Johan Wessel: Att minnas är skoj

Vi har samlats för att fira farmor som fyller 90 år och i värdshuset sitter släkt och vänner uppklädda för att hylla jubilaren. Efter maten är det dags för bildvisning, min farbror har botaniserat bland farmors album och valt ut en serie bilder som han projicerar stort mot en duk – så att alla ser. Här finns något för alla. Det är bilder från farmors studietid, och flera i lokalen ler igenkännande när de ser sina yngre jag.

En annan bild, som har några år på nacken, föreställer barnbarnen trångt sittandes i farmors tv-soffa strax efter tre på julafton, vilket genererar skratt bland kusinerna: »Usch, vilken frisyr man hade då.« Och bland bilderna finns förstås även en del resor, som till släkten i USA.

Att minnas är skoj, och det finns nog inget bättre sätt att göra det på än genom att titta på bilder. Min farmor har samlat fotografiska minnen så länge jag kan minnas, och uppenbarligen långt innan det. Det har alltid funnits en kamera nära till hands för farmor, allt ska dokumenteras. Och fortfarande fotograferar hon så fort vi träffas, alltid med en analog kamera – att som 90-åring byta till en digital känns nog inte så relevant.

Bilderna sätter hon sedan in i ett album med förklarande bildtexter. Vid det här laget finns det en gedigen samling av album hemma i bokhyllan, och de står där tillgängliga för andra att titta i och för att göra en resa tillbaka i tiden.

På farmors kalas finns de även en gäst som inte ens har hunnit fylla ett år. Kusinens nyfödda son tittar nyfiket omkring sig. Det finns mycket att upptäcka.

En tanke slår mig: Undrar hur hans 90-årskalas kommer att se ut? Blir det även då bildvisning med minnesvärda tillbakablickar? Kommer han under livet att samla på sig fotografier av vänner och släkt?

Ja, troligtvis kommer han säkert att fotografera – för om det i dag har blivit så lätt att ta bilder så kommer det väl knappast att bli svårare i framtiden. Om det på 90-årsdagen blir bildvisning återstår att se för de som då lever. För det kräver, likt farmors genomarbetade album, att det finns ett överskådligt material som är lätt att ta till sig. Och det upplever jag att vi i dag är sämre på. Det fotas mer än någonsin, men vad gör vi med alla bilder? Var sparar vi de bilder som kan få ett historiskt värde?

I dag har bilder blivit ett sätt att kommunicera, vilket så klart är spännande. Men en instagrambild som föreställer en middagstallrik, med kommentaren»lyxar till det på en söndag«kanske inte är bilden som platsar på ett framtida 90-årskalas.

– Ja, här ser vi vad farfar åt till middag en söndag år 2034…

Instagram har då säkert redan hunnit ersättas av något annat, flera gånger om. Men ändå – vad är det för bilder vi fotograferar i dag och hur sparar vi dem för eftervärlden? För även om vi så klart inte bara fotograferar vad vi äter till middag, så tenderar bilderna med ett större värde att hamna undangömda på en hårddisk. Så är det i alla för mig. Och det blir som ett berg av filer som mest bara genererar ett dåligt samvete. Jag borde sätta dem samman till ett album, tänker jag hela tiden – det som jag var så bra på när jag var yngre och fotograferade analogt. Då när varje bildruta kostade pengar och automatiskt bidrog till att jag var mer selektiv i mitt fotande.

Men i dag är allt så lätt, nästan för lätt. Det går att ta hur många bilder som helst utan att det direkt påverkar min plånbok. Och jag kan testa spännande bildvinklar i all oändlighet. Men om jag vill att det ska gå att göra en spännande tidsresa på mitt 90-årskalas krävs det att bilderna är sökbara. Jag måste lära av farmor, och skapa ett fungerande system. Det borde även kusinens nyfödda son göra, alltså lära av sin farfars mor. För bildvisningen på årets 90-årskalas förgyllde festen. Det är ju alltid roligt med bilder!