Sophie Odelberg – riskfyllt uppdrag på fjället

– Har du mycket att göra i dag?, frågar jag.

Sophie Odelberg

Ålder: 24 år.

Gör: Action- och äventyrsfotograf.

Bor: I Stockholm och Åre.

Utrustning: Canon 1DX, 70–200mm, fast 35mm, fast 50mm och vidvinkelzoom samt två speedlights. 

Webb: sophieodelberg.se, @sophieodelberg på instagram.

– Nja, jag ska redigera lite bilder, förbereda några plåtningar och leverera några bilder… jag måste kolla på min »att-göra-lista«, jag har nog rätt mycket att göra, säger Sophie Odelberg och skrattar.

Och så har det sett ut för henne under det senaste året. Hon har försörjt sig på sitt kreativa arbete sen hon var 17 då hon startade sitt företag, men det är först under 2015 som hon satsat helhjärtat på endast fotograferingen och det har tagit fart ordentligt.

Men för att gå till botten med hur Sophie hamnade där hon är i dag, för tillfället på ett lugnt café på Södermalm där vi sitter och dricker ur varsin kopp och gör intervjun, ber jag henne börja från början.

– Jag har alltid hållit på med något kreativt, när jag var yngre målade jag mycket och hade ett brutalt kreativt behov, säger hon, ler och fortsätter:

– När jag var 14–15 slutade jag måla, jag hade ingen inspiration. Att fota tyckte jag alltid var roligt, men det var liksom inget mer än så. När jag började gymnasiet gick jag en kort introduktionskurs i foto. Själva fotograferandet var kanske inte så spännande men det var då jag blev introducerad till Photoshop. Jag insåg potentialen i programmet och hittade snabbt till utbildningsföretaget Moderskeppet. Jag tittade igenom alla deras filmer och började lära mig programmet. Problemet var att jag inte hade några bilder att arbeta med i Photoshop. Hur skulle jag få tag i det? Så jag började helt enkelt fotografera för att ha material att arbeta med i Photoshop.

Under andra året i gymnasiet fick hon ett erbjudande om ett jobb som ateljéassistent på en byrå som heter Identity Works. Sophies arbetsuppgifter bestod till stor del av att bygga fysiska modeller av förpackningsdesigner som företaget tagit fram åt olika kunder. Hon gjorde det så bra att hon fick en förfrågan om hon kunde börja jobba med retusch också. Sophie hade ju lärt sig en del Photoshop så hon sa att hon kunde prova så fick de se vad de tyckte. Det visade sig att de gillade även den retusch hon gjorde, vilket ledde till att hon fick förfrågningar om att göra även fotojobb. Sophie svarade samma sak som på retuschförfrågningen. Inom kort gjorde hon även fotojobb åt Identity Works.

Hård skola som fotoassistent

Efter gymnasiet fick hon ett tips via en släkting om ett jobb som assistent hos fotografen Daniel Olsén. Hon sökte och fick jobbet.

– Eftersom jag hade jobbat en del med retusch fick jag göra mycket sånt. Kraven var hårda, men jag lärde mig mycket, berättar Sophie och lyfter kaffekoppen.

Vidare berättar hon att jobbet också innebar att hon fick bära mycket utrustning, något som hon inte var så förtjust i då, en åsikt som har förändrats till i dag.

– Nu tänker jag snarare »blir bilden bättre av den här grejen? Ja men då ska den med«, säger hon med ett skratt.

Efter ett år som fotoassistent sökte hon sig vidare och hamnade på Plaza publishing som retuschör. Där jobbade hon med att förbereda bilder för tryck för tidningarna Plaza kvinna, Plaza interiör, Gourmet och Plaza. Liksom fotoassistentjobbet var det en bra skola, hon lärde sig mycket och fick upp tempot.

– Jag lärde mig mycket om färger, friläggning och att jobba snabbt! Man satt och drog bort eller la till pyttelite av olika färger för att bilderna skulle se rätt ut i tryck.

Sophie jobbade heltid på Plaza Publishing i sex månader men trivdes inte riktigt som fast anställd så hon gick över till att jobba som frilans istället.

Hon letade hela tiden efter nya kunder och hamnade på HM:s retuschavdelning. Där trivdes hon väldigt bra och ville gärna ha en fast tjänst. Men det öppnade sig aldrig några lediga tjänster, och allt eftersom hon arbetade kände hon att det passade henne bättre att arbeta som frilans istället.

