Claes Grundsten: De små kamerornas evangelium

När ett lovande motiv dyker upp vill man använda sin kamera och kreativitet. På så vis är fotografin släkt med verksamheter som väcker ett kall. En läkare är hela tiden en läkare – en fotograf alltid en fotograf. Man blir aldrig riktigt ledig, på gott och ont.

Förr eller senare börjar vi som fotografer se verkligheten som en ändlös ström av motiv. Även utan en kamera inramar vi kompositioner som visar sig. Synfältet får fyra hörn vilket är en konsekvens av den starka kraften i bra fotografier. Vi vet det av erfarenhet. Var man än befinner sig och vad man än gör, dyker möjligheter upp. Därför vill vi helst ha med oss kameran. Fotograferandet blir till slut en passion, som också i ärlighetens namn kan vara ganska jobbig. Fast det sistnämnda beror på vilka motiv man tycker om. Fotografiska allätare har sällan en lugn stund, men man måste inte nödvändigtvis fotografera allt som blir lyckat på bild. Vårt bildsinne styrs naturligt mot de motiv som berör oss mest.

Numera har de flesta människor nästan alltid med sig en kamera – i mobiltelefonen. Fotograferandet har blivit busenkelt. Det är bara att trycka på knappen, resten sköts av den automatiska tekniken. Enligt dagens klyscha är alla fotografer. Men trots att upplösningen i mobilbilderna blivit bättre, är mobilen ett trubbigt verktyg. Den har dålig ergonomi när man ska fotografera seriöst. Som »riktig« fotograf vill man hellre ha en mer funktionell apparat som följer med i ur och skur. De bästa av dagens kompaktkameror ger oss den möjligheten. De är inte större än ett cigarettpaket, men levererar ändå en superb bildkvalitet som matchar den gamla tidens otympliga proffskameror.

Jag har skaffat en av dessa högklassiga kompaktkameror för att, om inte ständigt, så i alla fall väldigt ofta, ha ett bra redskap i bältet. Den finns i en liten väska, ungefär som en cowboy-puffra i sitt hölster. Eftersom landskapsbilder är mitt främsta motivområde kommer denna kamera med på mina dagliga utflykter med hunden. Vi går i skogen och längs viken där jag bor. Rätt som det är lyser landskapet upp i ett gudabenådat ljus. En dag före Lucia fick jag god utdelning. Med hunden gick jag ned till viken längs den beprövade stigen. Nyis täckte vattenytan, och en del moln fanns på himlen samtidigt som solen bröt igenom med sitt bleka midvinterljus. Tvärs över viken stod frostklädda träd som bronsstatyer och isen blev guldskimrande. Landskapets mix av himmelsblåa toner och det varmt färgade solskenet var vackert. Det skärpte mitt seende och jag hoppades att björkarna vid stranden skulle fungera som en naturlig inramning. Snabbt var jag skjutklar med den lilla kameran. Bilden blev så vintrigt go att jag senare använde den till julkort.

En annan konsekvens av de små kamerornas höga kvalitet är att vi numera kan ta snapshots som ser ut att vara lika planerade och tekniskt fulländade som vore de fotograferade med gamla tidens långsamma storformatskameror. Förmågan att upptäcka bildmässiga motiv och skapa bra kompositioner beror med andra ord inte på kameran eller en saktfärdig arbetsmetod. Har aldrig gjort det. Genom att ständigt ha en liten snabb kvalitetskamera till hands kan man numera göra tekniskt och konstnärligt högklassiga fotografier i situationer som man inte hann med förr. Det är en av fördelarna med den tekniska utvecklingen.