Therese Asplund: Porträtt med äkta skönhet

I Avesta har Therese Asplund sin fotostudio med namnet »Linslusen«. Här passerar varje vecka en stor mängd personligheter i alla åldrar. Therese är expert på porträtt, en fotogenre som passar henne bra.

Therese Asplund

Ålder: 41 år.

Bor: I Avesta.

Familj: Man och två barn.

Gör: Fotograf.

Gör jag när jag inte fotar: Jag springer ganska mycket. Har ett mål att springa tio maratonlopp, har gjort fem hittills. Annars gillar jag att vara med mina vänner och att laga god mat.

Utrustning: Nikon D810. Använder främst objektiven 24–70mm f/2,8 och 70–200mm f/2,8. Fotograferar med blixtar från Elinchrom: Inne i studion ELC Pro HD 1000 och utomhus batteriblixten ELB400.

Aktuell med: Fotoprojektet Beauty of a garden. Föreläser även inom »Nikon School«.

Webb: linslusen.com, instagram/fotografthereseasplund, instagram/linslustherese

– Det jag gillar med porträttfoto är framför allt mötet. Jag är väldigt social och träffar gärna nya människor. Dessutom gillar jag utmaningen att försöka hitta en persons bästa sidor och utifrån det skapa ett porträtt på bästa sätt.

Fotouppdragen för Therese innebär ofta att människan framför kameran inte är van vid att bli fotograferad. Därför måste hon se till att ha alla tekniska bitar klara innan det är dags att ta bilder.

– Det värsta som kan hända är att det blir tyst. Så länge man har en dialog igång och ögonkontakt slappnar personen av. Men blir det tyst börjar hon eller han genast tänka tankar som: »ska jag ha upp hakan lite mer« eller »ser jag konstig ut på något sätt«.

Therese har fotograferat professionellt sedan 2005 då hon startade sitt företag. Innan det hade hon under många år arbetat i en Expert-butik, bland annat som butikschef. Jobbet där gav henne erfarenheter som hon har nytta avi dag som porträttfotograf – hon lärde sig att möta män­niskor. Knepet i butiken såväl som i fotostudion handlar mycket om att skapa en bra atmosfär.

Vad pratar du om med dem du ska porträttera?

– Småsnacket kan låta väldigt olika från dag till dag. Detkan handla om något som man hört på nyheterna eller något om vädret. Vad jag ska prata om är inget jag förbe­reder innan.

Du porträtterar både barn och vuxna, på vilket sätt skiljer sig dessa fotograferingar åt?

– Med barn handlar det om att få med dem i leken. Det är viktigt att jag tar emot barnen först och säger: »vad roligt att ni har kommit hit«. När jag har fått med mig barnen då kan jag hälsa på föräldrarna. Jag brukar även be om att barnen ska ta med sig någon favoritleksak. Dels blir det roligare om det inte är samma »Linslus-nalle« på alla bilder, dels är det lättare att få barnen att berätta något utifrån vad de själva har med sig. Generellt tycker jag det är lättare att fotografera barn, jag behöver inte jobba förbi det tillrättalagda på samma sätt som med vuxna. Från tonåren och uppåt är de flesta ganska mycket mer medvetna kring sitt utseende.

Porträtt ska visa personligheten

Enligt Therese ska en bra porträttbild visa vad en människa har för typ av personlighet. Hon tycker även att det är stor skillnad på ett porträtt och en modellbild, där det senare handlar mer om ett iscensatt arrangemang med en modell som går in i en roll. Porträttbilden däremot utgår från den verkliga människan framför kameran, och även om vi alla har olika sidor i vår personlighet ska det som syns i bilden vara på riktigt. Eller som Therese uttrycker det: »du ser på ögonen om det är äkta«.

När en person eller kanske en hel familj dyker upp i stu­dion börjar Therese alltid med att i tio minuter diskutera vilka önskemål de har. Det lilla mötet är viktigt för Therese, inte bara för att prata om bilderna.

– Det är min möjlighet att läsa av den här familjen, hur de är som personer. Syftet med planeringsstunden är egentligen att vi ska lära känna varandra. Handlar det om ett brudpar brukar jag träffa dem vid ett tidigare tillfälle innan fotograferingen.

Tycker du att ett porträtt ska ha en ren komposition med en neutral bakgrund?

– Det behövs inte, en miljö kan hjälpa till för att lyfta fram en person – till exempel genom att placera en snickare i en verkstad. Dessutom kan miljön göra att personen känner sig trygg. Jag kan ställa frågor om det som finns i verkstaden, vilket får snickaren att slappna av.

Ibland åker Therese även ut till olika företag för att porträttera personalen som arbetar där. Den här typen av uppdrag kan till en början upplevas ganska svåra, inte minst för att det nästan alltid finns anställda som tycker fotosituationen är jobbig.

