Krönika: Blodigt allvar

I sociala medier ser jag ständigt små trevare från andra krönikörer som fiskar efter tips på aktuella teman och listiga infallsvinklar. Ändå måste man väl säga att den målande bildkonstnären har det värre, en tom målarduk är långt mer utmanade. Första penseldraget tar ut riktningen och när färgen når underlaget är det svårt att backa och göra om. Man får vara tacksam över att inte krönikor behöver plitas ner för hand eller ristas in på stenplattor. Att allt skrivande sker digitalt numera är en välsignelse, får man prestationsångest kan man lägga ut texten, pladdra och tramsa om något fullkomligt ovidkommande tills allt faller på plats. När tråden hittas ansar man lätt bort skräpet.

Den fotografiska processen har gått samma väg, det är lätt att prova sig fram och skjuta några extra rutor. Minneskort är billiga. Att få en perfekt bild på ett regn av sockerbitar handlar egentligen om att ha ett oändligt tålamod, snabba reflexer och rätt teknisk utrustning. Man kastar näve efter näve tills man vadar genom ett vitt landskap. Efter plåtningen blir det halfpipe med snowboarden och afterski i loungen.

Jag har den senaste tiden välsignats med uppdrag som kombinerar två intressen: skönhetsprodukter och fotografi. Stunderna i studion har blivit betydligt vackrare och glammigare, även arbetsmiljömässigt är det en framgång – jobbet är tidvis rena aromaterapin. Här behövs också en dos tålamod, men av en helt annan typ: handarbete på avancerad nivå. En dyrbar ögonskugga med ett utsökt reliefmönster ska försiktigt och utan spill extraheras ur sin metallkopp. Jag har bara ett exemplar av kakan och jag får inte misslyckas, jag känner mig som en konstkonservator som varsamt baddar Mona Lisas panna. Jag behöver en assistent som är beredd att torka min.

Därifrån kastas jag in i nästa utmaning, nu ska den skimrande kakan krossas på ett estetiskt tilltalande sätt och som också låter det hårda sidoljuset lyfta fram texturen och de glänsande pigmenten. Återigen har jag bara en chans att få till det perfekt, flera skott och travar av minneskort hjälper mig inte här. Att göra en efterkonstruktion i bildbehandlingsprogrammet är inte att tänka på, man får bita ihop och trycka till.

Hudvård som är gjord för att vara osynlig på huden innebär andra utmaningar. Kameran har svårt att ens hitta den lilla pölen av skimrande underlagskräm och när den till slut är i fokus ger de ljusreflekterande partiklarna en aura som förvirrar skönhetsredaktören. Är inte bilden lite oskarp?

Kanske ser jag lite suddigt också, det är lätt att det trillar en tår när jobbet kräver att man skär sönder det ena vackra läppstiftet efter det andra. Men det finns inga genvägar, det är bara att greppa kniven och karva loss.

Man kan tycka att det är ytligt med skönhet, men i studion är det på blodigt allvar. Och det vita bakgrundspapperet gör mig nervös.