Krönika: Tolka helst inte fritt

Den handlar heller inte speciellt mycket om teknik.Men vi kan väl försöka bortse från det i ett ögonblick, annars blir den kommande texten inte så smickrande.

Så vi börjar med en disclamer: Jag tror inte att jag är något speciellt när det kommer till fotografering, jag kan hålla en kamera och jag kan trycka på avtryckaren. Någon Felix Oppenheim eller Mattias Fredriksson (vilka är bra referenser för min typ av fotograferande) kommer jag aldrig att bli. Men, något som kliar lite lätt i mitt bakhuvud ibland när jag när för höga tankar om mig själv är att »tänk om någon konstskoleelev hittar mina bilder 50 år efter att jag dött och så att säga upptäcker mitt fotograferande, men börjar läsa in helt galna saker i mina bilder«. Alltså att någon med en lite för öppen tolkningsram ser mina bilder och börjar läsa in saker som inte alls är tänkta att läsas in i dem.

Jag blundar hårt och ser en föreläsningssal framför mig, eller kanske ett galleri. Där på projektorduken, eller på väggarna, hänger mina bilder uppförstorade till grandiosa proportioner. Runt dem står en samling konstkunniga och intresserade människor. De pekar på olika detaljer och spekulerar om vad jag menat med just den där detaljen.

– Ser ni hur han använder cyklistens siluett mot den nedåtgående solen som en metafor för hur förmågan hos människor att uppskatta närhet, umgänge och politiskt tänkande försvinner i och med mediernas kulturella övergrepp på socioekonomiska grupper i samhället, säger en av dem. En annan svarar.

– Nej, jag tror att han utnyttjar den klassiska tredjedelsregeln för att låta betraktaren själv reflektera hur han eller hon placerar sig i förhållande till sina medmänniskor. Över eller under?

Och där ligger jag, död sedan länge och vilar under jord. Samtidigt som den första tolkningen lämnar läpparna på konstvetaren är det som om någon gett mig konstgjord andning och jag vaknar med ett gallskrik i kistan. Om jag fick plats skulle jag onekligen vända mig i min grav.

Cyklistens siluett mot solnedgången ska bara vara snygg, tredjedelsreglen användes för att det passade just den bilden, inte för att skicka ett budskap. I de allra flesta fall vill jag bara att mina bilder ska vara, just det, snygga. Ibland får de vara lite fula också, men det är väldigt sällan de har något djupare budskap. Och om de nu skulle råka ha det brukar det vara rätt tydligt, jag är inte så mycket för det subtila.

Samtidigt som jag inser att det här så klart är en fantasi utan någon som helst grund kan jag inte låta bli att tänka på hur många fotografer, konstnärer och kreativa vi i efterhand tilldelar attribut och åsikter som de inte alls hade eller ville stå för. Det händer ju antagligen oftast de som redan dött och de har ju väldigt svårt att rätta de som kommer med felaktiga påståenden. Jag kan väl i och för sig tänka mig att det inte är ett jättestort problem så länge man inte tillskriver någon åsikter som denne inte alls stod för eller som kan anses vara stötande på något sätt. Och visst kan det vara fascinerande att man kan se så mycket olika saker i bilder.

Men jag kan inte skaka av mig den där oroskänslan av att någon, någonstans, någon gång, kommer att se något helt annat, något helt fel, i någon av mina bilder.