Krönika: Det längsta avståndet är självdistansen

Det är ett befriande sätt att fotografera, man behöver inte tänka så mycket utan bara knäpper på. När jag själv är på semester är det ofta den här gruppen av fotografer jag tillhör. Motiven är de saker, händelser och personer jag vill minnas. En typisk semesterbild i mitt arkiv är min sambo i en minnesvärd miljö eller situation. Oftast är kompositionen inte speciellt rolig, vinkeln är inte direkt genomtänkt, men man ser vad det är på bilden. Det är bilder som är intressanta för mig och min sambo, på sin höjd för våra närmsta vänner och familj. Men egentligen inte för någon annan.

Anledning: Det är helt enkelt inte en bra bild, det är bara en bild på en person som betyder mycket för mig på en plats som gjorde ett intryck på mig. Visserligen kan det dyka upp någon bra bilder i den här samlingen, men det är oftast på grund av lite tur med ljuset eller bara att motiven helt enkelt gör sig på bild även om man inte anstränger sig.

Men på vilket sätt är det här problematiskt? Jo, svårigheten är att hålla isär vad som är viktiga, bra och intressanta bilder för en själv från bilder som säger något för andra. Om du har fångat en bild på din familj på den senaste semesterresan som påminner dig om den där helt magiska kvällen när alla var glada, vädret var perfekt och ni hade haft en helt underbar dag så är det en riktigt bra bild för dig och din familj, kanske även för dina närmaste vänner som du berättat om din resa för. Men är det per definition en bra bild för andra?

Inte nödvändigtvis, troligtvis inte. Det är det här som är svårt. Och det är det här som skiljer de som har koll på sin fotografiska självdistans och de som inte riktigt har sprungit hela den sträckan ännu. Vill man utvecklas som fotograf är det viktigt att man lär sig se skillnad på vad som är en bra bild för en själv, av personliga skäl, och vad som är en bra bild mer generellt. För att förstå vari dina egna svagheter som fotograf ligger måste du våga ta ett steg från dig själv och se på dina bilder ur någon annans synvinkel.

Varför är de intressanta? Varför är de inte det? Det är oftast inte helt lätt, det är ju ändå du som tagit dem. Enklare blir det om du kan ta hjälp av andra, försök hitta andra fotointresserade som kan ge dig kritik, och då menar jag verkligen kritik, inte bara ryggdunkningar och facebooklikes. För att utvecklas behöver man höra vad som inte är så bra med ens bilder, vad man borde ha gjort annorlunda men givetvis också vad som är bra.

Självklart är det jobbigt att höra att bilder som ligger en varmt om hjärtat egentligen inte tilltalar någon annan. Det kan till och med ta emot så pass mycket att man väljer att bara visa sina bilder för de man vet bara kommer att ge snällare kommentarer. Men inget ont som inte för något gott med sig. För varje gång du får ärlig kritik på dina bilder kommer du ha fått ett nytt verktyg för att ta bättre bilder. Ju bättre dina bilder blir ju mer kommer den ärliga kritiken att handla om småsaker som du kan förbättra.

Till slut har du klarat av det maraton som till en början gav dig skavsår och blodsmak i munnen men slutligen låter dig gå i mål med segerns sötma rinnande ur mungiporna. Du har just tagit dig igenom en hel självdistans.