Johan Wessel: En väg ut ur misslyckandet

Jag har precis fotograferat ett antal bilder av släktingens nyrenoverade hus. Men när jag tittar på kamerans skärm, för att se resultatet, drabbas jag av en isande känsla.

Strax innan har vi tagit en promenad ned till havet. Det är soligt och varmt, den långärmade tröjan har åkt av för länge sedan. Innan vi når fram till den långsträckta sandstranden med en havsvy som fortsätter i all oändlighet, passerar vi en skog. Intill detta område rinner en å längs med gångstigen vi går på. Det är fuktigt och skuggigt ­– ett paradis för små flygfän visar det sig snart. Jag skyndar på stegen för att undvika allt för många stick i mina bara armar.

Framme vid havet känner vi på ­vattentemperaturen, njuter av till­varon och fotograferar en del – förstås.

På tillbakavägen upp till huset passerar vi det myggtäta området igen och nu tycks de vara ännu fler, som att de har inväntat vår reträtt. Jag hänger kameran över axeln och springer genom den mest flygtrafikerade zonen, samtidigt som jag fäktar med armarna. Det är tur att ingen ser en, tänker jag då.

Den isande känslan uppstår när jag en stund senare inser att det bara finns fem bilder på minneskortet, de av huset som har renoverats. Irritationen växer alltmedan jag frågar mig: »var är bilderna jag tog nere vid havet, och alla andra hundratals bilder jag fotat de senaste dagarna«. Borta. Kameran har lyckats radera dem. Medan den lilla spegellösa system­kameran skumpade mot min rygg under språngmarschen upp från havet, har jag omedvetet lyckats komma åt menyknappar för att rensa minneskortet. Tydligen hade jag missat att stänga av kameran.

De raderade bilderna var enbart sådana jag fotograferat för mitt höga nöjes skull och inte på uppdrag för någon annan. Men ändå är ilskan stor. Få saker kan väcka en sådan aggression hos mig som upplevelsen av att tekniken är emot mig. Den ska bara fungera. Det är bilderna som är det viktiga och när ens senaste dagars skapande inte längre finns där i den lilla tekniska manicken – ja, då ligger den snart där på gräsmattan.

Efter en stund sansar jag mig, plockar upp kameran och funderar igenom vad som har inträffat. Jag väljer att inte fotografera något mer på detta minneskort. Det finns en väg ut ur misslyckandet, så mycket vet jag. Men då gör jag bäst i att inte ta några fler bilder.

Hemma söker jag på internet efter lämpligt program för att återställa filer. Det finns många att välja på, jag väljer ett som tillåter gratis »räddning« upp till en viss volym. Att jag i stort sett inte har skrivit någon ny information på kortet, hoppas jag nu ska löna sig.

Sanningens ögonblick är inne. I programmet markerar jag minnes­kortet och håller andan. Men jag behöver inte göra det särskilt länge. Snart radas de borttappade filerna upp i en lång och – i mina ögon – vacker lista. De finns där, bilderna som var borta. De var förlorade men har återvänt. En känsla av välbehag infinner sig. Att ha klantat till det, för att sedan lyckas vända allt i sista sekund – det upplever jag som en seger.

Hädanefter dubbelkollar jag dock att kameran är avstängd, i alla fall när jag tänker springa genom en myggsvärm.