Krönika: Att stilla sinnet med ett knapptryck

En hemsk känsla det där, att få nöja sig med att spara bilden i hjärnan istället för på minneskortet.

Men jag har fått erfara att det finns en känsla som är ännu värre. Att vara i samma situation, ha med sig kameran, men ändå inte ta bilden på grund av bekvämlighet eller rädsla.

Att låta bli att fotografera för att det är »pinsamt« eller orken tryter är något man kan ångra en lång tid framöver.

Jag såg ett par tanter utanför mitt hus en gång. De satt sida vid sida på varsin rollator och pratade samtidigt som lätta snöflingor sakta föll runt om dem. Det klickade till i huvudet – det där skulle nog bli en bra bild! Men sen kom jag på att jag hade behövt byta kläder innan jag kunde ta bilden. Det är ju lite ansträngande. Och väl på plats skulle antagligen tanterna bli irriterade och tycka att jag var en idiot som hoppade runt i rabatten med en systemkamera.

Så på grund av lathet och rädslan för att bli uttittad intalar mig själv att jag »ändå inte kommer hinna dit« och försöker inte ta bilden. Ett stort misstag inser jag sen, för jag retar mig fortfarande på att jag inte gjorde det.

I mitt huvud hade det blivit en fantastisk bild, kanske min bästa någonsin. Den där bilden har förstorats upp till så mycket mer än den faktiskt var eftersom jag aldrig fick veta hur den skulle ha blivit. Att jag helt medvetet lät möjligheten att ta den passera har förvandlat den till någon slags mytologisk superbild. »The one that got away.«

Det dumma är att jag har flera sådana bilder. Sådana som det av olika anledningar bara finns hypotetiska versioner av. Men till slut fick jag nog av våndan över de otagna bilderna. Jag befann mig på the National Portrait Gallery i London. Där såg jag en äldre man som satt och ritade av ett av porträtten. Genast tänkte jag att jag ville fotografera honom, men nästan i samma andetag hejdade jag mig.

Det var lite halvförbjudet att fotografera inne på galleriet och jag var ensam med mannen i ett knäpptyst utställningsrum – kamerans slutarljud skulle eka högt där inne. Nä, det var alldeles för uppseendeväckande, jag kunde ju påkommen av personalen eller ännu värre – skämma ut mig. Jag lät kameran ligga kvar i väskan och började gå ut ur rummet. Men då kom jag att tänka på bilden på tanterna, hur jag ångrat att jag inte tog den, och slutade tveka. Jag plockade upp kameran och knäppte snabbt en handfull bilder på mannen.

Efteråt förstår jag inte vad jag var orolig för? Han blev inte irriterad och ingen kom och sa till mig att det var förbjudet att fotografera. Och om något av det skulle ha inträffat, hur illa skulle det egentligen ha varit? Det finns ju så mycket värre saker att råka ut för än en tillsägelse från en okänd man eller en gallerivakt.

Nu när jag tittar på bilderna i efterhand så tycker jag att de är helt okej. Kompositionen lämnar lite att önska, alla lider av svag rörelseoskärpa och motivet i sig var kanske inte riktigt så bra som jag först trodde. Men de är fortfarande så mycket bättre än den där grämande känslan av att jag missat min chans. Lärdomen är väl att du aldrig ångrar bilder du tar, bara de du inte tar. Hellre en halvbra bild på en gubbe på ett galleri än en gnagande ångestkänsla. Så ta alltid bilden, det krävs bara ett enkelt knapptryck för att stilla nyfikenheten och få lite sinnesro.