vara något märkvärdigt. Det kan vara stillhetockså. Men bilden ska väcka någon form av känsla eller reaktion.

Är det som sportfoto, där det gäller att fånga ögonblicken?

– Absolut, det är jättemycket så. Jag kan tycka att det finns likheter.

Apropå sport, så var det när Arnes äldsta dotter började spela handboll som han tog fotograferingen till nästa nivå. En liten Olympus XA dög inte längre för att kunna fånga kampen på plan, därför tog han steget in systemkamera-världen – och den digitala.

– Det var 2005 och efter det har det bara gått utför, säger Arne skämtsamt och berättar vidare:

– Jag upptäckte Brutus Östling och blev helt fascinerad av hans fågelbilder. Jag tyckte att det var helt makalöst vilka bilder han kunde ta, och föll handlöst för genren. Men jag är inte någon fågelskådare även om jag har lärt mig jätte­mycket. Det är själva fotograferingen som är det häftiga tycker jag.

Arne kryssar inte fåglar, som det kallas, där han noterar vilka han sett. Det är inte viktigt för honom att veta, utan det är bilderna som är i fokus – och då är fågelarten inte avgörande för bildresultatet.

– Det är inte säkert att en raritet ger en bättre bild, så är det inte. Det kan vara en del av en upplevelse, »wow, jag fick en bild av en vitryggig hackspett, vad kul«, men som bild betraktat behöver den inte sticka ut för det.

Även om du inte är en fågelskådare inbillar jag mig att det ändå krävs kunskap om fåglars beteende för att få bra bilder?

– Man lär sig att tolka signaler. Om en fågel skiter, då vet man att den flyger snart. Den käkar och käkar, och smälter maten, och så helt plötsligt smäller det till. Då gäller det att vara på tårna, för då kommer den att flyga snart. Den drar därifrån.

Den vill inte stå kvar i skiten?

– Oftast är det så. »Nu är jag klar, nu kan jag lätta.« Man kan också se varningssignaler från mindre fåglar, eftersom storleken spelar väldigt stor roll. När de mindre fåglarna, som jobbar mer i antal, helt plötsligt flyger iväg vet man att något större kommer. Om det inte är en människa som går över myren, är det kanske en örn som är på väg in.

»Spegellöst – ett jättelyft«

Större fåglar vill Arne försöka fånga på bild när de landar eller lyfter, vilket ofta blir mer spännande bilder. Och för att lyckas med det har den nya kameratekniken varit revolutionerande menar han.

– De spegellösa plåtar helt tyst, otroligt häftigt.

Han förklarar vidare varför det spelar roll:

– Sitter man två, tre stycken i ett gömsle och alla börjar smattra – då drar till exempel en kungsörn direkt och man kan bli sittande där resten av dagen utan att det händer något. Då har de helt tysta spegellösa kamerorna varit ett jättelyft.

I dag fotograferar Arne med Canon R3 och R5, till vilka han har flera olika objektiv.

– Ett långt teleobjektiv är nästan ett måste i den här världen. Med ett sådant och ett 70–200mm kommer man väldigt långt, framför allt i gömsle. Men även vidvinkel kan fungera väldigt bra i vissa sammanhang, om man vill fånga ett större sceneri.

Det långa teleobjektivet var under många år ett 500mm för honom, som han till exempel har fotograferat den ­vinnande hägerbilden med. Men när han till slut kände att det var dags att gå över till spegellöst införskaffade han ett 400mm med en 2.0-konverter, vilket räcker långt menar han. Med det objektivet och en högupplöst kamera kan han dessutom tillåta sig att beskära bilder lite grann om han tycker att det behövs. Men det gör han ändå ytterst sällan, till exempel är hägerbilden obeskuren.

Sitter i gömslen

Även om Arne värdesätter att gå ut med kameran på axeln och se om det kan bli några bilder, är det sällan att han kommer hem med några vinnarbilder på det sättet. För att uppnå ett sådant resultat krävs det mer – ofta ett gömsle. Ett kamouflerat tält eller ett mindre skjul som gör att fotografen kan befinna sig nära fåglarna.

