Terese Brandwold: När det måste klicka

Den svarta jaktlabradoren Keeto viftar glatt på svansen när han springer fram till mig för att hälsa. Porträtt- och bröllopsfotografen Terese Brandwold har precis öppnat dörren till sin fotostudio i Täby, och då finns det fler som vill välkomna. Trots att studion ligger i en källarvåning, känns rummet ombonat. Pastellfärgade dra­perier och ljusa väggar hjälper till att skapa en trivsam känsla i det ganska stora utrymmet.

Terese Brandwold

Ålder: 34 år.

Bor: I Vallentuna utanför Stockholm. Fotostudio i Täby.

Gör: Porträtt- och bröllopsfotograf. Har även gett ut boken »Analog fotografering för nybörjare«.

Fotoutrustning på bröllop: Fotograferar analogt med Mamiya 645 Pro och Nikon F100, digitalt med Nikon D800E. Fujifilm Pro 400 H är den film Terese använder mest på bröllop. Har objektiv med brännvidderna 50mm, 80mm, 24–70mm och 70–200mm. Använder blixten Profoto A1 under kvällen.

Webb: brandwold.se, instagram.com/brandwold

Ett skötbord vittnar om att det i studion fotograferas barn i olika åldrar. Även gravid-, par- och familjebilder finns på Tereses repertoar.

Och så bröllop förstås, men de fotograferas sällan här i studion. Det är ändå det vi ska prata om i dag: hur hon gör för att fånga ögonblicken då två personer säger ja till varandra.

Jag slår mig ned i en soffa, som med sitt antika utseende säkert även fungerar som fotorekvisita, och ber Terese berätta om hur hon blev fotograf.

– Av en ren slump skulle jag säga. Det var en kompis till mig som 2008 frågade om jag ville fota hennes syrras ­bröllop. Jag hade aldrig fotat bröllop, hade aldrig ens varit på ett bröllop, men jag tänkte »ja, varför inte?«, säger Terese och lägger till:

– Det är något jag absolut inte rekommenderar att göra.

Att bara hoppa på så där?

– Ja, precis. Det är så många som gör det, när de inte kan. Och jag kunde inte heller, som att hantera olika ljussituationer.

Du hade egentligen inte koll på läget, kan man säga så?

– Ja, det kan man verkligen säga att jag inte hade. Men det gick bra och de blev jättenöjda med bilderna, och jag tyckte det var superroligt. Då bestämde jag att det här vill jag göra fler gånger.

Så blev det. Hon skapade en hemsida, började marknadsföra sig och fick en del förfrågningar. Fotograferandet övergick från att vara en hobby till att bli ett yrke och hon startade företag.

I dag har hon koll på läget. Bland annat framgår det av att hon som fotograf har tagit gesäll- och mästarbrev. Och 2017 nominerades hon till Europas bästa bröllopsfotograf.

Men tillbaka till den inte alltför ovanliga frågan »kan du fota mitt bröllop?« som många fotointresserade får. Varför är Terese skeptisk?

– Jag vill verkligen inte rekommendera folk att hoppa på, om man inte känner sig trygg i olika ljusförhållanden och om man inte är bekväm med människor i pressade situationer. För det tror jag många glömmer bort, att du ska inte bara vara där och fota utan också få folk att ha en trevlig dag och upplevelse.

På olika bröllopsforum har Terese kunnat läsa om situationer där det inte har gått bra.

– Det blir ingen kul upplevelse för varken brudparet eller den stackars fotografen som har tagit sig vatten över huvudet. Och brudparet kan i efterhand känna »varför kostade vi inte på oss en professionell fotograf?«. Men då är det för sent.

Hon själv tackade trots allt ja – då 2008. Hon menar att hon var förskonad från problem, även om det inte var givet.

– För mig gick det bra, men det var inte för att jag var duktig eller rutinerad utan det var nog mest tur. Så känns det, för det hade lika gärna kunnat gå precis åt andra hållet. Jag var inte trygg i hur man ska tänka kring olika ljussituationer.

Tempot däremot, upptäckte Terese redan då att hon ­gillade. Den är en stor anledning till att hon i dag är ­bröllopsfotograf.

