Calle Rosenqvist: Ett kärt återseende

Bland annat har jag träffat Samuel, en gammal kompis som sedan länge delat mitt spelkonsolintresse. För 15 år sedan satt vi dag ut och dag in och lirade feta Megadrive-spel tillsammans, främst rollspel.

15 år.

Lika länge sedan var det jag träffade Simon som härom dagen kom förbi för att snacka teknik med mig. Tillsammans med några andra skapade vi en av Sveriges första och största datorföreningar med över 150 registrerade medlemmar.

Det var 1996.

Det är bara så sjukt att det redan gått 18 år sedan dess.

Nu är det 2014. Jag sitter och reflekterar allt mer över vad som varit viktigt för mig och mitt liv. Viktigt har varit de oändliga timmar av tv-spelande. Viktigt har varit de oändliga timmar datornördande, nätverkskopplande och programmerande.

Men absolut viktigast har varit min möjlighet att uttrycka mig och mina tankar via min fotografering. Det började som för så många andra med en kamera, en omättlig nyfikenhet och kärleken till naturen.

Jag minns hur jag som 13-åring började ha med mig min analoga kompaktkamera överallt, var jag än åkte. Jag minns hur jag skulle fånga allt och alla på bild, hela tiden. Jag minns hur jag längtade efter att få se bilderna, blev upprymd över resultatet och sorterade alla bilder på olika sätt.

Det är en stor charm att så exposivartat få utvecklas både som person och som fotograf. För mig var de båda delarna hårt förknippad med varandra.

Sedan kom nästa utvecklingsfas. I garderoben hittade jag pappas Nikon f2 Photomic, som tillsammans med en drös objektiv i ett stort spann av brännvidder öppnade en helt ny syn på fotograferingen. Jag insåg att jag inte längre behövde begränsas till de millimetrar som fanns på kompaktkameran, och insåg även att man kunde byta objektiv utan att filmen förstördes!

Vilken sensation!

Flera år och sjukt många rullar av PressChrome 100, Velvia 50 och mängder av både negativ och diafilmer står jag där i skogen år 2004 och trycker av den sista rutan på mycket länge. Anledningen är att jag bara några dagar senare kommer att gå in på Uppsala Fotokompani för att slå till på en Nikon D70 efter en lång tids sparande.

Jag insåg att jag inte längre behövde begränsas till de inställningar som fanns på den analoga systemkameran, och insåg även att man kunde byta ISO-värdet utan att filmen förstördes!

Vilken sensation!

Men det slutar inte ens där. Tekniken springer vidare, och i dag ser vi sensorer som klarar av mycket mer än vad vi förställt oss innan vi sprang in i den digitala eran. Det som slår mig är däremot att tekniken fått ett sådant stort fäste, en sådan stor signifikans, i dagens bilder. Jag har skrivit krönikor om detta tidigare, så jag skippar den rundan, men jag har kommit till två insikter när det gäller min egen fotografering. Och insikterna kom efter att jag skruvat ihop och fotograferat med Lomography Kontruktor som jag testar i detta nummer.

Den första insikten är att den analoga fotograferingen känns rätt utdaterad. Vissa säger att den analoga fotograferingen är den enda rätta, och att det är bra att ha testat på den för att få kunskap om det digitala.

Bullshit säger jag.

Allt är bättre hos det digitala. Utom en sak.

Nostalgi.

Nostalgi är det där ordet som vi så många gånger klamrar oss fast vid. Men i grund och botten så är nostalgi ett annat ord för att återanvända något som är hårt utdaterat, för att prisa det högre än vad det är värt. Många gånger gör vi så för att ge mening och värde åt tidigare händelser i livet.

För mig är analog fotografering ett nostalgiskt och kärt återseende som har gett mig mycket förr, men också kan ge mig en känsla av att befinna mig där och då.

Den känslan är däremot värd mycket.

Sensationellt mycket.