Under hela tiden hon var på Plaza och HM hade hon gjort fotouppdrag. Men hon ville också göra något annat, skidåkning var och är en av Sophies favoritsysselsättningar.

– Jag har en lista med saker jag vill göra innan jag dör och »säsonga« var en av dem. Jag funderade på att åka utomlands, men då skulle jag inte kunna fortsätta frilansa åt HM och Plaza så jag tänkte stanna i Sverige istället.

Dålig uppkoppling – en guldgruva

Sophie hade varit mycket i Åre tidigare, därför valde hon att det var där hon skulle spendera vintern.

För att få fler fotojobb satsade hon mycket tid på att försöka lära känna folk och skaffa kontakter. Hon tog några extra jobb som gav henne chansen att göra just det. Träffa mycket folk.

– Medan jag var i Åre funderade jag på vad det var alla fotografer gjorde som lyckades. Så fort jag öppnade en tidning såg jag deras namn, jag insåg att de satsade mycket på att synas i sociala medier så jag tänkte att jag skulle göra samma sak. Jag började fota mer för att ha bilder att lägga ut i sociala medier och började se det som marknadsföring, förklarar hon.

Trots att Sophies boende låg bra till hade det en väldigt dålig internetuppkoppling, något som visade sig vara en guldgruva.

– Det kändes som jag satt med ett 14,4 modem och jag vågade inte lita på att min uppkoppling skulle fungera när jag behövde tanka upp mitt arbete till HM eller Plaza. Men så kom jag på att både Utemagasinet och Åka Skidor hade sina redaktioner i Åre. Jag kontaktade dem och frågade om jag kunde komma över till dem och använda deras uppkoppling för att skicka över mitt material. Det fick jag, så när jag var där började jag visa lite av mina jobb för dem och det ledde till att jag fick åka på mitt första resereportage för Åka Skidor, säger Sophie.

Avbruten utbildning

Efter att skidsäsongen i Åre var över åkte Sophie tillbaka till Stockholm och fortsatte att jobba för HM. Men nu kände hon att det var dags att skaffa en back-up till fotograferandet.

– Jag kollade på alla möjliga olika utbildningar, alla hade en kreativ inriktning. Jag kollade visserligen på en ekonomi­utbildning också, säger hon och skrattar.

Ansökningarna skickades iväg och hon kom in på både Gamleby och Mittuniversitetets bildjournalistutbildning.

– Gamleby hörde av sig och tyckte att jag var överkvali­ficerad för deras utbildning. Jag tyckte att det lät konstigt att jag skulle vara överkvalificerad, men samtidigt ville jag inte kasta bort min tid på något som inte gav mig något.

Istället blev det Sundsvall och utbildningen i bildjournalistik. Att även öva på att skriva såg hon som en ny och rolig utmaning. Utbildningen hade ett lugnare tempo än vad hon var van vid och hon fick mer fritid än vad hon hade haft tidigare.

– Innan hade jag bara satsat runt 30 procent av min tid på fotograferandet, så jag tänkte »vad händer om jag satsar 100«. Jag startade en blogg, fixade en hemsida och rensade mitt instagramflöde så att det såg bra ut. Jag gjorde en lista på alla tidningar och andra kunder jag kunde tänka mig att jobba med och började höra av mig. Jag ville att folk skulle tänka på mitt namn när de behövde en fotograf. Alla spärrar som sa »det här är ju jättepinsamt« när jag kontaktade folk fick jag bara skjuta åt sidan för att komma framåt, säger hon med ett skratt.

Allt eftersom hösten gick började Sophie känna att utbildningen ändå inte riktigt var något för henne. Utrustningen för att retuschera bilder som fanns på skolan var sämre än den hon själv var van att jobba med och hon fick inte sitta hemma och jobba istället. Strax innan nyår bestämde hon sig för att sluta, istället tänkte hon flytta till Åre och fortsätta sin satsning på fotograferandet.

– Jag var lite sent ute när jag skulle jaga tag i boende, att försöka hitta en lägenhet kring jul när man ska flytta dit vid nyår är inte optimalt om man säger så, skrattar hon.

Men via kontakter lyckades hon få tag i en lägenhet och flyttlasset gick åter till Åre. Hon fokuserade på att bygga sin portfolio och skaffa fler kontakter. Hon fotade mycket, men pengarna flög ut snabbare än de flög in men det var hon beredd på.

