Krönika: Canon eller Nikon?

Jag vänder mig om och tänker att, jo, jag hörde nog ändå fel den här gången, han frågar säkert om det är kallt ute, om lunchen var god eller om jag söker någon. Kanske om jag är sugen på kaffe? Men så förstår jag att den enkla anledningen är att jag har en kamera över axeln och en rullväska med fotografirelaterade prylar i släptåg.

Det här händer varje gång jag är ute på fotouppdrag. Ofelbart. Det händer VARJE gång. Eller, nja. Där överdrev jag kanske. Ibland är det istället »Blir det några bra bilder med den kameran«, eller »Jag tycker Nikons autofokus är mycket snabbare, varför kör du inte Nikon?« Eller: »Så du har inte 70-200/2.8l is? Den är ju MYCKET skarpare i kanterna«.

Jag beslutar mig för att prova den här konversationsmetoden på andra yrkesgrupper i arbete. I första kontakten med en känd artist som ska fotograferas blir det omedelbart succé med inledande frågor om huruvida han skriver så fantastiska låtar tack vare sin fina Martin-gitarr. Och stämningen förtätas snabbt när jag ifrågasätter valet av strängar. För att inte tala om den elektriska gnista som uppstår mellan mig och den medföljande journalisten när jag frågar om texterna inte blir bättre på Mac jämfört med pc.

Ja, nu raljerar jag förstås. Och det låter kanske som att vi fotografer inte är roade av teknik. Så är det naturligtvis inte, det är bara att betrakta den mängd bråte vi alltid släpar med oss. Många gillar att investera och vi köper nästan alltid mer än vi egentligen behöver. Vi är bara relativt ointresserade av att prata om teknik och förstår inte den närmast magnetiska dragningskraft den har på andra, främst manliga amatörfotografer. Som om valet av teknik skulle vara av absolut avgörande betydelse.

Tekniken är alltid underställd innehåll och estetik. Kameran gör inte bilden. Ej heller optiken. Oavsett om jag ljussätter med blixtar av exklusivt schweiziskt märke eller en ficklampa i en konsumkasse är det jag som skapar bilden utifrån kunskap, erfarenhet, estetiskt sinne och kreativa idéer. Att då kasta sig över mig med irrelevanta frågor om tekniska detaljer är nästan ohyfsat.

Så nu vet ni varför fotografer är helt ointresserade av att diskutera tekniska specifikationer när vi är på uppdrag. Vi skulle bli mycket gladare över frågor om kreativitet. Eller kaffe.

Drygt en vecka senare fotograferar jag på en stor konferens. På kort tid ska talare och gäster porträtteras. Jag hastar omkring i lokalen med utrustningen hängande på trekvart. Två kostymklädda män kvistar fram till mig i mingelhavet och säger: »Du, vi har stått och tittat, pratat om dig en stund. Vi har en fråga.«

Jaha? Jag hinner gå igenom ett par katastrofscenarier, inklusive att jag möjligtvis glömt ta på mig byxor, eller att jag har tre meter toapapper hängande från bakdelen. För tio år sedan hade jag kanske istället övervägt att det var fråga om ett klumpigt raggningsförsök.

»Ja, alltså«, fortsätter han. »Vilken kamera är egentligen bäst? Canon eller Nikon?«

Det tar mig en stund att återfå fattningen. Men så brister jag ut i ett vansinnesskratt. »Åh, tack! Tack så mycket«, får jag till slut fram. »Jag var lite osäker på vad min första krönika skulle handla om, men nu vet jag precis.«