– Som bröllopsgäst är du där och tycker allt är härligt, men de som roddar i bakgrunden känner mer stress och press. Jag vet att många upplever det som något jobbigt, men jag tycker det är jättehärligt – för då händer det mycket grejer. Jag måste stå på tå hela dagen, och det tycker jag väldigt mycket om.

Fotograferar analogt

Bland Tereses kameror finns några som sticker ut, i alla fall för en fotograf år 2020. Förutom den digitala arbetshästen Nikon D800E har hon även två analoga kameror: Mamiya 645 Pro och Nikon F100 – en mellanfomatare och en småbild. De finns inte i hennes samling som någon plojgrej, utan är kameror hon använder dagligdags. Inspirationen kom från andra bröllopsfotografer.

– Jag var väldigt länge motståndare till det analoga, för det tar tid, kostar pengar och är ganska omständligt. Men den gemensamma nämnaren på andras bilder som jag ­gillade, var att de var plåtade på film. Och jag lyckades inte hamna där med min redigering av digitalbilder.

Därför tog hon för tre–fyra år sedan upp det analoga igen. Sist var på gymnasiets medielinje i början av 00-talet, där de mest fotograferade med 135-film. 120-film till sin Mamiya var hon därför först inte van vid.

– När jag fick hem min mellanformat tänkte jag: »jaha, hur sätter man i fotorullen?«. Det var mer att lära sig än vad jag trodde att det skulle vara.

Även de analoga kunskaperna i största allmänhet behövde fräschas upp, och eftersom Terese är en person som gillar att strukturera upp saker, började hon anteckna en massa. Informationen hittade hon bland annat på Youtube och i olika forum.

– Det finns mycket material, men det är mycket att leta igenom. Jag är inte så teknikintresserad och kameravärlden har lätt att bli väldigt teknisk. För mig spelar det ingen roll vad filmrullen är uppbyggd av – det struntar jag i så länge jag fattar hur den funkar. Det är det viktiga för mig.

När Terese hade fått struktur på det analoga, insåg hon att det säkert fanns fler som skulle ha nytta av hennes efterforskningar. 2018 gav hon därför ut boken »Analog fotografering för nybörjare«, där hon går igenom allt från hur du laddar film till hur du ska tänka kring exponering.

– Jag ville göra en bok som var mer »hands on«, som underlättar för dem som vill börja.

Vad är det du tycker blir bättre med det analoga?

– Dels dynamiskt omfång. På bröllop är det ofta stora kontraster mellan till exempel en svart kostym och en kritvit klänning. Då är det lätt att det blir utfrätt eller igensotat, men sådana saker tycker jag film hanterar mycket bättre. Dessutom blir det jättefina hudtoner med film. Folk ser färdigretuscherade ut – det blir en mjukhet.

Och filmens korn blir något annat jämfört med det digitala bruset, som Terese inte alls gillar. En annan fördel med det analoga tycker hon är begränsningen i antalet exponeringar. Det har gjort henne till en bättre fotograf.

– Jag kan inte bara »spray and pray« utan måste verkligen plåta där och då. Om jag felexponerar filmen blir det inte bra, och jag har 16 bilder på den där rullen som kostar ganska mycket pengar. Därför kan jag inte bara köra på och se lite hur det blir, utan jag vill verkligen kunna använda varenda bild jag tar. Det har gjort mig till en mer närvarande fotograf.

Tidigare fotograferade hon tusentals digitala bilder under ett uppdrag, vilket blev en belastning.

– Jag bara öste ur, kunde komma hem med 5000 bilder från en dag. Det blev ett enormt jobb att sitta och välja ut bilder.

I dag skickar hon sina exponerade filmrullar till ett labb i Spanien, som framkallar och scannar in negativen. Då sätts även en grundredigering enligt Tereses önskemål, med vissa korrigeringar av kontrast och exponering. Därefter är filerna »klappade och klara« och hon behöver sällan göra så mycket mer med dem.

Redigering är något Terese inte tycker om att lägga mycket tid på. Även när hon har fotograferat digitalt händer det att hon skickar filerna vidare till en firma för redigering.

– Jag har spenderat så otroligt mycket tid framför datorn, att till slut tyckte jag att det tog för mycket av min tid. Det är fotograferingen som jag tycker är rolig, och det är där jag vill göra ett riktigt bra jobb. Jag har inte heller någon avancerad redigeringsstil.