– Jag såg den här perioden som en investering som skulle ge avkastning senare. Och jag märkte att det började hända grejer så jag var säker på att det skulle lossna. Eftersom jag frilansat så pass länge tänkte jag att »det löser sig« och det gjorde det ju.

Under vintern började hennes namn synas mer och mer i olika medier, bland annat var hon med som domare i Kamera Bilds tävling Grand Prix och hon fick även visa sina bilder i en annan svensk fototidning.

Saker och ting rullade på och under sommaren började det ta fart ordentligt. Extra mycket sprutt blev det när Nike tog kontakt med Sophie efter att ha blivit tipsade om henne när de sökte en ny fotograf för att skapa material till deras sociala medier och andra kampanjer. Sophie fick jobbet och sedan dess har det varit mer än full rulle. Och där är vi nu när den här intervjun görs.

Ställt ut flera gånger

För de som var på Fotomässan i höstas kunde ni se flera av Sophies bilder som hängde i utställningen där. Det var en av de fem utställningar hon haft under året.

När hon hoppade av bildjournalistutbildningen startade hon upp ett nytt projekt.

– Min pappa är journalist så vi reste mycket när jag var liten och jag har gillat att resa sedan dess. Jag ville göra en tavla med världskartan som jag ville ha på väggen. En karta med en massa färger och visa hur världskartan ser ut för mig. Via en kontakt jag fick när jag jobbade som foto­-
assistent fick jag frågan om jag ville ställa ut bilderna på Årsta slott, berättar Sophie.

»Ja självklart« blev hennes svar på förfrågan. Hon målade sina tavlor och fick beställningar på tavlor som hon sålde.

Men redan under utbildningen hade hon en utställning med skidbilder på bageriet Grädda i Åre som löpande har olika utställningar. Stockholm Outdoor, en festival för outdoorintresserade, var nästa skådeplats för Sophies bilder och via den fick hon möjligheten att ställa ut sina bilder på Stockholm Wintershow. Senare hamnade hennes bilder alltså också på Fotomässan.

»Det gör lite ont i hjärtat«

När Sophie var yngre var hon sugen på att satsa rejält på någon av de idrotter hon höll på med. Hon tävlade i klättring, ridning, simning och skidåkning bland annat. Men hon kunde aldrig välja vad hon ville göra och det gick inte att satsa hårt i så många sporter samtidigt. Men det visar vilket driv hon har, ett driv som hjälper henne genom karriären i dag.

– Drömmen var ju alltid att bli bäst. Jag tänker alltid att »det löser sig« och då gör det det, det är som om man lurar hjärnan att prestera. Men det gör alltid lite ont i hjärtat när jag tänker på att jag inte satsade på sporten, säger hon.

Det var alltid individuella sporter som var aktuella för Sophie, då var det tack vare henne när det gick bra men också hennes fel när det gick dåligt.

Även om hon inte tävlar i dag är träning viktigt för henne. Hinner hon tränar hon gärna två gånger per dag, men tyvärr händer det att hon inte hinner mer än en gång i veckan när det är mycket att göra. Simning, gym och klättring är det som står på schemat.

– Jag älskar att träna, det är det bästa jag vet! Träningen är en frizon, det är jätteviktigt. Speciellt nu när det är ganska stressigt i övrigt. Det är viktigt för mig att min kropp inte säger ifrån när jag är ute, jag vill inte att jag ska behöva avstå från något för att jag inte orkar. All min utrustning ska bäras ut, antingen på långa turer i flera dagar eller ut på location, säger hon.

Att fotografera actionsporter och olika typer av äventyr är inte helt riskfritt. Men för Sophie är det en kalkylerad risk. Både för att naturen kan sätta sig på tvären men också för att man måste befinna sig på platser som kan vara utsatta­ för att fånga de bästa bilderna.

– Några av mina skidbilder är tagna underifrån när åkaren hoppar över mig. Då gäller det att man litar på att åkaren landar på rätt ställe eller att man själv kan rulla undan i tid om åkaren skulle hamna fel. Men är man medveten om risken och vet hur man ska hantera situationen går det oftast bra, förklarar Sophie.

Seglade i Karibien – med trasig båt

I framtiden är Sophie sugen på att göra några större expeditioner, att ligga på gränsen är något hon gillar.