– Om något är svårt, då ska jag minsann visa att det går, säger Therese och förklarar hur hon går tillväga:

– Även om jag har ganska kort om tid för varje person ser jag till att prata med alla. Jag låter dem även titta på skärmen för att de ska få se resultatet. Om vissa då först har varit ganska skeptiska till situationen, slutar det nästan alltid med kommentarer som: »det blev ju inte så tokigt, den här bilden kanske jag kan ha på min Tinder-profil«.

Alla porträttfotografer har sina favoriter när det kommer till ljussättningar och ljusformare. När Therese tittar på sina egna bilder kan hon konstatera att hon gillar motljus, gärna lite snett från vänster. Ljuset formar hon helst med hjälp av en eller flera softboxar, i alla fall när hon arbetar i studion. En softbox ger ett mjukt ljus vilket gör att »de flesta blir lite snyggare«, som Therese förklarar det.

I studion har hon fem lampor riggade, men det är inte ovanligt att hon endast använder ett ljus som sitt huvudljus. Utöver det sätter hon kanske ljus mot bakgrunden eller ­personens hår, allt utifrån vilken typ av känsla hon vill få fram i bilden.

Fotograferar hon större grupper arbetar hon definitivt med flera lampor för att få ett jämnare ljus.

Therese jobbar med blixtar från Elinchrom. Inne i stu­dion använder hon modellen ELC Pro HD 1000 och utomhus batteriblixtar som heter ELB400.

Även om hon alltid har riggat klart innan personen dyker upp, kan hon förstås till viss del förändra ljuset medan fotograferingen väl är igång.

– Jag kan prata samtidigt som jag justerar ljuset. Jag är ju tjej så simultankapaciteten är det inga problem med, skrattar Therese.

Vissa av dina porträtt är svartvita och andra i färg. Hurtänker du kring det?

– Jag plåtar alltid i färg, även om jag tänker mig bilden som svartvit. Får man till en bild i färg så fungerar den även nästan alltid som svartvit. Däremot kan en allt för kontrastrik bild vara svår i färg då hudtonerna lätt slås ut, samtidigt som samma bild kan se bra ut i svartvitt.

Vilken typ av bild, färg eller svartvit, som Therese levererar är helt och hållet upp till beställaren. Men det händer att hon kan ge lite vägledning utifrån vad hon tror blir bäst.

I fråga om kamerautrustning är det Nikon som gäller för Therese, hon jobbar i dag med D810 och framför allt objektiven 24–70mm f/2,8 och 70–200mm f/2,8. Hon uppskattar att ha flexibiliteten med zoom när hon fotograferar porträtt, samt att objektiven är ljusstarka och med en fast bländare. Att inställningar inte förändras beroende på zoomomfånget är viktigt för henne när hon arbetar med blixtar.

Vilken brännvidd landar hon då främst på? »Runt 70mm« blir svaret – i alla fall om det handlar om så kallade huvudporträtt. I övriga fall kan brännvidden variera.

Hur mycket bilder tar du för ett porträtt?

– Jag skjuter ofta iväg upp emot 200 bilder. Sedan är det mellan 50 och 60 bilder som kunden får välja mellan i ett galleri. Bildserien bygger ofta på upp till tre olika varianter. Går det bra under fotograferingen trycker jag ganska mycket på knappen. Min assistent Emelie, som redigerar alla bilder, blir dock inte alltid så glad när jag har fotat för mycket, säger Therese med ett leende.

Egna fotoprojekt med ett budskap

Även om Therese har fotograferat hela veckan kan hon ofta på helgerna känna ett sug efter att jobba med sina egna fotoprojekt, där hon kan »ta ut svängarna mer«.

– Blir det pannkaka gör det inget. Men blir det bra kan jag använda mig av detta i mitt vanliga arbete och på så sätt bygga ut min repertoar.

Hennes egna projekt är ofta mer konstnärliga, inte sällan med ett budskap.

– Allt som är tokigt i världen gör mig frustrerad. Därför är det extra roligt att kunna använda fotograferandet till att säga något.

Ett exempel på det är hennes pågående projekt Beauty of a garden. Idén fick hon när hon i studion stod med sin kaffekopp och tittade ut mot grannhuset där SFI bedriver verksamhet.

– Medan jag stod där och drack kaffe såg jag hela världen gå förbi utanför. Jag blev intresserad av de här människorna och deras storys.

Beauty of a garden utgår från ett antirasistiskt perspektiv där Therese porträtterar människor iförda kläder i olika ­färger, fotograferade framför fonder i matchande färger. Dessutom har hon på den porträtterade applicerat olika blomdekorationer, som även de håller sig till samma färgskala.

Resultatet när bilderna placeras bredvid varandra blir som att kliva in i en färgrik blomsterträdgård.

När allt är klart funderar Therese på att skapa en utställning, men även på att intervjua några från projektet för att de ska få berätta om sina liv.

– Ju mer vi får reda på om andra människor desto svårare är det att ha förutfattade meningar. Med mer kunskap kan vi relatera till andra människor, och kanske upptäcka att »jaha, du gillar också fotboll« även om personen kommer från till exempel Eritrea.