Får du några kommentarer från dina kunderkring just det analoga?

– Nej. Jag tror inte att de bryr sig så mycket om hur fotografierna är skapade. De vill ha ett bra resultat, och hur jag har gjort för att komma dit spelar inte så stor roll för dem. En del kunder blir förvånade över att jag fotograferar analogt – alla vet inte om det.

Så du gör det mest för att du själv tycker det blir snyggare?

– Ja, det är mest för min skull men även för kundernas. De anlitar mig för mina bilder, och mycket i min portfolio i dag är plåtat på film.

Även om det analoga är viktigt för Terese, finns det digitala hela tiden med som ett sidospår. På ett bröllop väljer hon ofta digitalt när det kommer till de stressiga ögonblicken, som att fånga kyssen. Även festkvällen fotograferar hon digitalt, men för bröllopsförberedelser, porträttbilder och stora delar av vigseln fungerar det analoga utmärkt. Dock vågar hon inte helt lita på att tekniken levererar och därför »backar« hon allt digitalt, som hon kallar det.

– För mig är det inget alternativ att säga »sorry, det blev inget«, det hade varit oprofessionellt. De har anlitat mig för att få bilder och jag måste leverera. Så allt som jag fotar ­analogt fotar jag även digitalt.

Hur gör du det rent praktiskt?

– Jag tar en bild med det analoga, och sen tar jag upp den digitala och plåtar en precis likadan bild.

Det låter lite omständligt?

– Ja, det är det. Det hade varit superskönt att ha en »second shooter«, som står precis bredvid mig och fotar allt som jag fotar – fast digitalt.

Överexponerar ett steg

Av egen erfarenhet vet Terese att missöden kan uppstå. Vid ett tillfälle hade en skruv lossnat inne i en av hennes analoga kameror, och hon fick tillbaka filmrullar som var helt förstörda.

– Jag hade tre bilder av över 300 som var skarpa. Resten var bara någon gyttja. Och det märktes inte under tiden som jag plåtade.

Allt fick slängas, även kameran. Då var Terese nöjd över att hon hade en digital backup på allt.

Fujifilm Pro 400 H är den film Terese använder mest på bröllop. Hon gillar dess egenskaper som ger pastelliga färger i bilderna. För att dessutom få dem något ljusare överexponerar hon filmen ett steg. Hon använder även Kodak-film samt Ilford Delta, den senare för svartvita bilder.

På sin Mamiya har hon nästan alltid ett objektiv på 80mm, vilket motsvarar 50mm i småbild. Det är också den brännvidden som för det mesta sitter på hennes Nikon-kamera. Men ett 24–70mm och ett 70–200mm finns också bland hennes objektiv, även om de sällan sitter på kamerorna.

– Jag gillar att gå istället för att zooma. Om jag går anstränger jag mig mer för att utsnittet ska bli bra. Med zoom är det lätt att bli still och tycka att utsnittet funkar som det är.

När bröllopskvällen kommer monterar Terese även en Profoto A1 på kameran. Från middagen och framåt är den igång nästan hela tiden, för att hon ska slippa gå upp så mycket i ISO. Eftersom hon då mest fotograferar digitalt vill hon undvika att få brus i bilderna. Men under dagen tycker hon det naturliga ljuset fungerar bäst.

Viktigt med personkemi

När ett brudpar bokar Terese, ber hon dem först att titta på hennes portfolio. Så att de vet vilken typ av bilder hon tar: ljusa och pastelliga. Därefter träffar hon dem för att diskutera igenom upplägget, och för att de ska lära känna varandra.

– Jag tror jättemycket på personkemi, vi måste klicka.

Det är förstås viktigt, eftersom Terese finns med dem under hela dagen. Hon erbjuder i stort sett bara heldagar, där hon fotograferar allt från förberedelserna på morgonen till dansen på kvällen. Att dokumentera helheten tycker hon ger en bättre slutprodukt.

