Calle Rosenqvist: Den förlorade terabyten

Fördelar med små kort är att man måste tömma dom, och oftast då gör det på ett bra och smart sätt – att bilderna hamnar där de ska. Dessutom minimerar man risken att bilder försvinner genom ett minneskort som går sönder. Även om risken är rätt liten så finns den så klart där.

Men mina bilders absolut största fiende är jag själv. När min förfinade och fördefinierade utstakade väg för hur jag hanterar mina från kameran kommande digitala ettor och nollor sätts ur spel, så blir det problematiskt. Kanske är det för att jag är så van att slaviskt följa mitt metodiska system för hur jag hanterar mina minneskort, importerar mina bilder och sorterar dessa på min NAS i rätt mapp och med rätt filnamn och allt det där extra fluffet som delvis kan behövas i vissa situationer, men inte alltid är nödvändigt.

När man gör det hela riktigt så tar det tid, men kanske inte behövs. När man gör det snabbt och ogenomtänkt kommer man garanterat undra varför man inte gjorde rätt från början.

Så finns det några riktigt hemska delar i historien. Datorns skrivbord, de externa hårddiskarna samt de minneskort som blir kvar med bilderna kvar på.

Om vi börjar med datorn så hamnar jag ofta i situationen att jag vill ha tillgång till bilderna snabbt, och för in antingen alla eller några från en serie till datorn. Bra – de finns på två ställen! Så ska man ju arbeta. Problemet kommer långt senare, när de ska in i arkivet. Vilken är den senaste kopian? Har jag verkligen importerat de där bilderna? Kan jag ta bort dem från datorn?

Eller så blir frågeställningen samma, men kring bilderna som är på minneskorten.

Dessutom tillkommer ytterligare en problematik när ett stort minneskort aldrig blir fullt – man undrar ständigt om man fört in bilderna från förrförra månaden. Och jag minns att jag svor att jag skulle minnas att jag fört in bild 50–250. Något som jag så klart ändå glömt.

Kvar är alla bilder, men borta är allt som kallas metodik, ordning och reda. Ibland känner jag mig lite som en hund som pinkar in revir efter en utstakad gångväg: lite spår av en semester där, lite spår av ett kalas där, lite bilder från jobbet där, lite redigerade bilder där, som så klart heter 3456-edit-kopia-ny-final2.jpg. Och vad som skiljer den bilden mot 3456-edit-kopia-ny.jpg är ytterst oklart, även om det var kristallklart den där kvällen den 17 mars kl 22:07 när den skapades.

Det blir plötsligt ett stort problem. Problemet är att problemet blir så stort att jag sopar det under mattan genom att ta den svåra vägen – spara och inte slänga – och flytta alla filer till en hårddisk som jag så klart har ambitioner att senare sortera in bilderna ifrån. Rädd för att förlora producerad data så låter det ju som en fantastisk idé att för tillfället spara allt men slippa sortera.

Den stora frågan är bara varför man ska ha kvar det om man inte kan hitta det man söker, vet var man ska leta, eller ens saknar det? Men, nitisk som jag är så ger jag mig den på att jag någon gång ska få till den där tiden som krävs för metodiskt få ordning på denna energikrävande oordning.

Gigabyten ska flyttas till den externa hårddisken. Jag kopplar in den, kollar vad som finns på den och ser att den innehåller nära en terabyte med bilder. Och det är svårt att glädjas när man inte minns vad det är för bilder – bilder jag inte visste jag sparat – och som ligger i ett hundratal mappar vars namn är bildslask-03, att_sortera_13, bildöverföring-35, bildkopia_spara-04, backup-23 och osorterat_2015.