Krönika: En analog, tusen digitala

Men det här är också en sak som vuxit sig fram med det digitala. Jag har själv lärt mig fotografering och allt vad det innebär på det klassiska analoga viset under 90-talet. Jag har haft förmånen att ta del av det bästa som fanns att tillgå från slutet av denna era samtidigt som jag fick vara med om den digitala fotografins födelse.

Med en tillbakablick över axeln kan jag se hur mitt fotograferande har förändrats på många plan. En av dom sakerna är just användningen av seriebildstagning, eller i varje fall en hel drös bilder tagna tätt efter varandra.

Jag kom så väl ihåg hur jag printade den där reciprocitetstabellen för min dyrbara Velvia 50-film alldeles innan jag begav mig ut i den tidiga sommarens nattmörker, som precis var på väg att vikta över till morgonljus.

Min Nikon F2 var laddad och klar, redo att fånga det där dunkla mystiska ljuset eller den där avgörande ljusstrimman som till slut skulle väcka alla sovande smådjur som fanns där i skogen.

För det var till skogen jag åkte, med en otrolig entusiasm över att kanske lyckas fånga någonting vackert på bild. Det handlade inte om att producera, det handlade om att skapa. Det handlade inte om att ta bästa bilden, det handlade om att vara där just då och ta in

omgivningens, naturens, skogens och sitt eget varande. Det handlade om att känna sig levande och fånga det som skulle vara försvunnet om bara några minuter.

Stativ, spegeluppfällning och trådutlösare var det som behövdes, tillsammans med den där reciprocitetstabellen som skulle knäcka koden för hur länge jag var tvungen att

exponera filmen för att det skulle bli rätt för de längre slutartiderna.

En bild. Bara en.

Och under tiden hade jag möjligheten att just ta in omgivningen och naturen. Sekunderna kändes som minuter, ja kanske till och med timmar. Det var lätt att drömma sig bort. Det var liksom ett speciellt lugn.

Så kunde jag fortsätta en hel dag innan jag begav mig hemåt, lycklig över vad jag gjort, utan att ens ha sett resultatet.

Så kom den dagen då det åter var dags att bege sig ut i skogen. Men denna gång utan reciprocitetstabell och utan min Nikon F2.

I stället satt det en digital Nikon D70 på mitt stativ. Det var också då mitt fotograferande förändrades.

Den ena bilden avlöste den andra i en hetsjakt – jakten på bilden med perfektion åt alla håll – tekniskt som artistiskt. Varje exponering kändes som sekunder, som år, ja kanske till och med decennier. Det fanns ingen tid att vänta. Otåligheten som under alla år varit gömd under rotvältan hade kravlat sig fram för att ångestfyllt basunera ut »producera!«, »mera!«, »bättre!« och »snabbare!«.

Minneskortet fylldes med exponeringar som knappt gick att skilja åt, och det var ett ständigt tittande på skärmen. Det speciella lugnet var som bortblåst.

Och nu håller jag en D4 i min hand, lägger i höghastighetsläget och drar av en drös bilder.

Bara för att det går.

Inte för att jag egentligen vill.