– Jag brukar alltid tänka att de ska kunna göra ett fotoalbum av fotografierna och visa för en person som inte var med, och den personen ska få en helhet av hur dagen var. Bröllopsdagen är inte bara tio snygga porträttbilder och ­vigseln – för den är ofta ganska kort. Bröllopet är ju hela dagen med middag, tal och allting. Jag vill ta ett ansvar för att folk ska få hela sin berättelse.

För Terese innebär detta långa arbetsdagar, på upp till femton timmar. Hon har i sina avtal skrivit in att hon ska bli serverad mat, men packar ändå ned »bars« och vätske­ersättning inför ett bröllop.

– Det är svårt att hinna dricka tillräckligt mycket, plus att det är lite jobbigt att riskera att behöva springa på toa mitt i vigseln. Jag tar minst tre tabletter vätskeersättning under dagen, det gör jättestor skillnad. Många bröllopsfotografer säger att de är bröllopsbakis dagen efter, för man är så slut mentalt och fysiskt.

För att bespara kroppen har Terese även bytt från att ha en sele som sitter över axlarna, till att i dag jobba med en så kallad »spider holster« – som ett bälte runt höften.

– Med selen hade jag kamerorna hängandes, en analog och en digital. Men efter 15 timmar med de där kilona var jag helt förstörd i ryggen en vecka efteråt. Med en »spider holster« sitter kamerorna still på höften. Jag lyfter upp en kamera när jag ska fota, och så fort jag inte tar en bild hakar jag tillbaka kameran i hölstret.

Medan du fotograferar, hur mycket går du in och styr?

– För porträtten ger jag mycket direktiv till de allra flesta. Jag säger »ställ dig så, vrid huvudet ditåt«. Jag styr jättemycket. De flesta säger till mig innan att de inte vill ha uppstyrda bilder, men då frågar jag om de vill ha porträttbilder som de på min hemsida. »Ja« svarar de alltid, och då förklarar jag att de är hundra procent styrda.

Terese berättar varför:

– De flesta är ganska obekväma framför kameran. Många par har varit tillsammans i flera år och är kanske inte så där puttinuttiga och kramiga, som de kanske var första veckor­na av förhållandet – speciellt inte inför en okänd person med kamera i handen. Men de allra flesta av mina kunder vill ha sådana typer av bilder, och då behöver jag styra dem.

Även under förberedelserna när till exempel bruden görs iordning, kan Terese gå in och ge direktiv. Det kan handla om att städa bort saker eller att flytta personer närmare ett fönster för ljusets skull.

– Resterande del av dagen flyter jag mest med. Jag vill naturligtvis att det ska bli fina bilder, men det är ändå deras upplevelse av bröllopet som är i huvudfokus. Det är ändå det som är hela grejen med bröllopet.

Terese vill inte heller ta för mycket uppmärksamhet under vigseln, och försöker därför jobba diskret. Men självklart behöver hon röra på sig för att få olika vinklar. Därför har hon ofta tygskor på sig, för att undvika onödiga ljud. Hon tar inte heller bilder hela tiden, utan har koll på programmet för att fånga de viktiga ögonblicken.

Efter vigseln fotograferar hon mingelbilder och uppställda familjeporträtt. Framme vid middagen ser hon till att ta bilder när maten kommer in, för fem minuter senare är tallrikarna grisiga. Hon själv sitter ofta utanför festlokalen, när hon inte fotograferar.

– Där brukar jag alltid ha med mig datorn, så att jag kan göra backup under tiden. Och om det är lugnt kan jag även göra lite urval. Det är skönt att vara effektiv.

Vad tycker du är det roligaste med bröllopsfoto?

– Där och då är det nog känslan jag får när jag tar en bra bild. Den känslan kan jag bli helt hög på – att känna »där satt den«. Att bilden blev precis så som jag hade tänkt mig. Sen är det lite kittlande att veta att någon kommer titta på mina bilder 50 år framöver. Det jag gör blir väldigt betydelsefullt, vilket är roligt samtidigt som det blir mycket ansvarskänsla kring det.

Vad händer för dig om det inte längre tillverkas film?

– Då gråter jag. Det är klart att den risken finns. Det är ju många tillverkare som redan har slutat så man får se om det kommer att leva vidare. Men i dag gör de nya vinylspelare och det kanske är något företag som börjar producera ­nyheter inom det analoga utbudet. Det kanske blir superkult.