Sara Arnald: Aldrig får man vara glad

Det kom ju till slut, det vackra försommarljuset. Vi kanske inte alltid får stekheta somrar här uppe i Norden, men ljuset kan man lita på så länge jorden håller sig i sin elliptiska omloppsbana kring solen. Det är en lyx att inte behöva stressa för att hinna med att fotografera i skymningsljuset, jämfört med tropiska breddgrader är våra solnedgångar oändligt långa. Å andra sidan är det ingen idé att gå och lägga sig om man också är ute efter det skira gryningsljuset. Alltså jobbar jag just nu med mycket märkliga tidsscheman, och dygnsrytmen är så rubbad att kroppen tror att jag är utsatt för en sällsynt svår jetlag. När jag till sist får gå och lägga mig kan jag inte sova, ljuset flödar in i sovrummet och driver mig till vansinne. Min hjärna tycks krympa för varje dag men hoppar ändå omkring i skallen som en uppspelt hundvalp. Jag stapplar upp och klickar hem de tjockaste mörkläggnings­gardiner som nätet kan uppbringa. ­

Nu är det krig.

Jag ligger sedan åter sömnlös och stirrar på skuggspelet på väggen. Kommer på mig själv med att studera skuggkanter och formulerar några visdomsord om ljus att ta med mig till nästa ljuskurs. De flesta elever verkar tycka att ljusteori är mördande tråkigt, men det är ju förståelsen för ljuset som skiljer en bra fotograf från en dålig. Och kunskapen om hur man gör det ljus man behöver. Min gamla fysiklärare upprepade ständigt mantrat »kunskap är aldrig en tung börda att bära« och det är ju så fiffigt att ljuset inte har någon vilomassa – utan bara en massa som är knuten till rörelse. Alltså desto större anledning att lasta på sig så mycket kunskap om ljus som möjligt.

Mitt i detta överskott av ljus är det lätt att glömma att vi tillbringar halva året i ett kompakt och iskallt mörker. Det är en utmaning att i december få hjärnan att förstå rimligheten i att vakna flera timmar innan solen kryper upp över horisonten. Ska man hinna använda sig av dagsljuset är det ­bråttom. Om man har turen att få några strålar från den minimala solen så är det ett vasst och obehagligt ljus som ger besvärat kisande miner.

Sålunda måste man ta med sig sin egen sol, och den är av den sort som definitivt väger mer än sommarsolen. Väska efter väska med blixtar, stativ och ljusformare, kanske till och med ljusriggar med segel och tunga fastljus med tillhörande ballast. Där står man i ett inferno av hagel och drivis och fumlar med frusna fingrar i behån för att hitta batterier som man i brist på andra värmelösningar förvarar nära kroppen. En påbylsad assistent sopar undan snön, samtidigt som en sminkös försöker väcka liv i en blånad VD som i slutet av januari poserar för det »somriga porträtt« som beställts till årsredovisningen.

Aldrig får man vara riktigt glad. Det är inte konstigt att man ibland längtar till ett jämnare klimat.