Arne har till och med haft idéer om att bygga något gömsle hemma i Huddinge, men gett upp de tankarna.

– Ofta faller det på att gömslen i stockholmstrakten är svåra att få till. Dels behöver man ha ett tillstånd från en markägare, dels finns det alltid någon nyfiken som undrar vad det är för något. Ett gömsle i Stockholm får helt enkelt inte stå ifred.

Därför blir det framför allt på mer avlägsna platser som Arne sitter i gömslen, och i ett sådant kan han bli sittande länge.

– Ju större fåglar desto känsligare är de för störningar. Då måste man ofta gå in i gömslet innan det blir ljust och så får man sitta kvar tills att det blir mörkt. Man behöver vara lite förberedd, så att man både kan stoppa in saker och göra sig av med saker. Ibland mitt på dagen när det är stiltje, kanske man även vill kunna lägga sig ned eller sätta sig lite bekvämare för att vila en stund. Det blir ju många timmar och är man flera i gömslet kan man göra som fåglarna: turas om med att hålla vakt. »Nu är det något på gång«, kan då kompisen väsa tyst för att väcka en. Det är lite jaktkänsla, det går inte att komma ifrån.

Det låter som att det krävs en viss egenskap,för att klara av det?

– Lite smågalen måste man vara, svarar Arne med ett flin.

Men du får inte panik av att vara instängd?

– Nej. Jag skulle säga att det är lite av en mindfulness – du kan inte göra något annat. Och det finns en spänning i att »snart kommer det, snart kommer det – kan det inte komma snart…«. Och så helt plötsligt händer det något, vilket kanske pågår i tio minuter även om man har suttit där en hel dag. Men de där tio minuterna betyder 500 bilder.

– Eller så händer det inget alls på en hel dag, tillägger han.

Är det mer aktivitet under vissa tider på dygnet?

– Ja, djuren fungerar ungefär som vi människor. På morgnarna rasslar man upp, och för det allra flesta är det första man tänker på att få i sig något. Så är det för djuren också, på morgnarna är det mycket aktivitet. Även på kvällarna kan det hända en del, men jag tycker det är bättre action på morgnarna. Det är då det händer som mest.

De tidiga timmarna, och de sena, är också de bästa för fotografering anser Arne, som tycker att »lågt ljus alltid är fint«. Ljuset är det som styr hur han väljer att komponera en bild, där han inte sällan söker ett utsnitt där ljuset lyser upp vissa delar medan andra ligger mer i skugga.

– Det får gärna vara kontraster, att något är starkt belyst. Och då vill jag att fågeln lyses upp på ett fint sätt, framför allt huvudet och ögonen.

Precis som med porträtt av människor är det för Arne viktigt med fågelns ögon, att betraktaren får kontakt i bilden.

– Hur många porträtt har man inte sett där det är ögonen som fångar en? frågar sig Arne som också menar att vatten är ett element som väcker ens intresse.

Kanske är det där vi hittar hemligheten bakom hans framgångar i olika tävlingar – ögon i kombination med ­vatten. För det är inte sällan båda ingredienserna finns i hans fågelbilder. Arne konstaterar hur som helst att »ekvationen blir rätt bra« när man förenar dessa två, och gärna att det finns en fisk i fågelns näbb.

Om tio år, fotograferar du även då?

– Det tror jag absolut att jag gör. Det har blivit en så pass stor del av mitt liv, och jag trivs alldeles för bra med det för att kunna låta bli.

Är din drivkraft lika stark i dag som när dubörjade med fågelfotografering?

– Lite bekväm kan jag vara ibland. Jag har väldigt många hägerbilder, och för tio år sedan var det mer spännande att bara fånga en häger på bild: »åh, det är en häger där borta«, och jag började smyga och kravla i gräset. Nu skulle jag kanske värdera den situationen lite annorlunda. Jag är fortfarande hungrig men kanske lite mer kräsen på vad jag vill äta, om man säger så.

Och du fortsätter att tävla med dina bilder?

– Ja, det kommer jag absolut att göra. Jag hoppas få in något i Kamera Bild också, i Grand Prix. Jag har försökt men ännu inte lyckats.

Arne skrattar och avslutar med:

– Men man får försöka.