Krönika: En lite speciell relativitetsteori

Enligt Einstein smälter dessa begrepp helt samman till en odelbar »rumtid« –som dessutom kan krökas av gravitationen. Stora massiva kroppar vrider rumtiden som når sin ytterlighet i närheten av de tyngsta objekt vi känner till –svarta hål. Nu kan man ju tycka att Shakespeare var något på spåren redan i början av 1600-talet, då han lät Hamlet utbrista »Ur led är tiden!«, men Einstein briljerade med stringenta bevis och kunde fastställa att på randen till ett svart hål, där står tiden till och med alldeles still.

Det låter ju inte så dumt, då skulle man kunna tillåta sig att sova ut ordentligt, ägna sig åt en trevlig hobby och kanske till och undvika att åldras. Men framför allt: kunna prokrastinera i fred och slippa tänka på stundande deadlines.

Problemet är att jag tror att jag har upptäckt ett undantag, eller kanske till och med en avvikelse från Einsteins teorier. Kanske har jag här starka argument för att hans teorier är helt felaktiga.

Vid närmare inspektion har jag nämligen upptäckt att svarta hål inte består av vilken sammanklumpad materia som helst – de är uppbyggda av en oöverskådlig mängd nära förestående deadlines. Hur det kan komma sig är oklart, men om vi för enkelhetens skull tänker oss tiden enligt vår vanliga gregorianska kalender så är det snarare regel än undantag att sista leveransdag för samtliga fotouppdrag infaller på exakt samma dag.

Denna koncentrerade massa av deadlines framkallar ett så starkt gravitationsfält att inte ens ljuset kan övervinna det. Man slits genom tid och rum och plötsligt vacklar man där på randen till en pulserande djupsvart klump. På nära håll kan man notera två saker: Den skapar inte bara gravitation utan även bottenlös ångest. Och främst: Tiden står inte alls still. Einstein hade fel. Tiden formligen rusar fram.

Jag ska försöka räkna på min tes, ta fram en vetenskapligt hållbar bevisning för att så är fallet. Men bevis eller inte, situationen är ett faktum och den måste hanteras.

»Jaha«, säger du. »Hur svårt kan det vara att göra saker i tid, att sprida ut jobbet över flera dagar, kanske veckor? Skapa egna deadlines?«.

Hade det bara varit upp till mig finns finfina hjälpmedel i form av att-göra-listor, appar och till och med »självhjälpsterapi för uppskjutandebeteende« som kan ge stöd när Isaac Newtons tröghetsprincip gör sig påmind och min kropp motsätter sig all hastighetsökning. Men är man frilansare finns det en kropp till som måste läggas till i ekvationen: beställarens.

Så länge beställare sätter orimligt korta deadlines (»Du fotar ju digitalt, det är väl bara att trycka på knappen«) eller passar på att göra bildurvalet en kvart före tryckning (»Det är väl bara att skicka över filerna?«) så sitter man ändå där med skägget i brevlådan och ytterligare en börda: att förklara varför det behövs tid för bildbearbetning.

I väntan på vetenskapliga bevis jobbar jag därför på en parallell lösning: att ständigt vara på resa. Just nu pågår ett antal empiriska försök där jag genom resereportagejobb ständigt förflyttar mig västerut för att på så sätt färdas bakåt i tiden.

Jag återkommer med en teori om det.