Krönika: Ovan huvudet på fotografen

Men ändå är det det som jag tycker är charmen med att fotografera bröllop. Som bröllopsfotograf måste man behärska en hel del, inte bara det som har med rent kamera- och kompositionsmässiga saker att göra. Man måste vara dynamisk, hitta olika lösningar till snabbt ändrade förutsättningar, klara av den press som finns på en med att skapa vackra och fantastiska bilder som alla gäster på bröllopet så förväntansfullt vill se.

Många saker kan jag själv förutsäga och säkra mig inför, sånt som batterier, extra kamerahus, reflexskärmar, blixtar och allt vad man vill ha med sig. Men det finns en sak som ingen riktigt vet hur det blir med, och som ingen teknik kan förutsäga:

Ljuset.

Och det är på slutet av dess resa som det bestäms. Under de ungefär 15 miljoner mil som ljuset färdas från solen till jordytan så är det under den sista omskakande milen som ljusets egenskaper, styrka och riktning förändras och bestäms. Där uppe i atmosfären finns nämligen det som både räddar och stjälper en bra bröllopsfotografering utomhus: molnen. Med fel moln kan nämligen allt gå fel – tråkigt spöregn, eller ondskefullt hagel. Utan moln blir det i stället strålande sol som ger hemska skuggor som ibland kan vara svåra att eliminera.

Men med rätt samling och formation av partiklar vatten och is i atmosfären så ...

Gästerna på bröllopet vill så klart ha strålande sol utan ett moln på himlen, blandat med en idyllisk sommarvärme. Själv är jag emot alla dessa önskningar utom den sistnämnda, även om för mycket värme kan bli riktigt jobbigt – en bröllopsfotografering är i allra högsta grad som ett intensivpass i träning.

Min favoritformel lyder i stället som följer: En förmiddag av ett grått och domedagsfärgat grå-svart nimbostratusmoln, med sitt regnmolnstäcke som dumpar ned sin gråt. Gråten övergår i lättare snyftningar av stratusmolnen som dimmigt täcker himlen.

Förutom att detta en het sommardag kan ge ett riktigt behagligt väder så förändras också strukturen i mark, växtlighet och allt annat som blivit blött. Alla färger spelar ut sin fulla rätt, med en intensitet som gör sig fantastisk på kort. Men innan man ser dem måste himlen spricka upp.

Runt lunchtid ser vi därför bara vanliga cirrostratusmoln som ser ut som slöjor på himlen. Brudparet är i full fart med förberedelser, och hinner inte fundera på vare sig väder eller vind, men det gör jag. När det väl är dags för fotograferingen av själva bröllopskorten, denna gång innan vigseln, blandas himlen av täta slöjmoln och cirrocumulusmoln som ger det där löjligt perfekta och mjuka spridningsljuset med precis rätt styrka – tillsammans med den otroliga färgintensitet som omgivningen fått efter det där »hemska regnet« som alla gäster svor åt medan jag själv hoppade av lycka.

Efter inomhusvigseln (där moln spelar en obetydlig roll) spricker solen fram bakom glänsande vita congestusmoln precis när alla gäster står och väntar på att välkomna, gratulera och krama brudparet. Det blir som ett fantastiskt skådespel när solens strålar till slut når hela den där vägen på 15 miljoner mil, helt orörda.

Så nästa gång du fotograferar ett bröllop, titta uppåt och reflektera över det orosmoln som kallas för väder. Ibland bestämmer det mer över bilderna än du själv gör.