– Upplevelserna är värda en risk. Jag följde med på en segelbåt som skulle seglas mellan karibien och New York för några år sedan. Det var en tävlingsbåt som hade skadats under en tävling och skulle fraktas tillbaka till New York för att repareras. Jag hade väntat skitlänge på att komma med på en båt så jag hoppade på chansen så fort jag fick den. Problemet var bara att den här båten var så pass skadad att de hade beräknat en fem till tio procents risk för att den inte skulle klara resan. Jag kollade rutten och hur lång tid det skulle ta för kustbevakningen att ta sig till de ställen där vi var längst bort, för att se hur stor risk det kunde tänkas vara, förklarar hon.

Hon följde med båten och det blev en spännande resa. När de nådde Golfströmmen började det blåsa rejält.

– Eftersom det var en tävlingsbåt var kölen platt, den ska gå så fort som möjligt ovanpå vågorna och inte skära igenom dem. En natt när jag låg i bunken och försökte sova gled vi över de högsta vågorna på hela turen, när vi kom upp på vågtoppen blev det helt tyst och nästan viktlöst, sen dök man ner mot vågdalen och när man träffade vattenytan smällde det som en explosion. Då tänkte jag »sitter kölen kvar?«. Sen började vi glida upp mot nästa våg, och sen ner igen och så fortsatte det, det var riktigt läskigt, berättar hon med ett skratt.

Att som tjej arbeta i en bransch som är förhållandevis mansdominerad är inget problem för Sophie. Oftast.

– Ibland stöter man på människor som har lite av en »lilla-gumman«-attityd, det är inget som sägs rakt ut men det är en känsla jag får, säger hon och fortsätter:

Men ibland är det en fördel när vissa företag vill jobba specifikt med tjejer, då är det så klart bra och jättekul. Just nu är det mest positivt, jag sticker ut lite mer i den här branschen. Men jag vill inte göra en grej av det. Jag vill inte att man anlitar mig för att jag är tjej utan för att jag tar bra ­bilder, menar hon.

Fota utan åsikter

Nu för tiden har Sophie med kameran så fort hon tror att hon kan fånga en bra bild. Många är de tillfällen då hon svurit för att kameran inte varit med och hon missat ett tillfälle. Hon försöker också fota mycket för att hålla igång det hela tiden. Men också för att få fotografera utan att någon ska ha åsikter om det.

– Det är skönt att fotografera utan att någon ska behöva tycka något, då kan jag ta en dålig bild men ingen behöver bry sig. Det är bara jag som ser den. Trots det hamnar de flesta bilder i jobbsammanhang på något sätt.

Läser instruktionsboken

I Sophies kameraväska hittar man en Canon 1DX med en 70–200, en fast 35:a, en fast 50:a, en vidvinkelzoom och två speedlights. Behöver hon mer eller större saker hyrs det vid behov.

– Det kostar ett par hundralappar att hyra utrustningen för en dag och det är rätt mycket billigare än att köpa den om man inte behöver använda grejerna dagligen. Sen har jag en 1D som reservhus också.

– När jag har tid brukar jag sätta mig och läsa i instruktionsboken till kameran för att lära mig någon ny funktion. Den har ju så många funktioner att det inte går att hålla allt i huvudet och jag använder inte i närheten av alla, men när man upptäcker något nytt kan det leda till ett arbetsflöde görs smidigare eller ett nytt sätt att fota något. Det är kul, men det är inte ett måste.

Film i framtiden

Sophie är sugen på att börja filma mer, både för att ha en bredare portfolio att erbjuda men också för att ekonomin i film ser lite annorlunda ut.

– Budgetarna för filmprojekt är oftast större än för ett stillbildsprojekt. Många gör redan både och, men jag har inte riktigt haft tid att lära mig det jag behöver än, berättar Sophie.

I den närmaste framtiden, efter en stressig höst, ser Sophie fram emot två veckor ledigt vid jul. Efter det är en skidresa till Japan inbokad, men det är det längsta hon bokat in något. Oftast vet hon inte vad hon ska göra mer än två veckor i förväg.

– Ibland är det besvärligt, men oftast fungerar det rätt bra. Det gör att jag har friheten att göra saker och förverkliga idéer utan att jag behöver vänta så mycket. Jag tror att jag skulle tröttna annars.

När drömmen om en längre expedition blir sann får framtiden utvisa, men »det löser sig«.