Calle Rosenqvist: En skarp oskärpa

Mycket av detta hänger alltså på hur det ser ut i själva fotoögonblicket, och de val vi som fotograf gör för fånga den tanke vi hade om resultatet, när vi väl trycker av.

Det är också därför som ett fotografis innehåll och element som bygger upp bildens olika delar kan ha ett så mycket större värde än de tekniska bitarna, som vi som fotografer självklart också måste tänka på. Men det problem jag ser när folk tittar på, och uttalar sig om bilder i diverse forum och sociala medier, är att det granskande ögat lägger en stor vikt vid bildens teknik – så mycket att det många gånger helt missas vad bildens innehåll egentligen försöker berätta för den som skådar verket.

Om det inte är »för brusigt« så är det »utfrätt i himlen« och är det inte det så är det »konstiga färger« eller »dåligt redigerat« (vilket ofta kan innebära oredigerat). Men många gånger är det just att en bild är »oskarp« som dessa självutnämnda bildexperter dömer ut en bild för.

Men då har de inte ens sett bilden. Bara frånvaro av skärpa.

Och jag tror att jag vet varför.

Nog har vi alla varit i (eller kommer till) en situation när vi blir imponerade över hur kristallklar och skarp en bild har varit, med krispiga hårstrån och härliga detaljer som ilar genom ögonvrån och nästan biter betraktaren på näthinnan av styrka. Den knivskärpan är häftig. Den är grym. Men ofta bara om man inte behärskar den själv.

Och det är nog också därför som känslan av denna tekniska bedrift att få till en läckert skarp bild lever kvar. Men likväl så ser man ofta inte bilden – bara närvaron av skärpan.

Det är därför det gäller att bemästra skärpan på flera plan. Att förstå vad skärpan innebär, hur man kan nå den, och vad den tillför till en bild. Vad tycker du sjäv att skärpa i en bild tillför? Är skärpan ett mått på tekniskt kunnande? Är det något som hjälper betraktaren att se vad som händer i bilden och vad objekten i denna faktiskt är? Är skärpa något som sätter en stil eller känsla i en bild?

Och vad är då oskärpa?

Att arbeta med skärpa kan lika väl vara att jobba med oskärpa. Några av de häftigaste bilderna jag minns att jag sett har varit oskarpa, men då en genomtänkt oskärpa. Kanske kan en oskarp bild av en snabb situation på gatan förmedla en känsla av att händelsen gick fort, att det var kaotiskt, att det var panik, att förloppet var för snabbt för att få en bra bild på – är det då bra att den är oskarp eftersom det förstärker denna känsla? Eller hade känslan försvunnit om bilden varit skarp?

Dessutom arbetar många porträttfotografer med konstrasten mellan skärpa och oskärpa för att framhäva de som fotograferas. Genom att använda en brännvidd åt tele-hållet och en stor bländaröppning kan personen bli skarp medan omgivningen blir mjuk och suddig.

Och faktum är att porträttet inte ens behöver vara speciellt skarpt för att upplevas som skarpt – just för att omgivningen och bakgrunden är så oskarp.

Så därför är skärpan alltid relativ, från bild till bild. Kanske vill man framhäva de hårda kanterna från en industribyggnad med extra skärpa, men känslan blir en helt annan om du använder samma skärpa på ett nyfött barn.

Se därför till att få kontroll över din skarpa oskärpa – så att bilden får ytterligare en dimension för betraktaren. Då får bildens innehåll tala, och du hjälper betraktaren att upptäcka bildens riktiga innehåll.